Klara blodprovstagning

[Magiana]

Jag är orimligt trött. Sedan torsdag förra veckan har jag gått upp i arbetstid och jobbar nu 50%. Övrig tid orkar jag i princip inget alls. Jag har de flesta dagarna lyckats ta mig ut på en promenad mitt på dagen men idag somnade jag efter att ha jobbat förmiddagens två timmar. Det enda jag tänker på numera är att få sova.

Diagnosen jag har är utmattningsdepression, men jag undrar om det kan vara något annat fel också så det skulle nog vara bra att få blodprov taget. Haken är att jag är panikslagen inför det. Jag har gått i kbt för blodfobin men det löste inte problemet. För några veckor sedan var det dock en person jag känner, som jobbar som sjuksköterska, som lyckades sticka mig i fingret. (Syftet var att träna på att stå ut med att bli stucken.)

Men därifrån till att klara av att stå ut med en blodprovstagning känns omöjlig. Jag föreställer mig att vad som helst kan hända, t.ex. att jag svimmar, spyr, skiter ner mig, kan inte gå resten av dagen, kan inte äta eller dricka eller gå på toa själv, typ totalt jävla väck.

Finns det någon mer hjälp att få för att klara av det här? Kan jag få skjuts hem? Kan det utföras hemma? Kan någon finnas hos mig efteråt?

 

[tuaphua]

Jag är orimligt trött. Sedan torsdag förra veckan har jag gått upp i arbetstid och jobbar nu 50%. Övrig tid orkar jag i princip inget alls. Jag har de flesta dagarna lyckats ta mig ut på en promenad mitt på dagen men idag somnade jag efter att ha jobbat förmiddagens två timmar. Det enda jag tänker på numera är att få sova.

Diagnosen jag har är utmattningsdepression, men jag undrar om det kan vara något annat fel också så det skulle nog vara bra att få blodprov taget. Haken är att jag är panikslagen inför det. Jag har gått i kbt för blodfobin men det löste inte problemet. För några veckor sedan var det dock en person jag känner, som jobbar som sjuksköterska, som lyckades sticka mig i fingret. (Syftet var att träna på att stå ut med att bli stucken.)

Men därifrån till att klara av att stå ut med en blodprovstagning känns omöjlig. Jag föreställer mig att vad som helst kan hända, t.ex. att jag svimmar, spyr, skiter ner mig, kan inte gå resten av dagen, kan inte äta eller dricka eller gå på toa själv, typ totalt jävla väck.

Finns det någon mer hjälp att få för att klara av det här? Kan jag få skjuts hem? Kan det utföras hemma? Kan någon finnas hos mig efteråt?

Kan du be om lugnande innan och ta taxi dit och hem kanske?

Kan du bemöta tankarna med logiska motargument och jobba med dem?
Förstår att det är jättesvårt så klart.

Jag vet inte alls hur man gör med sånt här. Men kan du prata med psykologen om det? Kanske denne har ngt vettigt att komma med ang om man kan få mer hjälp från sjukvården.

 

[vinkelina]

Jag är orimligt trött. Sedan torsdag förra veckan har jag gått upp i arbetstid och jobbar nu 50%. Övrig tid orkar jag i princip inget alls. Jag har de flesta dagarna lyckats ta mig ut på en promenad mitt på dagen men idag somnade jag efter att ha jobbat förmiddagens två timmar. Det enda jag tänker på numera är att få sova.

Diagnosen jag har är utmattningsdepression, men jag undrar om det kan vara något annat fel också så det skulle nog vara bra att få blodprov taget. Haken är att jag är panikslagen inför det. Jag har gått i kbt för blodfobin men det löste inte problemet. För några veckor sedan var det dock en person jag känner, som jobbar som sjuksköterska, som lyckades sticka mig i fingret. (Syftet var att träna på att stå ut med att bli stucken.)

Men därifrån till att klara av att stå ut med en blodprovstagning känns omöjlig. Jag föreställer mig att vad som helst kan hända, t.ex. att jag svimmar, spyr, skiter ner mig, kan inte gå resten av dagen, kan inte äta eller dricka eller gå på toa själv, typ totalt jävla väck.

Finns det någon mer hjälp att få för att klara av det här? Kan jag få skjuts hem? Kan det utföras hemma? Kan någon finnas hos mig efteråt?

1. Om du kommer till provtagningen. Säg till att du har fobi

2. Går de att boka tid? Då behöver du inte stressa upp dig innan i väntrummet.

3. Där jag jobbar kan vi ta patienterna till ett rum med säng. Går att ta prov liggandes och minskar risken för att man svimmar. Också möjligt att vila sig där en stund efteråt (vet inte om de är möjligt överallt. Går de att ringa och kolla innan?) personalen är van med olika obehag/fobier

4. Man behöver inte kolla. Jag jobbar med provtagning men vill inte själv se när de sticker

5. Om de inte är fasteprover så är tipset att gå på eftermiddagen. Oftast lugnare då.

6. Tacka nej till praktikanter

 

[vallhund]

Fråga på VC om du kan få sjukresa fram o tbx?

 

[kryddelydd]

Men därifrån till att klara av att stå ut med en blodprovstagning känns omöjlig. Jag föreställer mig att vad som helst kan hända, t.ex. att jag svimmar, spyr, skiter ner mig, kan inte gå resten av dagen, kan inte äta eller dricka eller gå på toa själv, typ totalt jävla väck.

Finns det någon mer hjälp att få för att klara av det här? Kan jag få skjuts hem? Kan det utföras hemma? Kan någon finnas hos mig efteråt?

Det låter som om du behöver jobba med dina egna tankar kring det hela ännu mer.

Krasst: nej, man kan rimligen inte ta proverna hemma hos dig (om du inte har hemsjukvård).
Nej, någon kan inte finnas hos dig efteråt - men beroende på var du lämnar prover bör det kunna finnas möjligheter att du stannar kvar och vilar en stund efter provtagningen. Och då kan du med största sannolikhet ha tillgång till larmknapp.
Nej, du kan inte få skjuts hem efteråt av sjukvården, men taxi kan du förstås åka.

Kanske du kan ta med dig sällskap vid provtagningen? Det verkar ju vara det som är minst komplicerat och som löser flera av dina tänkta problem.

 

[Magiana]

Kan du be om lugnande innan och ta taxi dit och hem kanske?

Kan du bemöta tankarna med logiska motargument och jobba med dem?
Förstår att det är jättesvårt så klart.

Jag vet inte alls hur man gör med sånt här. Men kan du prata med psykologen om det? Kanske denne har ngt vettigt att komma med ang om man kan få mer hjälp från sjukvården.

Jag är lite rädd även för lugnande då jag inte vet hur jag reagerar på det. Det enda jag vet är att atarax sätter sig i benen på mig men minskar inte ångest.

Logik biter inte så jättebra på det här tyvärr.

1. Om du kommer till provtagningen. Säg till att du har fobi

2. Går de att boka tid? