kommer det kännas bättre?

[_Skifting_]

mitt hjärta blöder, jag har tagit mitt värsta beslut någonsin!
Min ögonsten, min ängel utan vingar ska få somna in efter sommaren.

6år underbara år fick vi ihop.

Tootsie är mitt vackra arabsto, endast 21år gammal..
Har fått inse att hennes smärtor i benen är så påfrestande för henne vintertid att jag inte vill utsätta henne för detta mer..
Att inte kunna göra allt det hon älskar knäcker henne och det är tydligt nu att hon är uttråkad.
Hon älskar att springa och bli riden, men med ofta återkommande hältor och rejäla rörelsestörnar + artros och gamla skador, så är det inte möjligt längre.
Hon kräver ständig stimulans för att må bra, både fysisk och psykisk.
Jag försöker leka så mycket jag kan med henne, lära trick och ut i skogen, men det räcker inte..

Nu när det är varmt mår hon bra, har superbra hagkompisar som stimulerar henne och hon är allmänt lycklig just nu..
Men jag vet ju vad som kommer ske..
Ännu en vinter med halt häst som står i ett hörn i hagen och mår skit.

Jag beslutade därför att ge henne sommaren och tar bort henne i augusti, innan det hemska höstregnet kommer..

Jag vet att beslutet är rätt, men jag känner mig fördjävlig!
Kommer det kännas bättre sen?
Hur har ni hanterat detta?

 

[Sar24BB66]

Sv: kommer det kännas bättre?

Din förklaring påminner mig mycket om min valack som fick somna in förra hösten. Han var en halvarab, blev 24 år och hade varit hos oss i 14 år. Han hade under hela sitt liv haft olika skador, men alltid klarat av dem. Trots boxvilor och rehabiliteringar genom åren höll han alltid humöret uppe och glimten i ögat, och han återhämtade sig alltid trots att oddsen var emot honom.
När han blev äldre blev vintrarna svårare, det blev svårt att hålla honom i gott hull, han magrade alltid, och vintrarna var tunga. Han hade även artros (spatt). Men han var på gott humör ännu efter vintern som hade varit relativt skadefri, dock hade han gått ner mycket i vikt. På våren hade han problem med benen av och till, men mot sommaren blev han bättre, han fick komma med på ridturer igen och göra sånt han älskade. Men en dag var han halt igen. Vi behandlade, men något förändrades hos honom. Hans blick slocknade, glimten i ögat försvann, ett par morgnar reste han sig inte upp som han brukade. Han hade stått ut med mycket, men nu orkade han helt enkelt inte mer. Inte med en skada till. Så vi tog beslutet, dels för att vi inte ville riskera att akut någon dag vara tvungna att ta bort honom då han inte kan resa sig eller blivit allvarligt sjuk och var i stora smärtor eller liknande, och dels för att han så tydligt visade åt oss att det var dags. Vi ville inte heller att han skulle tvingas kämpa en vinter till och kanske inte klara det.
Så i september fick han somna in på åkern nedanför vår gård i kvällssolen. Han var lycklig och smärtfri när han drog sitt sista andetag, och har aldrig ont mer.

