Jag tycker nog inte att du ska utesluta möjligheten att lamictal kan göra att du mår bättre innan du gett den en chans och biverkningar vid ökning av medicinen är ju inte ovanligt. Jag tror att min onkolog sa att sjukskrivning 2 veckor vid dosökning är vettigt. Nu använder jag det inte men låter det ligga i bakhuvudet när jag känner att det är förjävligt. Det är skönt att känna att man kan ursäkta det dåliga måendet med att det är medicinen som spökar och att man kan sjuka sig om det är förjävligt. Maken har ätit lamictal länge och sömnbesvär utöver de redan befintliga är inget han har noterat. Däremot var han känslig vid ökningen och mådde rätt dåligt. Tror att det var illamående och hjärtklappning eller nåt sånt så han fick börja på barndos
Lamictal är enligt min onkolog en ganska snäll medicin varför jag fick prova den som nr2. Keppra var min första men det är en sån som man antingen funkar med eller så funkar man inte. Psyket tog stryk. Jag vet andra som mår kalas med den så det är säkert en jättebra medicin i övrigt. Lamictal funkade ju inte som sagt så vi gick vidare med Tegretol som gav liiite effekt. Plockade då bort keppra och lamictal och kompletterade med Vimpat. Tegretol och Vimpat slår dock ut varandra så jag frågade varför Tegretol var kvar iom att effekten inte var så bra som jag önskade så vi trappade försiktigt ut den lite så nu är det Vimpat 300mg/dag och Tegretol 400 tror jag. Kanske fasar ut den mer framöver. Vi får se lite.
Anledningen till att de inte nämner så många mediciner (tror jag) är att man brukar vilja börja på de som är kända som de snällare för kroppen. Till mig sa de att vi provar 3 mediciner tror jag det var och funkar inte dessa tre tar de bort tumören i tinningen som utlöser mina anfall. Det var bestämt runt våren att jag skulle opereras men då anfallen var så frekventa ville de sätta mig på en medicin i väntan på operation. Medicinen gav så bra effekt att jag hoppade på en utbildning och det går rätt bra för mig så nu har jag skjutit upp operationen. Kanske skiter jag helt i den beroende på vad som händer. Resultaten från undersökningarna ligger kvar i 2 år tror jag så jag har lite tid att bestämma mig
hur som haver, jag tror att du får dessa till en start och funkar det inte får de gå vidare men då kommer det mediciner som är sämre för kroppen antagligen så förmodligen har de en liten plan.
Jag vet inte. Man kan ju som jag förstår operera även EP som inte är riktigt känt varför den är där men då "karvar man lite i blindo" så att säga. Det är lite knepigare och lite på vinst och förlust. Och jag har hört om en person som blivit av med EP utan att man vet varför eller vad man ska säga. Dvs inga ingrepp eller något. Personen i fråga slutade med mediciner och jag tror det var runt 10 år senare som EP:n slog till igen och då var den inte alls lika lätt att få styr på så det är en otroligt lurig sjukdom. Mitt tips är att ta en dag i taget. Jag själv har sagt att när jag blir ep-fri ska jag ta mc-kort och köpa en ascool hoj
men jag vet ju att det är möjligt att jag inte blir så frisk. Hoppet finns dock där så vi får se
det känns lättare för mig att hantera det på det sättet. Maken känner väl såhär:
när jag pratar motorcykel. Han är rädd att jag ska ramla och slå mig och han står där med en ännu mer handikappad fru och två småbarn
