Kompisrelationer och hästlivet

[emma-vsm]

Många diskussioner här brukar ju handla om hästlivet i relation till en partner, men hur funkar kompisrelationer för er som ”lever häst”? Det skaver lite för mig just nu.

Jag har alltid haft häst, men sista året har jag levt mer häst än tidigare eftersom jag haft dräktigt sto och nu föl. Hyr stallplats men bor på gården och tar allt ansvar för mina nu två hästar (vilket innebär att jag är i stallet åtminstone 4 ggr per dag just nu).

Det här innebär att jag prioriterar annorlunda nu. Jag vill vara med mina hästar så mycket jag kan och jag har dessutom svårt att be om hjälp och lägga ansvaret på någon annan (med föl ännu mer än tidigare).

Min bästa vän bor i en annan stad långt bort. Vi brukar hälsa på varandra regelbundet, kanske 3-4 gånger per år och åka varannan gång, typ en långhelg. Nu har jag inte åkt dit på länge utan kompisen har varit hos mig de sista gångerna.

Kompisen har tidigare i höstas lyft att jag inte är lika engagerad i relationen längre. Och det kan stämma, det är mycket som händer och jag har en tendens att glömma bort att höra av mig och så (dåligt, jag vet).
Jag har bättrat mig och kompisen var här under nyår. Jättemysigt precis som vanligt!

Men frågan kom upp när jag kommer till den nästa gång. Missförstå mig rätt, jag vill såklart ses och jag älskar att vara där. Men när en kompisrelation känns kravfylld backar jag ännu mer. Det skaver när en kompis är besviken för valen jag gör. Jag har vänner som jag inte träffat på typ ett år men jag får aldrig känslan av att vara otillräcklig eller att dom är besvikna. Vi håller kontakten ändå och vi ses väl när vi båda kan, vill och orkar tänker jag. Ju mer jag tänker på det här desto mer skaver det.

Har ni lätt att släppa ansvaret för djuren/hästarna och har ni folk som ni lätt kan be om hjälp om ni vill åka bort en långhelg? Har ni icke hästvänner som har förståelse för hur erat liv funkar?

Det är lite skillnad mot när jag hade en häst uppstallad och jag bara behövde be om hjälp med mockning. Men nu vet jag inte längre om det bara är känslan av krav som gör att jag blir anti, och att jag hade varit mer pepp på att lösa det praktiskt om det gällde något annat.

 

[MiniLi]

Jag är lite lätt allergisk mot kravfyllda vänskapsrelationer. Om en vän klagar eller ställer krav om hur ofta vi ses eller hörs så blir jag anti och vill helst ”dumpa” kompisen

Jag är jättedålig på att höra av mig och jag kan inte ses så ofta. Passar inte det så är inte jag rätt vän att ha. Jag behöver vänner som är ok med att man hörs och ses sällan och som vet att det inte har något alls att göra med hur bra relationen är.

Jag prioriterat typ aldrig bort stallet för att umgås med vänner. Planerar därför extremt sällan in umgånge mån-fre utan isf på helgen på tider som går bra utan att jag behöver prioritera bort det jag egentligen vill göra med hästen. Händer enstaka gånger att jag gör något med vänner ex på en fredag, men ganska sällan.
Åker definitivt inte iväg över helgen eller liknande. Gillar inte att vara borta generellt och vill inte behöva be andra ta hand om hästen (hej kontrollbehov..)

 

[Sleepy]

Många diskussioner här brukar ju handla om hästlivet i relation till en partner, men hur funkar kompisrelationer för er som ”lever häst”? Det skaver lite för mig just nu.

Jag har alltid haft häst, men sista året har jag levt mer häst än tidigare eftersom jag haft dräktigt sto och nu föl. Hyr stallplats men bor på gården och tar allt ansvar för mina nu två hästar (vilket innebär att jag är i stallet åtminstone 4 ggr per dag just nu).

Det här innebär att jag prioriterar annorlunda nu. Jag vill vara med mina hästar så mycket jag kan och jag har dessutom svårt att be om hjälp och lägga ansvaret på någon annan (med föl ännu mer än tidigare).

Min bästa vän bor i en annan stad långt bort. Vi brukar hälsa på varandra regelbundet, kanske 3-4 gånger per år och åka varannan gång, typ en långhelg. Nu har jag inte åkt dit på länge utan kompisen har varit hos mig de sista gångerna.