Det var det tyngsta och svåraste beslutet jag någonsin gjort i mitt liv, det var så svårt att släppa taget om en vän som funnits där för mig nästan hela mitt liv. Jag saknar honom så otroligt mycket, trots att jag hade försökt förbereda mig hade jag aldrig kunnat ana att saknaden skulle vara så här stor. Men jag älskar honom för över allt på jorden, och den bästa sista tjänsten du kan göra för ett djur du älskar är att släppa taget om det när det är dags. Man måste tänka på att de har det bra, och minnas alla de glada minnen de gett en.
Det är ett halvår sedan min pojke lämnade jordelivet, och jag sitter fortfarande i skrivande stund och stortjuter. Det är verkligen jättesvårt, men det är en skyldighet vi har gentemot djuren när vi tar ansvaret över dem.
Så jag förstår din situation. Men tiden efter att beslutet har tagits och före det har skett är allra jobbigast. Sedan när det är över, känner man oftast en viss lättnad. Jag trodde aldrig det, men jag var faktiskt lättad i sorgen när jag visste att han inte behövde någonsin mer ha ont.
Man måste tillåta sig själv att sörja, för mig känns det alltid bättre när jag fått gråta ut. Det kommer över en ibland, och man måste bara hitta vilket sätt som är bäst för en själv att använda. Känns det bättre om du storlipar, skriker, pratar, funderar eller något annat, gör det.
När min häst sattes bort klarade jag inte av att gå till stallet på flera dagar (har två andra hästar men mamma tog hand om dem). Jag sköt bort alla tankar på vad som hade hänt genom att åka in till stan, se på film, läsa osv. Varje kväll löste jag korsord tills jag somnade så jag inte alls skulle börja fundera. Jag tror jag gjorde detta för att jag kände att jag inte klarade av att hantera sorgen just då, det var för mycket (var dessutom mitt i studentskrivningarna). Sedan hade jag typ en vecka efter det som jag var glad och lättad, jag började gå till stallet igen och klarade av till min egen stora förvåning att städa ur hans box utan problem. Men sedan kom sorgen ikapp ändå och det var bara att släppa ut det. Det kom över en i vågor, ena stunden kunde jag skratta, nästa bara bryta ihop, och det var inte mycket jag kunde göra åt det, bara släppa ut det. Höll jag det inne mådde jag oftast bara sämre.

Det har som sagt gått ett halvår sedan det hände, och än idag kan sorgen komma över mig plötsligt. Oftast är det något som "utlöser" det, t.ex en liten grej som att jag började använda hans gamla tyglar på min ena häst. Men dessa "sorgeattacker" börjar bli färre, sist jag brast ut i gråt slutade det med att jag satt och skrattade åt alla knasiga minnen jag har av honom, och det är sådant man ska minnas.
Nu blev det här ett väldigt långt inlägg, ursäkta...
Jag tror du gör ett rätt beslut, fast det känns hårt, och lyfter på hatten åt dig för att du tänker på hästens bästa. Det kommer att kännas bättre efter ett tag, men låt det ta tid. I början känns allt jättejobbigt, men det lättar så småningom. Njut av er sista sommar tillsammans! Styrkekramar!

 

[lotols]

Sv: kommer det kännas bättre?

Väldigt fint skrivet.

 

[Frieda]

Sv: kommer det kännas bättre?

Jag fick ta bort mitt älskade Vbl-sto förra sommaren . Jag fick henne som nyss fyllda 3-åring av min far när jag gick i 6an och fick ha henne i nästan 25 år, dygnet runt.

Det var min första EGNA häst och jag red in henne själv. Sedan upplevde vi allt som en ridtjej m häst bara kan göra när man älskar varandra .

Jag kunde nästan gett mitt eget liv för hennes. Men hon gjorde oturligt illa sig i korset 2010 och under hennes läkning av detta så var hon så orörlig att hon drog på sig artros i haserna istället .

Hon hade då bra och dåliga perioder då hon vid de dåliga åt medicin men d blev sämre och sämre i skov, vilket gjorde att hon slapp uppleva en ytterligare vinter med att stå i box nattetid, vilket gjorde henne jättedålig. Sista månaderna hade jag henne löst gående på vår gård. Då kunde hon gå en promenad när hon ville och på vilken tid på dygnet som helst. Hon gick ut till brevlådan vid vägen och vände tex några ggr per dygn, förutom att hon gick runt våra lägdar.

Saknaden är ju otroligt stor förståss! Jag minns knappt mitt liv innan henne. Men jag vet ju att hon hade det bra och att hon nu inte behöver ha ont mer. Jag gjorde allt jag kunde för att hon inte skulle lida. Hon var glad och åt som hon skulle och hade shettiskompisen att "prata med" på dagarna. Och veterinären sa att så länge som hon inte "blev ifrångådd" utan kunde hänga med i sin flock, så mådde hon nog bra. Och hon kunde ju både trava och galoppera vissa dagar i hagen men är man 27,5 år så måste man ju ha rätt att få vila tillslut åxå.

Della somnade in 26/6 -2012.

