Könsroller, jämlikhet och BARN

Hyacinth

Trådstartare
***spinoff sommarföräldar 2016***


Istället för att ta över en annan tråd ( http://www.bukefalos.com/threads/sommarforaldrar-2016-del-3.1420718/ ) så startar jag en ny.

Hur förändrades ert förhållande av att få barn?

Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?

Har relationen till din partner förändrats?

Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara?

Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?
 
Jag läste den andra tråden nu och helt seriöst DOG.

Det är i sådana trådar man får veta hur folk faktiskt har det. I sådana här, den du startat nu, så skriver alla att de är jämställda. Och tror på det också.
 
Jag tycker nog vi delar på det väldigt bra.

Nu jobbar ju min sambo hemifrån alltid så han har ju noll restid till jobbet och vill jag gå och gymma utan bebis på förmiddagen (brukar oftast ha med henne dock pga roligt) så tar han henne nån timme (bor typ granne med gymmet). Så där har vi det ju lite annorlunda än många andra.

Jag började jobba redan efter 10 veckor. Men jobbar bara helg, 2-3 helger/månad. Min sambo löste det fint. En enda gång har han bett mig att inte jobba över utan skynda hem för att bebis var extremt ledsen (ont i magen).

Städar gör han, 2 gånger i veckan. Vi är båda pedantiska så vi plockar upp efter oss direkt så alltid rent hemma. Lagar mat, tvätta och handla gör jag. Jag har tid och tycker det är kul (är ju bara 26 så har inte hunnit tröttna på sånt än ;)) så därför gör jag det. Jag hinner och orkar fixa och greja hemma + fixa middag men om jag inte gjorde det så hade det inte gjort ngt.

Fixar naglarna var tredje vecka, är då borta i 3 timmar. Det löser sambo. Träffar jag vänner så tar han också bebis. Jobbar gör jag 05-14 eller 05-10 och min sambo tycker det är mysigt att ha egentid med sin dotter.

Jag tyckte första dagen han jobbade efter bebis var född och jag var "ensam" var tuff för jag var ju van att bli uppassad a la prinsessa.. och sen nån gång har jag varit sur över att jag velat börja jobba mer tidigare än vi sagt men efter att ha jobbat massor i sommar så har jag verkligen ändrat mig.

Jag är väldigt chill som mamma, jag tycker egentligen ingenting med bebis är jobbigt och jag har (iaf än så länge) hur mkt energi och ork som helst. Vår tjej är alltid nöjd och glad (och "snäll" som alla säger) men det är ju för att jag är så bra mamma. Men det gör väl också att jag upplever livet med barn som allt annat ön betungande.

Jag tycker vi är jämställda, bryr mig faktiskt inte om millimeterrättvisa. Är bebis extra mammig skulle jag aldrig neka henne den tryggheten hon vill ha bara för att "nu är det pappas tid så mamma får ha egentid". Bebis styr allt just nu. Saker jag vill göra gör jag när hon sover på dagen/kvällen.

Min sambo är fantastiskt duktig/fin/bra pappa. En dålig egenskap är dock att han bäddar jävligt fult.
 
***spinoff sommarföräldar 2016***


Istället för att ta över en annan tråd ( http://www.bukefalos.com/threads/sommarforaldrar-2016-del-3.1420718/ ) så startar jag en ny.

Hur förändrades ert förhållande av att få barn?

Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?

Har relationen till din partner förändrats?

Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara?

Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?

Två primärföräldrar var en förutsättning för att skaffa barn för min del, och eftersom vi hade varit tillsammans rätt länge när vi fick barnen så visste vi ju var vi hade varandra. Maken har inte förändrats att tala om av att få barn, och inte jag heller, så båda är sådana föräldrar som vi trodde vi skulle vara.

Relationen mellan oss är i grunden likadan. Men vi gör mycket färre saker tillsammans nuförtiden, vi har samma intressen så förut utövade vi dem tillsammans, nu blir det att man turas om medan den andre passar barnen. Hushållsarbetet har också blivit mer uppdelat, vi har mindre tid nu, så det blir i princip alltid att man gör på det snabbaste sättet, dvs att hemmet i praktiken är uppdelat i ansvarsområden där man inte engagerar sig eller gör det den andre har blivit ansvarig för. Ingen formell uppdelning, utan det är mer som det har blivit. Så hushållsarbetet är mindre jämställt på det sättet att det är mer uppdelat, förut hjälptes vi åt mer och gjorde ibland sånt den andre är bättre på, men det händer sällan nu.