Kompisen har tidigare i höstas lyft att jag inte är lika engagerad i relationen längre. Och det kan stämma, det är mycket som händer och jag har en tendens att glömma bort att höra av mig och så (dåligt, jag vet).
Jag har bättrat mig och kompisen var här under nyår. Jättemysigt precis som vanligt!

Men frågan kom upp när jag kommer till den nästa gång. Missförstå mig rätt, jag vill såklart ses och jag älskar att vara där. Men när en kompisrelation känns kravfylld backar jag ännu mer. Det skaver när en kompis är besviken för valen jag gör. Jag har vänner som jag inte träffat på typ ett år men jag får aldrig känslan av att vara otillräcklig eller att dom är besvikna. Vi håller kontakten ändå och vi ses väl när vi båda kan, vill och orkar tänker jag. Ju mer jag tänker på det här desto mer skaver det.

Har ni lätt att släppa ansvaret för djuren/hästarna och har ni folk som ni lätt kan be om hjälp om ni vill åka bort en långhelg? Har ni icke hästvänner som har förståelse för hur erat liv funkar?

Det är lite skillnad mot när jag hade en häst uppstallad och jag bara behövde be om hjälp med mockning. Men nu vet jag inte längre om det bara är känslan av krav som gör att jag blir anti, och att jag hade varit mer pepp på att lösa det praktiskt om det gällde något annat.

Jag tycker inte du behöver "bättra dig"; utan säg som det är, att det har blivit skillnad nu med fölet och så. Att det är viktigt för dig att finnas där och ta hand om dem. Om vännen inte har häst kanske det behöver förklaras bara.

 

[nightcrawler]

Dom flesta av mina vänner är fd hästtjejer och har förståelse för att jag inte kan släppa allt när dom kallar. Lika lite som dom kan släppa allt nu när dom har barn. Mina andra vänner som inte är häst eller djurmänniskor har väldigt stor förståelse dom åxå.
Annars brukar det inte vara några som helst problem för mej att åka iväg. Jag har ett bra nät runt mej där jag kan be om hjälp om det skulle behövas.

 

[emma-vsm]

Jag är lite lätt allergisk mot kravfyllda vänskapsrelationer. Om en vän klagar eller ställer krav om hur ofta vi ses eller hörs så blir jag anti och vill helst ”dumpa” kompisen

Jag är jättedålig på att höra av mig och jag kan inte ses så ofta. Passar inte det så är inte jag rätt vän att ha. Jag behöver vänner som är ok med att man hörs och ses sällan och som vet att det inte har något alls att göra med hur bra relationen är.

Jag prioriterat typ aldrig bort stallet för att umgås med vänner. Planerar därför extremt sällan in umgånge mån-fre utan isf på helgen på tider som går bra utan att jag behöver prioritera bort det jag egentligen vill göra med hästen. Händer enstaka gånger att jag gör något med vänner ex på en fredag, men ganska sällan.
Åker definitivt inte iväg över helgen eller liknande. Gillar inte att vara borta generellt och vill inte behöva be andra ta hand om hästen (hej kontrollbehov..)

Jag känner igen mig mycket. Jag tror att en av anledningarna till att jag backade i höstas var för att jag visste (eller kände på mig) att kompisen var besviken för att jag inte varit och hälsat på. Eller om inte besviken, så iaf att den önskade att jag skulle komma. Just känslan av krav fixar jag inte, och jag fattar ju att vi måste prata om det. Det är trots allt en av mina bästa vänner som jag värdesätter högt.

Och jag är som du med hästarna, vill fixa själv. Jag trodde kompisen skulle ha lite mer förståelse när den var här nu och såg hur mycket jobb och hur stor del av min vardag det är, men istället tyckte den att ”du hjälper ju andra så det är väl bara att be om hjälp”. För mig är det inte så bara.

 

[emma-vsm]

Jag tycker inte du behöver "bättra dig"; utan säg som det är, att det har blivit skillnad nu med fölet och så. Att det är viktigt för dig att finnas där och ta hand om dem. Om vännen inte har häst kanske det behöver förklaras bara.

Ja vi måste ju prata om det. Kompisen är väldigt rak och tog snacket med mig i höstas men jag är lite feg med att ta upp saker som skaver. ”Bättra mig” menade jag mest att jag hör av mig lite mer, och det tyckte jag väl själv att jag borde. Men å andra sidan kanske det får vara så ibland och relationen borde inte hänga på att man hörs lite mer sällan en period.

 

[emma-vsm]

Dom flesta av mina vänner är fd hästtjejer och har förståelse för att jag inte kan släppa allt när dom kallar. Lika lite som dom kan släppa allt nu när dom har barn. Mina andra vänner som inte är häst eller djurmänniskor har väldigt stor förståelse dom åxå.
Annars brukar det inte vara några som helst problem för mej att åka iväg. Jag har ett bra nät runt mej där jag kan be om hjälp om det skulle behövas.

Jag och min kompis har pratat mycket om det där, hur kompisrelationer förändras när folk får barn. Och att det är nåt vi båda tycker är tråkigt, särskilt eftersom ingen av oss är intresserade av familjeliv och av naturliga skäl blir det ganska lätt att man glider isär (med andra vänner alltså). Och nu är det jag som gjort val som påverkar vår relation. Jag skulle inte gjort annorlunda såklart men rent krasst är det ju så (om relationen måste bygga på att jag kan och vill åka bort två gånger om året vill säga..)

 

[Nahar]

Jag har också vänner som bor långt bort och ibland tar det lång tid för mig att ordna så att jag kan komma ifrån djuren, jobb, eller annat. Jag har aldrig upplevt något krav kring att jag ska hälsa på, även om vi när vi var yngre körde mer eller mindre varannan gång. Däremot känner jag en egen saknad och besvikelse, och stress som kommer inifrån mig själv, eftersom jag ju såklart också vill vårda relationen. Det är ju klart det känns jobbigt för mina vänner att vara den som alltid åker, men jag är alltid tydlig med att jag VILL åka, men inte kan, och varför. Det är ju viktigt att trots allt kommunicera hur viktig människan är, att du saknar att åka upp etc.

Om du inte saknar att åka upp, och inte känner någon inre besvikelse över att du inte kan åka, så hade jag funderat på om du verkligen värderar den här vänskapsrelationen.

 

[MiniLi]

Jag känner igen mig mycket. Jag tror att en av anledningarna till att jag backade i höstas var för att jag visste (eller kände på mig) att kompisen var besviken för att jag inte varit och hälsat på. Eller om inte besviken, så iaf att den önskade att jag skulle komma. Just känslan av krav fixar jag inte, och jag fattar ju att vi måste prata om det. Det är trots allt en av mina bästa vänner som jag värdesätter högt.

Och jag är som du med hästarna, vill fixa själv. Jag trodde kompisen skulle ha lite mer förståelse när den var här nu och såg hur mycket jobb och hur stor del av min vardag det är, men istället tyckte den att ”du hjälper ju andra så det är väl bara att be om hjälp”. För mig är det inte så bara.

Jag tror det är viktigt att förmedla att man kanske inte VILL be om hjälp. Det handlar ju inte om att man inte kan få hjälp, mer att man värdesätter att få vara med hästarna och att man inte vill vara borta från dem.

 

[emma-vsm]

Om du inte saknar att åka upp, och inte känner någon inre besvikelse över att du inte kan åka, så hade jag funderat på om du verkligen värderar den här vänskapsrelationen.

Jag saknar ju personen men platsen kanske är mindre viktig. Själva ”åkandet” är inget jag saknar.

Och jo, inre besvikelse känner jag men jag vet inte om det beror på skuldkänslor. Sista månaderna har mitt liv bestått av sjuk häst, flytt av hästar, avvänjning av föl osv och då är en weekend i annan stad det sista jag tänker på faktiskt. Det känns inte som att det har något att göra med hur mycket jag tycker om personen. Så länge vi hörs, skriver och skypar är jag liksom nöjd just nu.

Jag träffar iofs inte vänner som bor i samma stad särskilt ofta heller så det kanske bara är sån jag är. Jag ser dom fortfarande som nära vänner, även om jag inte har dåligt samvete och känner besvikelse över mig själv.

 

[Nahar]

Jag saknar ju personen men platsen kanske är mindre viktig. Själva ”åkandet” är inget jag saknar.

Och jo, inre besvikelse känner jag men jag vet inte om det beror på skuldkänslor. Sista månaderna har mitt liv bestått av sjuk häst, flytt av hästar, avvänjning av föl osv och då är en weekend i annan stad det sista jag tänker på faktiskt. Det känns inte som att det har något att göra med hur mycket jag tycker om personen. Så länge vi hörs, skriver och skypar är jag liksom nöjd just nu.

Jag träffar iofs inte vänner som bor i samma stad särskilt ofta heller så det kanske bara är sån jag är. Jag ser dom fortfarande som nära vänner, även om jag inte har dåligt samvete och känner besvikelse över mig själv.

För mig är skuldkänslor något som kommer just av att jag bryr mig om den andra personen och känner då skuld för att jag inte ger lika mycket som jag tar - men så är det ju i perioder. Sen kommer perioder när andra parten tar mer. Jag tänker att om du inte missat något viktigt (fest, stor händelse i livet för din vän etc) så är det inte konstigt att du inte prioriterat att åka, men jag hade, i mina liknande relationer, varit väldigt tydlig med att jag vill men inte kan. Om du inte vill även i ett sammanhang där du faktiskt kan lämna några dagar så blir ju relationen konstant ojämlik. Så jag menar att det handlar om att väga in tre alternativ;

1, du vill men kan inte, så du kommunicerar mer/bättre med vännen kring detta, och det kommer en framtid när du kan åka igen
2, du vill men kan inte, och det kommer inte en framtid när du kan, så du kommunicerar detta tydligt för vännen så får vännen välja om det är värt det
3, du vill inte egentligen, så relationen är numer inte värd återgäldande

 

[Stefffie]

Många diskussioner här brukar ju handla om hästlivet i relation till en partner, men hur funkar kompisrelationer för er som ”lever häst”? Det skaver lite för mig just nu.

Jag har alltid haft häst, men sista året har jag levt mer häst än tidigare eftersom jag haft dräktigt sto och nu föl. Hyr stallplats men bor på gården och tar allt ansvar för mina nu två hästar (vilket innebär att jag är i stallet åtminstone 4 ggr per dag just nu).

Det här innebär att jag prioriterar annorlunda nu. Jag vill vara med mina hästar så mycket jag kan och jag har dessutom svårt att be om hjälp och lägga ansvaret på någon annan (med föl ännu mer än tidigare).

Min bästa vän bor i en annan stad långt bort. Vi brukar hälsa på varandra regelbundet, kanske 3-4 gånger per år och åka varannan gång, typ en långhelg. Nu har jag inte åkt dit på länge utan kompisen har varit hos mig de sista gångerna.

Kompisen har tidigare i höstas lyft att jag inte är lika engagerad i relationen längre. Och det kan stämma, det är mycket som händer och jag har en tendens att glömma bort att höra av mig och så (dåligt, jag vet).
Jag har bättrat mig och kompisen var här under nyår. Jättemysigt precis som vanligt!

Men frågan kom upp när jag kommer till den nästa gång. Missförstå mig rätt, jag vill såklart ses och jag älskar att vara där. Men när en kompisrelation känns kravfylld backar jag ännu mer. Det skaver när en kompis är besviken för valen jag gör. Jag har vänner som jag inte träffat på typ ett år men jag får aldrig känslan av att vara otillräcklig eller att dom är besvikna. Vi håller kontakten ändå och vi ses väl när vi båda kan, vill och orkar tänker jag. Ju mer jag tänker på det här desto mer skaver det.

Har ni lätt att släppa ansvaret för djuren/hästarna och har ni folk som ni lätt kan be om hjälp om ni vill åka bort en långhelg? Har ni icke hästvänner som har förståelse för hur erat liv funkar?

Det är lite skillnad mot när jag hade en häst uppstallad och jag bara behövde be om hjälp med mockning. Men nu vet jag inte längre om det bara är känslan av krav som gör att jag blir anti, och att jag hade varit mer pepp på att lösa det praktiskt om det gällde något annat.

Alltsa, jag ar val "hastmanniska" (har dock bott i storstad i 10 ar sa jag lever ju verkligen inte hast - men i sena tonaren spenderade jag latt 6 dagar och 20-25 timmar i veckan i stallet) och jag hade nog varit besviken/nagot oforstaende om en van valjer att inte komma ifran alls pa typ ett ar och att jag upplever mig som konstant drivande i vanskapsrelationen.

Vanskap ar ju inte krav, men det ar ju viktig att bada sidor far nagot positivt ut av den - huruvuda det ar fysiska traffar, felefonsamtal, messande eller andra satt att engagagera sig. Din van har ju gjort nagot bra har iom att hon har artikulerat hur hon upplever er relation i nulaget, vilket ger er en mojlighet om vad som funkar och vad ni respektive kanner att ni kan ge och vill ha ut av vanskapen typ

 

[emma-vsm]

För mig är skuldkänslor något som kommer just av att jag bryr mig om den andra personen och känner då skuld för att jag inte ger lika mycket som jag tar - men så är det ju i perioder. Sen kommer perioder när andra parten tar mer. Jag tänker att om du inte missat något viktigt (fest, stor händelse i livet för din vän etc) så är det inte konstigt att du inte prioriterat att åka, men jag hade, i mina liknande relationer, varit väldigt tydlig med att jag vill men inte kan. Om du inte vill även i ett sammanhang där du faktiskt kan lämna några dagar så blir ju relationen konstant ojämlik. Så jag menar att det handlar om att väga in tre alternativ;

1, du vill men kan inte, så du kommunicerar mer/bättre med vännen kring detta, och det kommer en framtid när du kan åka igen
2, du vill men kan inte, och det kommer inte en framtid när du kan, så du kommunicerar detta tydligt för vännen så får vännen välja om det är värt det
3, du vill inte egentligen, så relationen är numer inte värd återgäldande

Ja du har kanske rätt när det gäller skuldkänslor. För min del känner jag ju att det här är begränsat till en viss tid, och kanske därför det också skaver mycket nu för att jag inte upplever att jag får förståelse för det. I sommar med hästar på bete har jag inga problem att åka bort några dagar tex.

Jag tror att det är jag som kommunicerar dåligt. Hatar att folk är besvikna på mig och då drar jag mig undan ännu mer. Jag ska verkligen försöka ta ett snack för den här relationen vill jag inte förlora.

 

[starcraft]

Jag har varit vännen, dock så har ingen av oss häst nu eller då (men är hästmänniska i botten, men jag ser inte hästarna som det egentliga problemet), men att jag var den som upplevde att jag var den som jämt åkte och min kompis sällan kom till mig. Jag anser att det är viktigt att kunna uttrycka såna önskemål i en vänskapsrelation utan att den andra sätter sig på tvären. En väns välmående är viktigt för mig och är det något i relationen som skaver är det bra att det kommer fram. I vårt fall löste det sig med att vi pratande om det, hen bokade en resa att besöka mig och allt blev bra. Skulle min vän ha en förklaring till varför hen inte kan komma till mig en period så är det okej. Är det tillfälligt att du inte kan hälsa på eller kommer det troligen se ut så i flera år framöver? Det kan spela roll för om det känns okej eller inte för den andra också. Men steg ett hursomhelst om du vill ha kvar vänskapen är att förklara läget. Kommunikation är viktigt i alla typer av relationer. Kanske har ni växt ifrån varandra, har prioriteringar i livet som inte är kompatibla eller så behöver ni prata om hur ni vill att relationen ska se ut framöver med de förutsättningar ni har.

 

[Gramse]

Många diskussioner här brukar ju handla om hästlivet i relation till en partner, men hur funkar kompisrelationer för er som ”lever häst”? Det skaver lite för mig just nu.

Jag har alltid haft häst, men sista året har jag levt mer häst än tidigare eftersom jag haft dräktigt sto och nu föl. Hyr stallplats men bor på gården och tar allt ansvar för mina nu två hästar (vilket innebär att jag är i stallet åtminstone 4 ggr per dag just nu).

Det här innebär att jag prioriterar annorlunda nu. Jag vill vara med mina hästar så mycket jag kan och jag har dessutom svårt att be om hjälp och lägga ansvaret på någon annan (med föl ännu mer än tidigare).

Min bästa vän bor i en annan stad långt bort. Vi brukar hälsa på varandra regelbundet, kanske 3-4 gånger per år och åka varannan gång, typ en långhelg. Nu har jag inte åkt dit på länge utan kompisen har varit hos mig de sista gångerna.

Kompisen har tidigare i höstas lyft att jag inte är lika engagerad i relationen längre. Och det kan stämma, det är mycket som händer och jag har en tendens att glömma bort att höra av mig och så (dåligt, jag vet).
Jag har bättrat mig och kompisen var här under nyår. Jättemysigt precis som vanligt!

Men frågan kom upp när jag kommer till den nästa gång. Missförstå mig rätt, jag vill såklart ses och jag älskar att vara där. Men när en kompisrelation känns kravfylld backar jag ännu mer. Det skaver när en kompis är besviken för valen jag gör. Jag har vänner som jag inte träffat på typ ett år men jag får aldrig känslan av att vara otillräcklig eller att dom är besvikna. Vi håller kontakten ändå och vi ses väl när vi båda kan, vill och orkar tänker jag. Ju mer jag tänker på det här desto mer skaver det.

Har ni lätt att släppa ansvaret för djuren/hästarna och har ni folk som ni lätt kan be om hjälp om ni vill åka bort en långhelg? Har ni icke hästvänner som har förståelse för hur erat liv funkar?