Jag kommer ALDRIG glömma henne. Hon var helt enkelt suveränt snäll och en häst man totalt kunde lita på tillsammans med barn. Men sorgen mildras med tiden och man vänjer sig. Men det går nog knappt en dag utan att jag skänker henne en tanke. Hon begravdes på vår gård och vi tänder ljus på hennes grav ibland.

 

[Tussinussen]

Sv: kommer det kännas bättre?

Min förra arab fick somna in vid 18 års ålder av ungefär samma anledningar. Han hade en gammal skada som gick upp, och han klarade sig inte ens över sommaren. Jag tog bort honom måndagen efter midsommar, värsta midsommarhelgen i mitt liv

Det var det absolut svåraste jag varit med om, så jag förstår precis hur du känner. Men min veterinär sa en enormt klok sak till mig som jag har burit med mig. Han sa "det kommer inte att bli bättre. Det kommer bara att bli sämre. Det går bara utför. Och det är du som ägare som måste bestämma hur illa din häst ska behöva ha det innan du orkar ta beslutet."

Jag tyckte det var så fruktansvärt bra sagt, och jag tycker att du ska tänka på det. Ska hon ha en vinter till med sina smärtor och utan livsglädje? Nej självklart inte, du gör rätt. Hennes tid är slut och det du kan göra nu är ge henne en bra sista tid och ett bra slut.

Jag grät floder, vaknade på natten av att det rann tårar i örat på mig för att jag hade gråtit i sömnen. Det är så, så jobbigt men man måste ta sig igenom det för sin hästs skull.

Sen har man fina minnen kvar.

Ja jag vet inte om det hjälpte....jag skriver ändå för att jag vet att minsta lilla som folk skrev till mig när jag stod inför beslutet, hjälpte mig.

Skickar en styrkekram.

 

[_Skifting_]

Sv: kommer det kännas bättre?

tack ni alla!

Jag vet ju att detta är helt rätt, men det gör ont.
Alla som träffat mig och 'Fröken Tant' backar upp mitt beslut till fullo.
Detta görs faktiskt mycket för min egen skull, är otroligt påfrestande att konstant titta efter smärta, förändring osv osv..
Det har varit mycket tårar för henne genom åren och jag trodde aldrig att jag skulle få alla dessa åren med henne..
Jag är evigt tacksam för allt hon gett mig och delat med sig av.
Min alldra bästa vän...

 

[Hatsune]

Sv: kommer det kännas bättre?

Jag är i samma sits, dock ska min bli avlivad så fort det går att gräva. Tjälen ställer till det.
Skador som går upp, feg matte som inte törs rida när hon visar att hon är ett sto, fel humör för att skunna säljas till ett bra hem osv. Även om man gråter hjärtat ur sig vet man ändå att det är rätt beslut.

Ha det så gott du kan med din sötnos och ta määängder med bilder

 

[lillamy73]

Sv: kommer det kännas bättre?

Jag var i samma sits förr året med min ögonsten Zafira som med var arab. Tyvärr fick hon inte hela sommaren som jag hade tänkt utan hon fick somna in i Juni. Hon blev tyvärr inte mer än 14 år gammal.
Hade haft henne sedan hon var 2 år.
Det var det tyngsta beslutet jag fått ta.

Hon hade diverse skador som slutade med att hon överbelastade sina framben eftersom hon hade ont i bak. Var på väg att lägga sig ner av smärta när de böjde hennes ben på kliniken. Fick lämna henne där den dagen och ett par timmar senare var hon borta för alltid...

 

[Skogstrollet]

Sv: kommer det kännas bättre?

Det blir bättre men det tar tid. För min del kom, förutom sorg och saknad, även liten känsla av lätthet direkt efter avlivningen. Ingen smärta mer för hästen, inget osäkert öde, tvivlet dog ut (nu var det ju gjort) och jag visste att min vän var på ett säkert ställe.

Det är 7 år sen nu. Idsg minns jag honom med glädje och saknad men sorgen är bearbetad. Jag vet att jag gjorde mitt bästa för honom och det är en tröst.

Jag hoppas ni får en underbar sista sommar tillsammans.