Ett stall var lite udda på ett bra sätt. Gården hade flera olika stall som sköttes lite olika och av olika folk. Ett stall sköttes främst av gårdsägares dotter och man. De hade båda olika psykiska diagnoser och var inte riktigt som andra vuxna utan mer som barn intellektuellt. Och båda hade olika typer av autism. Det var så fint att de fick ha vanliga jobb med riktig lön tack vare föräldrarna till kvinnan som äger gården.
Jag var ofta i stallet långa dagar IOM att jag hade 2 egna hästar, red en del andra hästar, hade lektioner etc.
Och hade man lite tråkigt och var trött så bjöd de 2 ofta på goda skratt och energi. De kunde verkligen göra ens dag! Och det var en bra skola i hur olika man kan se världen.
De var rätt olika på många sätt. Han ringde henne en gång flera år efter de slutat samma skolklass och sen inte hörts. De pratade lite och sen sa hon ”Vill du bli tillsammans med mig? Ring innan torsdag i så fall. Hej då!”
Han ringde och de kom att gifta sig.
Han är det snällaste någon mött i hela sitt liv. Alla djur och barn( och vuxna så klart) älskar honom. Men han är väldigt långsam och kunde försvinna in i sig själv och stanna mitt i steget tex. De flesta hästarna lugnade sig och väntade liksom in honom.
Hon var mer extrovert och kunde bli väldigt arg om hennes rutiner rubbades tex. Men tyckte hon om en hade man en lojal vän in i döden liksom. Jag brukade ringa och säga att jag kan ta hennes kvällsfodring eftersom jag iaf var där. Det var hon tveksam till först för att hon ville ju göra rätt för sig. Men jag lovade att inte berätta. Då var det tveksamt ok.
Och hade järnkoll på allt med siffror, tider och datum. Hon kom bättre ihåg när jag skulle rida lektioner än jag själv.
Någon gång visste hon att jag skulle tränat. Så hon frågade och jag berättade att min tränares gamla GP-häst som hon haft i 20 år fick tas bort igår och träningen ställdes in. Hon svarar ”Har hon inte fler hästar?”
En gång hade jag då jag skulle fixa foder etc till en elevs häst jag ridit som stod i stallet de skötte råkat hänga en påse på fel plats. Då ringde hon och var jätteupprörd. Jag vet att vid sånt har folk fått utskällningen Alban och det varit svårt för dem att kunna umgås utan fortsatta tjurigheter. Så jag testade en taktik där jag sa hur dåligt och klantigt det var av mig och VILKEN TUR att JUST DU skulle kvällsfodra och såg mitt dumma misstag och kunde rädda allt. Då var det tyst ett tag. Sen sa hon : ”Det var ju väldig tur att just JAG såg det!”. Så det vändes till ngt positivt. Och vi blev inte osams.
Vi funkade bra ihop. Så jag kunde prata med henne och få henne att vara lite justare mot vissa hon avskydde. Framställa henne som duktig och att hon som är så bra kanske måste ha lite överseende med de mindre erfarna som kan bli ledsna. Det brukade funka.
Jag minns när mannen åkte på en gräsklippare runt henne i cirklar och sjöng retligt ”Du kan inte ta mig! Nenenenene!” Och stänkte vatten på henne när hon gick med en skottkärra full med skit. Hon garvade först och blev sen arg och kastade sen skit på honom.
En dag gick en elev förbi honom då han låg i gräset. Sen FLERA h senare låg han kvar då hon passerade igen och blev orolig att han skadat sig. Men han letade tydligen bara fyrklöver.
Någon gång kör en stor grävskopa förbi och han sitter i skopan med lyft arm som stålmannen.
Såna saker skedde hela tiden, varje dag. Ibland smet mannen iväg när hon var på krigsstigen. Han kunde göra
om han såg att man såg honom när han smet för att få lite andrum.
Någon gång råkade jag göra bort mig när hon kom in i vårt stall och letade efter en person som hon avskydde och brukade ha som syndabock. Någon hade spolat av lerig häst på deras spolplatta trots att den inte fick användas då. Hon trodde direkt det var hatobjektet. Jag öppnade då boxen och visade att de inte varit där för ”titta på leriga benen. De är inte sköljda.”
Hon stod och tittade på mig och hästen några minuter innan ögonen smalnade och hon insåg att hon kunde kolla vilka som var spolade. Satan!
Sen fick jag försvara de som stått med hink och svampat av på gången.
Kvinnan var med på lite träningar för min ena tränare. Hon kunde ringa mig i 3 veckor i sträck och fråga när han skulle komma igen. Och det är väl liksom svårt att träna så jättemkt sånt han sysslar med under förutsättningarna. Men han hjälpte med lagom svåra saker. Och så skojade han med henne och lekte lite clown. Och hon skrattade så hon grät. Hon fick liksom inte luft. Jag såg henne aldrig skratta så annars. Och det var så himla fint att se den totala glädjeurballningen!