Låt oss prata om ångest och depression

[Fraggel_Tess]

Hur gör ni för att hantera det?
Jag är så trött på att ha ångest över saker som andra inte ens grubblar på eller oroar sig det minsta för. Jag kan alltså logiskt inse att det inte hjälper att ha ångest, det hjälper ju liksom inte, saker blir som de blir, det går inte att förutse. Men får svårt att fokusera på det jag ska eller slappna av när jag inte behöver fokusera på något.

Jag har alltid haft oro/ångest tidigare för småsaker, men så kom cancern och knackade på och det är väl rätt galet för numera lever jag verkligen i nuet och har inte oro och ångest längre. Innan hjälpte dock regelbundna promenader mig mycket.

 

[sjoberga]

Jag har alltid haft oro/ångest tidigare för småsaker, men så kom cancern och knackade på och det är väl rätt galet för numera lever jag verkligen i nuet och har inte oro och ångest längre. Innan hjälpte dock regelbundna promenader mig mycket.

För mig har det också funkat lite åt det hållet. Att ligga för att en ganska sannolik död sjuk på sjukhus, gör att man får en annan uppfattning om resterande liv. Men det verkar vara en något dyrköpt behandling i förhållande till mer vanlig terapi, och funkar nog bara på vissa. Måste också bero på vad som driver oron/ångesten.

Och eftersom jag gjort det två gånger så var väl inte sannolikheten så stor enligt Tage Danielsson-resonemang.

 

[Fraggel_Tess]

För mig har det också funkat lite åt det hållet. Att ligga för att en ganska sannolik död sjuk på sjukhus, gör att man får en annan uppfattning om resterande liv. Men det verkar vara en något dyrköpt behandling i förhållande till mer vanlig terapi, och funkar nog bara på vissa. Måste också bero på vad som driver oron/ångesten.

Och eftersom jag gjort det två gånger så var väl inte sannolikheten så stor enligt Tage Danielsson-resonemang.

Nog är den en aning dyrköpt. Tänker dock att ändra tankesätt i grunden är en viktig del oavsett om man är allvarligt sjuk eller ej. Jag har tidigare gått hos KBT terapi och ätit stämningshöjande, men utan ngn större effekt.

 

[Eurydome]

Nog är den en aning dyrköpt. Tänker dock att ändra tankesätt i grunden är en viktig del oavsett om man är allvarligt sjuk eller ej. Jag har tidigare gått hos KBT terapi och ätit stämningshöjande, men utan ngn större effekt

Vill du berätta på vilket sätt ditt tankesätt har ändrats?

 

[monster1]

Terapi, medicin, prata med folk om det, försöka ändå göra sådant som brukar få en att må bättre. Sen ska man ju gärna äta, sova och motionera i någon form av rutin, men det varierar lite hur bra det lyckas.

 

[Nahar]

Jag har alltid haft oro/ångest tidigare för småsaker, men så kom cancern och knackade på och det är väl rätt galet för numera lever jag verkligen i nuet och har inte oro och ångest längre. Innan hjälpte dock regelbundna promenader mig mycket.

För mig har det också funkat lite åt det hållet. Att ligga för att en ganska sannolik död sjuk på sjukhus, gör att man får en annan uppfattning om resterande liv. Men det verkar vara en något dyrköpt behandling i förhållande till mer vanlig terapi, och funkar nog bara på vissa. Måste också bero på vad som driver oron/ångesten.

Och eftersom jag gjort det två gånger så var väl inte sannolikheten så stor enligt Tage Danielsson-resonemang.

Och @chiliconcarne

Vad en kan göra är att på andra sätt närma sig döden. Finns ju meditationstekniker som går ut på att föreställa sig hur ens egen kropp förmultnar, eller att när en är i konflikt med någon föreställa sig den personen om tre hundra år (det vill säga, borta - inte på ett 'jag ska döda dig!'-sätt, utan på ett 'allt är förgänligt'-sätt.). En kan läsa böcker som t.ex. Smoke Gets in Your Eyes, eller ladda ner appen WeCroak som har just meditationsövningar, citat, och andra hjälpmedel för att bli medveten om döden lite varje dag, och på så sätt ändra sitt förhållningssätt till livet. Allt ovan har hjälpt mig mycket

 

[Fraggel_Tess]

Vill du berätta på vilket sätt ditt tankesätt har ändrats?

Oron har försvunnit för saker som fanns tidigare t ex vad andra tycker och säger om en. Saker som skulle göras t ex ringa samtal mm som kändes svåra känns som en småsak nu. Tankesättet är nog att när jag känt döden flåsa mig i nacken är att vara i nuet inte i dåtid eller framtid utan att jag är närvarande här och nu och låter inte hjärnan rusa iväg och analysera. Jag har ett mer mindfulnesstänk. Har även insett att jag klarat mer än jag någonsin trott. Förr hade jag flytt fältet och fått andnöd av ett blodprov och aldrig kommit till en vårdcentral. Det mest positiva är att jag har blivit en positiv och mer glad människa, samtidigt tragiskt att man ska behöva få en skitsjukdom för att förändras.

 

[monster1]

Det är ju en hel del människor som får ångest och nedstämdhet efter att ha varit i närkontakt med döden. Så det är nog ingen allmängiltig lösning.

 

[karamelldrottningen]

Hur gör ni för att hantera det?
Jag är så trött på att ha ångest över saker som andra inte ens grubblar på eller oroar sig det minsta för. Jag kan alltså logiskt inse att det inte hjälper att ha ångest, det hjälper ju liksom inte, saker blir som de blir, det går inte att förutse. Men får svårt att fokusera på det jag ska eller slappna av när jag inte behöver fokusera på något.

En grej som underlättar är att innan sänggåendet skriva ner allt på papper, stort eller smått. Skriva manuellt och inte på datorn/telefonen. Det strukturerar upp tankarna och ev känslorna också och du måste inte ha allt inom dig.

 

[Sonic76]

Just nu har jag en ångestattack
Oklart varför.
Ungen sitter och spelar och jag är superglad att han är här.
Men lovet har gått alldeles för fort.

 

[Hippocampus]

Jag hamnade i ett vägskäl då vården var undermålig. Jag tror inte på att alla som är deprimerade/ångest osv kan botas med medicin och för mig hjälpte det ingenting för det var inte det som var problemet, utan hur jag levde och vilka val jag gjort. För att komma in på rätt spår (som jag inte visste var rätt då) var att skaffa hjälp på alternativ väg, i detta fall hypnos, healing och även lite annat. Men hypnosen var nummer ett.
Efter 6 månader var jag frisk, så pass frisk så jag kom ut i det sociala sammanhanget igen och mådde bra. Vården hade hållit på i 10-14 år utan att ”lyckas” med det.