Jag börjar med att säga såhär: NJUT av dina barn och var närvarande under deras uppväxt! Du får bara uppleva det en gång och tiden går fort. Du kommer att ha massor med tid för andra saker sen, det kan jag lova.
Vad gäller att ha hästintresse och småbarn samtidigt så går det absolut. På bekostnad av annat såklart. Heltidsjobb, vardag hemma med tid för barnen varje dag och 3 h i stallet 7 dgr i veckan är helt enkelt inte en möjlig ekvation, det kan vem som helst räkna ut. Inte om du ska sova på natten iaf.
Så visst får man tänka om. Man får välja vad man vill offra tid ifrån helt enkelt.
Jag har inte tvillingar, men har vänner som fått tvillingar. Jag upplever inte att dom tyckt att det varit mer tidskrävande än att ha ett barn. Jag som tvåbarnsmamma med tätt mellan barnen upplever inte heller att det är mer tidskrävande med två, tvärt om när de börjar leka. Visst blir det mer konflikter att lösa, absolut, ibland blir man galen på att dom aldrig håller sams (ja för så känns det ibland) men om dom inte haft varandra hade dom behövt mig ännu mer. Så jag tycker inte att du ska oroa dig så mycket över det. Det blir såklart lite mer för händerna när de är som allra minst men sen är det inte svårare med två barn än med ett tycker jag.
Jag har under barnens första år övervägt möjligheten att sälja hästen. Trots att jag var hemma på heltid i 4 år, bodde 5 minuter från hästen som dessutom stod väldigt billigt med fullservice på lösdrift, så var jag aldrig där - han blev stående. Varför? För att:
1. Det är inte lätt att ha två småbarn tultande runt i stallet när man ska hämta i hagen, borsta i stallet, rida... dom är i ständig fara och tultar in i hagar, tar i eltrådar, går bakom hästar och försvinner iväg bakom gödselstacken så man vet inte vart dom är. Sen tröttnar dom, fryser, kissar på sig, blir hungriga eller gör sig illa och behöver tröstas. Nä, småbarn i stallet är helt och hållet värdelöst. Man tappar all motivation och bara stressar runt och blir irriterad. Jag har försökt så många gånger och dessutom har jag väldigt snälla, lättsamma barn. Har tagit med dom en och en också men det är samma sak. Glöm det.
2. Jag har väldigt svårt att lämna mina barn, ffa när de var små. Att åka iväg och lämna dem med pappa. Då kom tankarna - vad händer om jag råkar ut för en ridolycka och inte kommer hem mer? Bara för att jag ville ut på en ridtur? Då har mina barn ingen mamma. Jag har ALDRIG varit rädd för att rida och trodde aldrig att jag skulle känna så, men det gjorde jag - länge!
3. Liite omotiverat kändes det att när min man kom hem efter en lång arbetsdag lämnade jag över allt till honom för att få "egentid" med min hobby. Inte för att han inte ville vara med barnen men det ska göras middag och fixas med disk och allt annat också. Det var vår enda tid som hel familj. Dessutom fanns absolut ingen tid för honom att ha "egentid" om han ville hinna se sina barn i veckorna, verkade inte helt rättvist måste jag säga, även om han aldrig nånsin skulle missunna mig det nöjet.
4. Jag hade ingen lust. Jag ville faktiskt bara vara hemma och mysa, stallet lockade inte och inte hästarna heller. Hur gick det till? Hästar har varit min identitet sen jag var 7. Men jag blev plötsligt mamma och ja, jag förändrades.
Så, varför betala en massa pengar varje månad i flera år för ngt jag ändå aldrig utnyttjade?
Nu är mina barn 4 och 6 år. Vi har nyligen flyttat till gård och nu har jag tagit upp ridningen och hästen igen. Mina barn är stora nog att roa sig mycket själva, och eftersom att jag bara arbetar deltid finns tid för mig att rida dagtid - dvs inte offra familjestunden. Jag är hemma och närvarande och barnen kan leka i sina rum eller på tomten medan jag tränar. Jag behöver inte bryta upp deras lek, klä på dom en massa kläder och släpa med mig dom till ett stall där dom inte har ngt att göra - bara för att jag ska rida. Jag är väldigt glad att jag inte sålde hästen för ridningen är återigen väldigt viktig och berikande för mig. Jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka till samma driv och motivation igen men det gjorde jag. Så fort förutsättningarna fanns där så hittade jag tillbaka.
Jag känner inte att jag slösade den tiden han blev stående. Jag upplever inte att det var negativt för honom, hans utveckling eller ridningen. Tvärt om var det nog nyttigt för hans kropp att få vila, och när jag startade igen hade jag visserligen en otränad häst, men rörlig och frisk och fin i kroppen. Perfekt att börja på nytt med - vilket jag också måste göra med min egen kropp. Och det går ganska fort framåt tycker jag.
Ingen kan säga om du ska sälja din häst eller inte, det beror ju helt på din häst och dina förutsättningar. Men jag vill säga att trots att du antagligen kommer att vilja lägga hästarna åt sidan en tid - för det tror jag verkligen - så spelar det ingen som helst roll för din ridning och ditt intresse. Det finns tid, möjligheter och förutsättningar att rida på precis samma sätt, utvecklas precis som nu och leva ett hästrikt liv, trots att man en period prioriterar annat. Om 20 år kommer det kännas som att dom åren gått obemärkta förbi. För det finns tid för hästar igen.
Jag hade velat höra det när jag tappade hästarna, för det var verkligen det jag var bra på och kunde och älskade, och det kändes som att kasta bort ett liv. Men det gjorde jag inte, jag utvecklas mer än nånsin. Allt har sin tid.
