Jag har aldrig valt män efter vad de tjänar eller vad de har för utbildning. Men jag attraheras av folk so har driv, som är intelligenta, är bildade, är väldigt bra på något de brinner för. Så det har mest slumpat sig så att det varit välutbildade män med bra lön.
Men jag ha också varit tillsammans med män med endast gymnasie som varit tex bartender, elektriker, musiker etc. De har dock alla varit just intelligenta och allmänbildade ect och haft något de brinner för.
Jag själv har bara gymnasieutbildning. Har sedan gått som lärling och jobbat hos duktiga hästtränare och arbetar själv bla som det. Jag kommer från akademikerhem med två föräldrar som jobbat mycket och lyckats inom sin grej. Så jag har fått nog bildning och förmåga att vara social och representativ i olika miljöer. Jag ansågs också normsnygg.
När jag varit singel och dejtade var det intressant att analysera dejter/män/etc lite. Man märkte ju rätt direkt på de män som letade snyggt armgodis som skulle kunna hålla sig flytande på tillställningar men som egentligen inte var intresserad av vem man var/vad man tänkte/kände etc. De flesta tror jag inte planerade och insåg det öht. De mest bara gjorde som övriga och tänkte inte ens på det. Deras liv var liksom just så ytliga och icke-reflekterande.
Nuvarande förhållande har en del trott är byggt på just vad tråden handlar om. När jag började dejta sambon tjänade han mkt pengar, är välutbildad, är ett namn inom vår bransch och dessutom äldre än mig. Jag var yngre, snygg, sämre lön och inte ett namn i branschen så. Jag vägrade länge låta honom betala något för mig. Jag ville sköta det själv just för att jag vill klara mig själv. Den enda som fått bjuda mig på saker är min pappa.
Nu 5 år efter vi började dejta är vi fortf ett par. Och sambo har någon period tjänat mindre än mig och jag betalat en del saker åt honom. Man hjälps väl åt liksom. Aldrig att han skulle tjura över att jag tjänar pengar, är bra på ngt etc.
Jag har alltid varit väldigt självgående och haft mkt olika intressen som tar tid att utöva och mål att nå. Vissa män har problem med det. Jag tror det har stört vissa betydligt mer än att jag har ärvt en del pengar eller tjänat mer än dem. Och jag tror det är vanligt för andra också, mer än att det är just själva pengarna. Mitt utseende har varit en känslig punkt mer än pengar har för de flesta männen.
För mig har det iom hur jag är funkat bäst med män som också är drivna, som har mål och intressen som tar tid och som de förverkligar och kan må bra över. De männen har oftast varit välutbildade karriärrister som varit bra inom någon sport eller musik tex som de kört hårt med. Såna inspirerar mig.
Men jag ha också varit tillsammans med män med endast gymnasie som varit tex bartender, elektriker, musiker etc. De har dock alla varit just intelligenta och allmänbildade ect och haft något de brinner för.
Jag själv har bara gymnasieutbildning. Har sedan gått som lärling och jobbat hos duktiga hästtränare och arbetar själv bla som det. Jag kommer från akademikerhem med två föräldrar som jobbat mycket och lyckats inom sin grej. Så jag har fått nog bildning och förmåga att vara social och representativ i olika miljöer. Jag ansågs också normsnygg.
När jag varit singel och dejtade var det intressant att analysera dejter/män/etc lite. Man märkte ju rätt direkt på de män som letade snyggt armgodis som skulle kunna hålla sig flytande på tillställningar men som egentligen inte var intresserad av vem man var/vad man tänkte/kände etc. De flesta tror jag inte planerade och insåg det öht. De mest bara gjorde som övriga och tänkte inte ens på det. Deras liv var liksom just så ytliga och icke-reflekterande.
Nuvarande förhållande har en del trott är byggt på just vad tråden handlar om. När jag började dejta sambon tjänade han mkt pengar, är välutbildad, är ett namn inom vår bransch och dessutom äldre än mig. Jag var yngre, snygg, sämre lön och inte ett namn i branschen så. Jag vägrade länge låta honom betala något för mig. Jag ville sköta det själv just för att jag vill klara mig själv. Den enda som fått bjuda mig på saker är min pappa.
Nu 5 år efter vi började dejta är vi fortf ett par. Och sambo har någon period tjänat mindre än mig och jag betalat en del saker åt honom. Man hjälps väl åt liksom. Aldrig att han skulle tjura över att jag tjänar pengar, är bra på ngt etc.
Jag har alltid varit väldigt självgående och haft mkt olika intressen som tar tid att utöva och mål att nå. Vissa män har problem med det. Jag tror det har stört vissa betydligt mer än att jag har ärvt en del pengar eller tjänat mer än dem. Och jag tror det är vanligt för andra också, mer än att det är just själva pengarna. Mitt utseende har varit en känslig punkt mer än pengar har för de flesta männen.
För mig har det iom hur jag är funkat bäst med män som också är drivna, som har mål och intressen som tar tid och som de förverkligar och kan må bra över. De männen har oftast varit välutbildade karriärrister som varit bra inom någon sport eller musik tex som de kört hårt med. Såna inspirerar mig.
(Dessutom krävs det inte ens ett skolbarns googleskills för att veta vad jag jobbar med, hur det gått i projekten de senaste fem åren och vad som är på gång framöver. Man kan även få nöjet att studera mina dundertabbar i gamla sparade direktsändningar om man vill. 
