Tack för ditt utförliga och omsorgsfulla svar!
Min erfarenhet är att dom flesta männen ÄR trevliga och tar kvinnor på allvar.
Men, man måste ändå alltid bevisa som kvinna att man kan.
Här hemma är det till exempel jag som gräver, gjuter, målar inne och ute, snickrar osv.
Men ALLA vänder sig alltid till min sambo först.
Han hänvisar dock alltid vidare till mig och ger mig all cred även om han har hjälpt till lite.
Sen finns det ju idioter, som i Ts fall och som din arbetskamrat.
En sån är alltid en för mycket.
Du beskriver också dig själv lite mer nyanserat.
Jag uppfattar också att du har en viss osäkerhet när det gäller dig själv.
Det kanske förklarar en del av dina dryga svar.
Antagligen för att du känner dig påhoppad.
Vad vet jag?
Varsågod.
Alla kvinnor jag känner har iaf aldrig behövt bevisa för mig att de kan "även fast de är kvinna". Jag går på meriter oavsett kön.
Varför måste du fortsätta med att påstå att mina svar är "dryga"? Ja, jag bemöter påhopp på min person med mentaliteten att "jag tar dig inte på allvar". Är det det du tycker är ett drygt svar? Jag anser inte det, men vi kanske ser olika på det.
Du fortsätter även med att påstå att jag är osäker på mig själv, kan du förklara varför du gör det, om det inte är för att vidare försöka provocera mig? Hur kan du skriva så varmt om att hålla argument till sakfrågor för att sedan direkt göra det personligt genom att försöka prata om min självkänsla eller avsaknaden av den? Kan du inte snälla ta och förklara det så jag kan förstå dig.
Nej, jag känner mig faktiskt inte påhoppad! Om jag hade känt det så skulle jag absolut erkänna det, lovar. Så du behöver inte tro det. Men jag tar absolut inte folk seriöst som använder sig av strawmanning för att argumentera mot mig, och då blev ni arga och kallade mig en massa saker.