Det är lite skillnad mot när jag hade en häst uppstallad och jag bara behövde be om hjälp med mockning. Men nu vet jag inte längre om det bara är känslan av krav som gör att jag blir anti, och att jag hade varit mer pepp på att lösa det praktiskt om det gällde något annat.

Hur gammal är din vän? Jag hade kunnat vara som hon när jag var 20-25, lite mer ego och betydligt mer osäker som pyste ut i besvikelse och att känna sig bortprioriterad. Nu när jag är 35 har jag landat mycket mer i mig själv och har inga problem med att mina närmaste vänner har mycket i perioder och att vi hörs mer sällan.

 

[emma-vsm]

Alltsa, jag ar val "hastmanniska" (har dock bott i storstad i 10 ar sa jag lever ju verkligen inte hast - men i sena tonaren spenderade jag latt 6 dagar och 20-25 timmar i veckan i stallet) och jag hade nog varit besviken/nagot oforstaende om en van valjer att inte komma ifran alls pa typ ett ar och att jag upplever mig som konstant drivande i vanskapsrelationen.

Vanskap ar ju inte krav, men det ar ju viktig att bada sidor far nagot positivt ut av den - huruvuda det ar fysiska traffar, felefonsamtal, messande eller andra satt att engagagera sig. Din van har ju gjort nagot bra har iom att hon har artikulerat hur hon upplever er relation i nulaget, vilket ger er en mojlighet om vad som funkar och vad ni respektive kanner att ni kan ge och vill ha ut av vanskapen typ

Ja det kan ju vara så sorgligt att vi inte är synkade i behov och förutsättningar längre. Det vore väldigt tråkigt om det ledde till att vi slutade vara vänner. Det låter ganska drastiskt, det blir säkert bra om vi pratar om det.

 

[astronaut]

Det finns en vän jag gärna vill träffa mer men pga hennes jobb, hennes häst blir det lite svårt. Men onsdagar brukar vara en dag både hon och jag brukar kunna. Har all förståelse för att tiden är tight. På köpet jobbar hennes man på annan ort och åker hemifrån tidigt och hon brukar oftast jobba kväll så vill de ju kunna umgås. På söndagarna brukar de även vara i kyrkan.

Ja, man blir lite låst om man har häst men man måste som vän förstå att det inte alltid är lätt. Speciellt när du måste mata hästarna vid olika tillfällen per dygn. Kanske inte går med lång weekends alltid men kanske kan fungera någon helg om man hittar någon som kan hjälpa till med hästarna. Jag brukar ibland få pengar swishade (för bensin) till mig av en vän om jag åker till henne ofta (vi brukar köra ungefär varannan gång hos mig och varannan gång hos henne) och jag har inga problem med att åka mer till henne pga hennes mående.

 

[emma-vsm]

Hur gammal är din vän? Jag hade kunnat vara som hon när jag var 20-25, lite mer ego och betydligt mer osäker som pyste ut i besvikelse och att känna sig bortprioriterad. Nu när jag är 35 har jag landat mycket mer i mig själv och har inga problem med att mina närmaste vänner har mycket i perioder och att vi hörs mer sällan.

Vi är båda närmre 40

 

[Gramse]

Vi är båda närmre 40

Aha då var det inget

 

[MiniLi]

För mig är skuldkänslor något som kommer just av att jag bryr mig om den andra personen och känner då skuld för att jag inte ger lika mycket som jag tar - men så är det ju i perioder. Sen kommer perioder när andra parten tar mer. Jag tänker att om du inte missat något viktigt (fest, stor händelse i livet för din vän etc) så är det inte konstigt att du inte prioriterat att åka, men jag hade, i mina liknande relationer, varit väldigt tydlig med att jag vill men inte kan. Om du inte vill även i ett sammanhang där du faktiskt kan lämna några dagar så blir ju relationen konstant ojämlik. Så jag menar att det handlar om att väga in tre alternativ;

1, du vill men kan inte, så du kommunicerar mer/bättre med vännen kring detta, och det kommer en framtid när du kan åka igen
2, du vill men kan inte, och det kommer inte en framtid när du kan, så du kommunicerar detta tydligt för vännen så får vännen välja om det är värt det
3, du vill inte egentligen, så relationen är numer inte värd återgäldande

Jag tycker du förenklar en del här. Det finns många människor som inte vill åka iväg till vänner över helgen utan att det har något som helst att göra med hur man värderar relationen. Man kan vilja ha relationer på olika sätt. En del tycker det är jätteviktigt att träffas på ett visst sätt, andra inte.