Sv: Ledbrosk och menisk skada-erfarenheter?
Usch, min häst hade också en meniskskada som hon antagligen fick i början på nov 2008 av antingen en spark eller att hon gått omkull. Jag var inne till vet första gången några dagar efter att hon blivit halt och blev hemskickad med finadyne och så hade han hittat en blödning i hoven hö fram. Hästen behandlades och fick vila/promeneras i nästan två månader, samtidigt som hon gick i sjukhage då ordinarie hagen endast bestod av knöggel. Jag letade fram en ny stallplats med bra hage så att hon skulle kunna vara ute mer, hon är inte en häst som tycker att promenera är aktivitet...
Flyttade till nya stallet, jag började tömköra och rida lite försiktigt för att sätta igång henne. Då jag inte tyckte att hon kändes hundra, men inte riktigt kunde avgöra om hon var istadig pga överskottsenergi eller om det var något fel, bad jag en tränare kika på henne. Hon trodde att det var något som inte stämde. Bokade tid på klinik för utredning där hon böjdes och hälta (ledinflammation) kom fram vb knä och hf kota, dessutom röntgades hela ryggen, nacken och alla kotor/haser. Röntgen var ua, lite trånga tornutskott dock. Hon sprutades och sen fick vi åka hem, behandla med metacamm vila 3 veckor med promenad och tillbaka.
Hon hade återhämtat sig bra så jag skulle börja sätta igång henne rakt fram ute, fick ett program som sträckte sig över 2 månader. Satte igång henne långsamt och efter nästan 3 månader började jag rida lite på banan och tog någon lektion. Hon kändes ok ute (lite svårt att känna 100% när underlaget inte är jämnt), men det var något som inte kändes bra på banan, det kom så konstiga protester för ingenting och hon var lite kortare i steget vb när man kikade närmare.
Jag bokade tid hos en annan vet som även är kiropraktiskt utbildad då tränaren trodde att det ändå satt i ryggen. Vi åkte in på utredning och sista veckan hade hon blivit direkt oren. Vet började med att titta på de tidigare röntgenbilderna, tog nya och gjorde UL. På UL kunde det konstateras att hon hade en krosskada på menisken och patellafästet vb som uppkommit av yttre våld, antingen en spark eller att hon gått omkull i hagen. Hon hade då återigen fått tillbaka inflammationen i knät och vet var inte hoppfull.
Vet sa att det enda vi kunde prova var att spruta henne med adequanin, vila och åb. Vet trodde dock inte att det skulle hjälpa riktigt då hon redan var kortisonbehandlad och inte blev hjälpt av det, men att det fanns en chans. Eftersom det då var juli och gräs i hagen så att hon var lite mindre missnöjd med vila provade jag behandlingen. Hon blev sprutad 3 veckor i rad och vilade sedan i ytterligare 4 veckor innan åb.
När vi kom tillbaka såg hon bättre ut så att vet tyckte att jag skulle sätta igång henne igen, men bara genom tömkörning på raka spår. Sagt och gjort, långsam igångsättning igen, men efter två veckor såg jag försämring på henne igen och bokade tid. Dessutom hade hon under behandlingen satt massor av päls och kändes inte bra mentalt nu, hon hade ruttnat totalt på sin tillvaro där hon inte fick göra så mycket. När det var varmt så var hon trött pga det men nu när hösten närmade sig så blev hon stressad.
När vi återigen kom tillbaka och vet bedövade knäleden så hade jag en ny häst igen... Det var ingen tvekan om att det var samma gamla gråll som inte blev bra. Där och då blev hon utdömd. Jag valde att ta bort henne då hon inte var ett promenadhästämne, hon skulle aldrig funkat på lösdrift då hon inte ens trivdes på bete med bästa kompisen under bra förhållanden. Svårt att förklara, men om hon inte var i god kondition var hon inte lycklig så jag kände att jag inte hade något annat val än att låta henne slippa ha ont och galoppera vidare. Det var i oktober 2009 hon togs bort, 11 månader efter att hon antagligen skadade sig. Innan jag åkte in sista gången hade jag pratat med några andra veterinärer som samtliga sa att meniskskador ofta kan bli bättre, men sällan bra. Det är för mycket vikt som ska bäras bak för att de flesta ska kunna klara det.
Jag kommer aldrig hitta en häst som henne igen, de gånger hon gick riktigt bra innan skadan, då var vi verkligen ett. Hon busade med andra som hanterade henne, men vi hon var som en hund med mig. Nyfiken och ganska modig, litade verkligen på mig och vi hade gjort en sån resa tillsammans från att jag köpte henne som forcerad 5-åring som var rädd för ryttaren. Det här var ju hästen som jag skulle ha tills hon var 20-nånting, istället fick hon lämna alldeles förtidigt som 7-åring. Hon kommer mig för alltid vara saknad!
Oj, vilken novell (el kanske roman?) det blev! Men jag hoppas verkligen att det finns mer att göra för din häst och om den dessutom kan trivas med att få ett lugnare liv så känns det som att det finns bättre potential för att den ska klara det.