Ledsen, trösta mig...

[Lejonelle]

Som ni kanske sett i annan tråd http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1196566 är det inte så muntert hemma just nu.

Den jobbiga ångesten innan har släppt och nu finns bara saknad och tomhet.
När vi kom hem från stan igår - höll jag på att skriva, när vi kom hem från stan Zorro och jag - fast det vara bara jag som kom hem - letade Aiko igenom hela bilen. Var är han?

Han kommer fortfarande och frågar då och då. Var är han?

Jag vet inte var han är. Saknar honom också. Det känns som en evighet sedan han levde, fast det var igår förmiddag.

Försöker fokusera framåt, på valpen. Tre dagar till beräknat födelsedatum för kullen. Kollat annonser efter en reservplan om det inte skulle bli något. För jag fixar inte att det inte blir något, inte just idag.

Igår eftermiddag tog vi bilen och åkte till en ny skog, gick några timmar på vandringsled, avslutade med några hinder på agilityplanen, bara för att göra något annat. Behöver göra det idag också. Inte gå våra vanliga promenadvägar där vi aldrig mer kommer vänta på Zorro för att han ska dricka eller stå och kissa i en halv evighet eller försöka äta något kvarlämnat äckligt som han känt lukten av när jag vänder ryggen till.

Han fattas oss så...

 

[Kilauea]

Sv: Ledsen, trösta mig...

Det låter klyschigt men det blir bättre. Tillåt dig själv att sörja, när du minst anar kommer de roliga minnena ta över även om det alltid finns en tom plats i hjärtat.

 

[TinyWiny]

Sv: Ledsen, trösta mig...

Det är tufft att förlora sina älskade vänner. Det känns som att jag har förlorat halva skaran av dem som betyder något. För bara ett år sedan hade vi tre katter. Nu har vi bara en kvar. De andra blev sjuka och fick somna in. I februari fick dotterns älskade häst somna in efter tre år av kämpande mot eländig sjukdom och trots att det snart är fem år sedan min älskade gammelman somnade in så får jag ändå tårar i ögonen när jag skriver det här.
Det är tufft att behöva överleva dem men man får tänka på allt de ger oss när de är här för trots allt så är det ju värt sorgen och smärtan. All glädje de ger oss gör att vågskålen ändå väger över till det positiva hållet fast det känns som att hjärtat ska brista av sorg när den fasansfulla tiden är kommen då det är dags att säga adjö.

Jag hoppas att du får din valp och att du snart kan titta på bilder av din älskade Zorro och le.

Kramar om hårt.

 

[Lejonelle]

Sv: Ledsen, trösta mig...

*svarar båda*
Tack för omtanken. Ja, jag vet att det kommer bli bättre. Men kunskap om sorgens mekanismer innebär inte att man är vaccinerad, tyvärr. Det är samma känslor ändå. Saknaden kommer och går, ibland är det som man glömmer bort det och så kommer man ihåg och det skär till. Ja, jag vet att det är normalt. Det är så det ska vara nu. Det måste få göra ont, och det gör det...

 

[Springer]

Sv: Ledsen, trösta mig...

Jag grät i veckor efter det jag varit tvungen att ta bort en av mina hundar. Ingen fick nämna hans namn, då flödade tårarna över. Som tur var hade jag en hund till hemma, så jag kunde inte gräva ner mig. Vi fick 13 år tillsammans så jag visste att den dagen skulle komma, men för stunden gjorde det inte lättare. Vissa hundar får man starkare känslor för. Jag fasar för den dag det är dags för hans efterträdare.
Kram.

 

[martha]

Sv: Ledsen, trösta mig...

...kramar om ....det är det värsta med djuren ..att dom lämnar oss så tidigt ...

 

[Viveka]

Sv: Ledsen, trösta mig...

Det blir bättre, om inte förr när den nya valpen kommer. Det går inte att vara ledsen med en tokig liten valp i huset.

Något som hjälpte mig, när min älskade gamling dog, var att sätta mig vid datorn och skriva ner alla minnen jag hade av hennes långa live. Jag grät hela tiden medan jag gjorde det, men det hjälpte faktiskt. Man behöver sörja och gråta ut.

Styrkekramar.

 

[MiniLi]

Sv: Ledsen, trösta mig...

Jag beklagar verkligen

 

[Milosari]

Sv: Ledsen, trösta mig...

Jag förstår precis hur du känner, jag fick hastigt ta bort min gamla fina Loke i början på sommaren och han är fortfarande enormt saknad. Jag drömmer ofta om honom och när jag härom veckan skulle lämna in lillhunden för en enkel operation så grät jag hela vägen hem i bilen. Tiden precis efteråt så klarade jag knappt att tänka på honom och jag har fortfarande det lite jobbigt med att titta på bilder. Men jag vet att det blir bättre, det måste bli bättre. Så jag kan skratta åt allt skit som den hunden hittade på under sin levnad och glädjas åt våra fina stunder.