Däremot skulle jag säga att ansvarsfördelningen är densamma, båda har samma möjlighet att satsa på yrkesarbete och intressen (eller ok, jag lägger faktiskt lite mer tid, eftersom jag gör en tävlingssatsning med mitt intresse som han inte gör, och i ärlighetens namn inte skulle hinna längre. Så han har fått stå tillbaka lite där, förut tävlade han också.).

Jag är definitivt inte en "chill" mamma som inte tycker något med barnen är jobbigt, jag tyckte t ex det var riktigt tungt att amma varannan timme på nätterna och sen vara på jobbet på dagarna när barnen var små, och jag har inte mycket tålamod för skrik och bråk efter en mastig dag på jobbet. Maken tål det bättre, han har alltid gjort det, och det har inte ändrats. Jag blir superstressad om flera sliter i mig samtidigt. Vi har kanske vad man skulle kalla millimeterrättvisa, alltså att jag eller maken gott kan säga till barnen att gå till den andre föräldern för att man haft dem själv ett tag, egentligen mindre av rättviseskäl, utan för att åtminstone jag blir trött till slut, jag pallar inte och vill vara ifred. Vilket jag nog visste redan innan att jag skulle göra, det var därför två primärföräldrar var en förutsättning.
 
Senast ändrad:
Vi var ju inte ens ihop ett år innan sonen kom, men han är verkligen världens bästa pappa, och absolut den pappan jag trodde han skulle vara.

Det enda jag skulle säga ligger mer på mig är väl att köpa barnens kläder, men det har nog mest att göra med mitt kontrollbehov och intresse för barnkläder. Likaså lägger jag gärna fram vilka kläder de ska ha, men det är mest för han är färgblind och inte har riktig koll på hur man matchar.

Däremot lagar han nästan all mat, resten tror jag vi delar rätt lika.
Nu är han dock hemma med vår minsta medan jag jobbar heltid, så det blir automatiskt så att han gör det mesta.

Överhuvudtaget är han väldigt lik sin egen far i fadersrollen och jag tror att mycket sånt går i arv. Hans pappa var till exempel hemma med båda barnen när min svärmor gick tillbaka till jobbet tidigt.
 
Jag tycker att det är svårt att säga om vi är jämställda eller ej.

I vårt fall får min man mycket kommentarer om att han "passar upp" på mig. Med det innebär att han gör mycket hushållsarbete. När jag har varit sjuk har han gjort ännu mer. Han är också lika mycket av primärförälder som jag är det, mycket på grund av att vi har lagt oerhört många timmar på det. Dels har han haft vårt barn ensam minst lika mycket som jag har, dels har vi mycket tillsammans-tid. Då vi båda var bekymrade över våra möjligheter att knyta an har vi aktivt arbetat på det. Många som hör hur vi valde att lägga upp de två första åren av barnets liv tycker att vi är extremister eftersom vi valde att göra på ett annat sätt än vad som är kutym.

Jag kan alltså ibland känna att vi är en extrem åt andra hållet - att det är något fel på mig som är bekväm nog att bara laga mat någon gång i veckan. Min man menar dock att det sannolikt är vad jag känner eftersom samhället dömer mig som mamma väldigt hårt i att jag har ett mycket stort behov av att få vara annat än förälder. Hade våra roller varit ombytta (att jag ägnat mycket tid åt hushållsarbete och han blivit serverad) hade jag nog haft lättare att berättiga det.

Men ja ... vårt förhållande var ju vare sig jämställt eller konservativt från första början (sett till vem som utför hemarbete), så kanske har det också påverkat hur det är nu. Men min man är (tack och lov) precis den förälder jag trodde att han skulle vara. Jag gör nog mer hemma nu än vad jag gjorde tidigare, men det hoppas jag är för att jag har tillfrisknat och helt enkelt har mer ork/mindre ont i kroppen. Fortfarande är det huvudsakligen han som ser till att det diskas, tvättas och finns mat att äta. Jag är en skitdålig husmor. Vi har mindre tid för våra intressen, men är bättre på att planera. Och tack och lov kan vi fortfarande prata med varandra. Även om det händer att orken tryter kan vi i alla fall prata med varandra och hålla med om att det ibland är skitsvårt. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om jag hade en partner som förväntade sig att jag skulle kunna prestera på topp som människa och förälder hela tiden. Hur mycket jag än älskar både honom och vårt barn.

Vem tar mest ansvar för barn och hem? Svårt att säga. Jag tror att jag har mest koll på planeringar och schema, medan han gör mest grovgöra. Och det är väl en rätt stereotypisk fördelning. Dock är det också något som vi försöker att arbeta med, eftersom vi båda vill att det ska vara vårt liv och vårt ansvar.
 
