Intressant!
Kontroll över vad som händer tar allt större plats i alla delar av den träning jag sysslar med faktiskt, ju mer jag lär mig och experimenterar med det desto fler tillämpningsmöjligheter hittar jag för det.
I tex allmänlydnaden går flera av övningarna ut på att lära hunden (och inte minst föraren!
) att hunden har sin del av ansvaret för att träningen håller igång, dvs man avbryter aktiviteter och "frågar" hunden om den vill fortsätta. För att starta upp träningen igen ska hunden utföra vissa beteenden.
I hanteringsträning tränar vi in ja/nej-signaler, där hunden får själv ge tillåtelse till att få klorna klippta, tänderna borstade, ett sår rengjort, osv. Och givetvis
inte ge tillåtelse, om det är vad den vill.
Ï träning med hundar som har problem med människor får de själva be om den kontakt de vill ha (under kontrollerade, säkra former, givetvis ska ingen bli biten under tiden hunden lär sig att den faktiskt får bestämma själv).
I träning med hundar som har problem med andra hundar är det främst BAT jag använder mig av, vilket även det har som motor att hunden själv får välja vad som ska hända. (Jag håller dock även på med ett jättespännande litet projekt med en annan metod som jag håller på att utforska med en kollega. Jag tror stenhårt på det - det har varit
superintressant hittills!
- men det är verkligen obanad mark än så länge så vi får se vad det blir av det.)
Men centralt i all min träning, oavsett om det är valpdagis eller lydnadskurs, är att separera hundens och förarens beteenden och ansvar, och se till att var och en får ta kontroll över sitt. Så det kanske passar med detta lågaffektiva då?
Känner att jag måste ta en del av julledigheten till att sätta mig in i det hela lite mer...
Hur menar du då?