Överhuvudtaget är han väldigt lik sin egen far i fadersrollen och jag tror att mycket sånt går i arv. Hans pappa var till exempel hemma med båda barnen när min svärmor gick tillbaka till jobbet tidigt.
Min svärmor var hemma med sina tre barn i sju år medan min svärfar var borta från hemmet 14-16 timmar per dygn. Tack och lov går det inte i arv.
 
Vår tjej är alltid nöjd och glad (och "snäll" som alla säger) men det är ju för att jag är så bra mamma.

O_o :confused:Förlåt, jag är trött och amningsluddig i skallen så min ironi-radar är lite off...men...du skämtar?

***spinoff sommarföräldar 2016***


Istället för att ta över en annan tråd ( http://www.bukefalos.com/threads/sommarforaldrar-2016-del-3.1420718/ ) så startar jag en ny.

Hur förändrades ert förhållande av att få barn?

Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?

Har relationen till din partner förändrats?

Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara?

Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?

Vi hade väl såklart hoppats på att kunna leva hyfsat jämställt som föräldrar, men eftersom min man har ADHD och dessutom för närvarande en depression så räknade jag ändå med att få ta det största ansvaret och var okej med det. Jag är "primärförälder" och han gör så mycket han pallar. Det funkar.
 
Jag och min sambo har en väldigt bra dialog hemma. Han jobbar just nu men när han kommer hem och har fått duscha mm så tar han mer än gärna vår lilla så jag kan träna fotboll, åka till stallet (om jag inte gjort det innan på dagen), mm.

Han lagar oftast maten och vi städar i den mån vi hinner. Jag märker att ju säkrare han blir med henne, ju mer egna intiativ tar han också.


Oftast är det ju mycket gnäll på pappan, men jag vet att ibland är det inte så svart vitt som det ibland kan se ut.
Jag har en bekant som fick barn förra året. Hon gnällde mycket på att pappan inte var hemma, tog aldrig barnet när han var ledsen mm mm. Tog lite avstånd helt enkelt.
MEN det var inte för att han inte brydde sig utan för att hon kontrollerade allt, kom med pekpinnar och bestämde. Han fick inte chansen att klara sig själv och känna sig fram. Precis som om att hon inte litade på att han klarade det själv. Så därför drog han sig undan så hon fick göra på sitt sätt. Han var för snäll för att säga ifrån.

Så i vissa fall tror jag inte det bara pappans fel utan mamman måste släppa kontrollen och våga lita på sin partner...
 
Jag läste tråden och kommer nog visa den för min sambo i något slags förebyggande syfte.... Har redan berättat att han kan fetglömma att det står lagad mat på bordet och städat hem när han kommer från jobbet. Vi har en robotdammsugare så jag sa att jag kan dra igång den om han plockar upp efter sig.
Han är dock inte så knusslig med varesig vällagad mat från grunden eller ett hem i toppskick, så jag hoppas det blir bra. Men tråden gav mig en klump i magen.
 
Hur förändrades ert förhållande av att få barn?
- Förhållandet ändrades inte så mycket egentligen, vi var båda rätt mycket "hemmamänniskor" innan. Jo, förresten. Jag har blivit grinigare, visste inte att jag kunde vara så sur över att bli väckt flera gånger under natten. Vår första sov väldigt dåligt på nätterna, så honom tog faktiskt sambon mest på nätterna som klarade det bättre än jag, medan jag sedan inte hade några problem att gå upp tidigt på morgonen och låta sambon sova vidare. Hade det varit helt jämställt hade vi väl tagit varannan gång var. Andra barnet tog jag, rakt av jämt på nätterna. Men han sov å andra sidan hela nätter sedan han var två veckor ungefär och sambon hade första barnet på nätterna som fortfarande var stökig på natten ibland. :o

Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?
. Vi var jämställda innan, vi är jämställda som föräldrar också. Vi har varit föräldralediga rätt jämt, även om det på pappret ser ut som att sambon tagit mer dagar än jag, men i praktiken har vi varit föräldralediga lika mycket. Sambon har gått ner i arbetstid och jobbar 75%, medan jag pluggar 100% och jobbar 20-50%, men vi har ungefär lika mycket tid med barnen eftersom jag lägger schema för jobb som jag vill och kan planera efter studiernas föreläsningar och tentor och dyl.

Har relationen till din partner förändrats?
- Just nu är relationen mycket "projekt familjen", istället för den kärleksfulla relation som var tidigare. Jag inbillar mig att det lätt blir så med småbarn.

Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara? Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?
- Han är faktiskt bättre pappa än jag trodde han skulle vara! :heart:o Jag trodde jag skulle vara mer primärförälder än han, men jag har alltid varit tydlig med att vi är två föräldrar och lika bra på att vara det också. Och vi är lika mycket föräldrar båda två, och har varit sedan dag ett med första barnet.
 
Men tråden gav mig en klump i magen.

Men i min mage blir det också en klump! Och inte bara för strukturerna och för kvinnorna som lever så utan för min egen del. Jag är inte gravid, eller ja finns inte ens på kartan förrän om många år, men sånt här får mig alltid att fundera över om barn (eller ja relationer med män för den delen med) är någon bra idé egentligen.
 
@BernT Var det inte din partner som ville att barnet skulle vara hemma länge men vägrade vara föräldraledig eftersom han ville kunna fortsätta spara en månadslön i månaden?
 
Angående den andra tråden så kan jag säga att jag läser många föräldratrådar på Buke och de ger mig nästan alltid ont i magen. Barn känns helt enkelt som nåt man inte ska ha om man vill slippa ojämställda skitrelationer. Givetvis finns det dem som verkar ha bra, fina relationer trots barn men jo, jag tycker att de är få.

Oftast ger jag mig inte in i diskussioner med de här mammorna som "klagar" (dvs berättar om hur BEDRÖVLIGT JÄVLA ILLA de har det hemma) för säger man nåt så säger de bara att han har såååå fina sidor också och jag överdriver och jag är gnällig etc etc. Men den här gången kunde jag inte låta bli, det är bara för jävla illa det som de här mammorna sitter och beskriver. Och jag vägrar låtsas som att det är normalt eller okej att föräldrar (pappor) beter sig sådär jävla illa.

Generellt sett tror jag att det är ett enormt problem att så få kvinnor härinne verkar ha jobb som de tycker om och faktiskt satsar på, egna vänner och egna liv. Barnet verkar bli hela deras liv och de är så gärna hemma - mest för att de inte verkar tycka särskilt mycket om sina jobb. Istället för att ordna upp jobbsituationen djupdyker man då in i mammarollen.
 
De här frågorna är nåt som jag och sambon ofta pratat om i väntan på att det ska bli vår tur. Vi kommer nog inte ha så jämställt förhållande som alla tycker man ska ha (annars ska man dumpa) men det är vårt eget val.
Min sambo jobbar i Norge av olika skäl. Det innebär att han inte kan få pappaledigt som i Sverige då han inte är skriven här. Dock har han en plan på att ta tjänstledigt ett år, när barnet är 1 eller 1,5 år (beroende på hur tidigt jag vill gå tillbaka till jobbet).
Det innebär också att jag kommer få ta ansvar för det mesta när han jobbar, men hans egen plan är att vi ska skaffa städhjälp som dammsuger och dammar nån gång i veckan så jag inte behöver tänka på det. Matlådor fixar vi när han är hemma så jag har frysen full. Likaså planerar jag att åka över till honom och vara där några veckor i taget.
Helgerna ser han som självklar att vi ska hjälpas åt samt att jag ska få egentid om jag vill göra nåt själv (sen om det är sova, läsa en bok, åka till klubben med hunden eller handla med mamma spelar ingen roll).
Efter hans tjänstledighet vet vi förhoppningsvis om han kommer tillbaka till Sverige eller om jag ska flytta med honom utomlands. Det är faktiskt framförallt det här med föräldraledigheten som gör att jag inte flyttat med honom redan.
 
Angående den andra tråden så kan jag säga att jag läser många föräldratrådar på Buke och de ger mig nästan alltid ont i magen. Barn känns helt enkelt som nåt man inte ska ha om man vill slippa ojämställda skitrelationer. Givetvis finns det dem som verkar ha bra, fina relationer trots barn men jo, jag tycker att de är få.

Oftast ger jag mig inte in i diskussioner med de här mammorna som "klagar" (dvs berättar om hur BEDRÖVLIGT JÄVLA ILLA de har det hemma) för säger man nåt så säger de bara att han har såååå fina sidor också och jag överdriver och jag är gnällig etc etc. Men den här gången kunde jag inte låta bli, det är bara för jävla illa det som de här mammorna sitter och beskriver. Och jag vägrar låtsas som att det är normalt eller okej att föräldrar (pappor) beter sig sådär jävla illa.

Generellt sett tror jag att det är ett enormt problem att så få kvinnor härinne verkar ha jobb som de tycker om och faktiskt satsar på, egna vänner och egna liv. Barnet verkar bli hela deras liv och de är så gärna hemma - mest för att de inte verkar tycka särskilt mycket om sina jobb. Istället för att ordna upp jobbsituationen djupdyker man då in i mammarollen.


Huvudet på spiken! Jag blev bara så satans arg denna gång (är full av gravidhormoner) så kunde inte hålla tyst. Faktum är att ett inlägg av @Lilleknodd gjorde mig sömnlös, så jag var tvungen att vråla lite.
Det faktum att jag blir seriöst oroad över någon, och denne kallar det "gnäll" ger mig magknip.

Att ha BARN är skitkul och jobbigt på en gång.
Mest kul, men ibland får jag klåda. Jag tycker vi utvecklats massor av att få barn, men livet har ju förändrats. Men jag gillar mitt jobb, mina vänner och vill hålla på med mina intresssen fortfarande. Samma gäller min partner, så vi måste backa upp varandra så vi får det där utrymmet.
 
Generellt sett tror jag att det är ett enormt problem att så få kvinnor härinne verkar ha jobb som de tycker om och faktiskt satsar på, egna vänner och egna liv. Barnet verkar bli hela deras liv och de är så gärna hemma - mest för att de inte verkar tycka särskilt mycket om sina jobb. Istället för att ordna upp jobbsituationen djupdyker man då in i mammarollen.

Jag har också tänkt på det där. Tänker mig att det hör ihop med självständighet i stort. Kvinnor med en yrkesroll de är nöjda med och vill (samt kan) utvecklas i tror jag är mer vana att satsa på sig själva och har mer självförtroende. Att inom sig på riktigt veta att man klarar sig själv och att man inte behöver varesig relationen eller barnen för att ha en roll (eller för den delen; mat på bordet) tror jag är helt avgörande.
 
***spinoff sommarföräldar 2016***


Istället för att ta över en annan tråd ( http://www.bukefalos.com/threads/sommarforaldrar-2016-del-3.1420718/ ) så startar jag en ny.

Hur förändrades ert förhållande av att få barn?

Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?

Har relationen till din partner förändrats?

Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara?

Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?

Jag trodde att vi skulle vara mer jämställda än vad vi är, faktum är att det trodde vi båda två. Vi pratar massor om det, det är så pass viktig del för oss båda att vi beslöt oss för att tidigarelägga föräldraledighetsbytet.

Hade han inte velat vara föräldraledig hade det inte funnits något barn. Hade han inte aktivt jobbat för att vi ska vara jämställda så hade vi inte haft ett förhållande. Jag erkänner att vi har MASSOR att jobba med, men jag tror att vi vunnit en del på att vara ärliga med att vi faktiskt inte är riktigt DÄR än.

Jag ser samma typ av inlägg likt dessa i sommartråden ofta. Eller kommentaren, min man vill inte vara föräldraledig, det är inte hans grej :confused: :crazy:

Det gör ont i hjärtat varje gång :( .
 
Hur förändrades ert förhållande av att få barn?

Alltså sömnbrist har en viss förmåga att både lyfta fram ens sämre sidor och se sin partners sämre sidor i ett annat ljus. Vi gick ett par gånger i parterapi när sonen var nyfödd och det var super. Det handlade inte om vem som gjorde vad utan att vi var så trötta att vi inte pratade med varandra om det inte var kritik. Inte blev det bättre av att mannen var på G att bränna ut sig heller. Vi hamnar fortfarande i dagar då tonen är mindre trevlig mot varandra men numera är vi mer medvetna om det och ber om ursäkt. Gör om gör rätt.

Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?

Det tror jag. Vi lever och levde oerhört jämställt och det måste vi ofta försvara för omgivningen. Det är mycket lättare att anpassa sig efter omhivningen än att försvara sig hela tiden. Exempelvis min mor som ofta tjatade på att jag borde ha huset städat och maten klar när mannen kom hem. Fanns inte på kartan när B var liten.

Har relationen till din partner förändrats?
Se tidigare svar

Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara?

Ja, mer eller mindre. Trodde han skulle ha lite mer tålamod menhan jobbar på det.

Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?

Vi strävar efter att dela lika. I verkligheten delar vi jämt på hämtning och lämning, matlagning och hushållsarbete. Dock tar jag nästan alla nattningar eftersom sonen vägrar somna hos pappa om det inte är i vår säng (går inte att lyfta över). Vi hoppas kunna ta varannan natt när sonen fått en större säng så att mannen kan natta honom i den.

Rent föräldrarmässigt skulle väl jag säga att det är 60-40.

Skulle jag ändra på något så är det att om jag är trött/sjuk så är det bara gnäll men om mannen är trött/sjuk så är han döende. :cautious:
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp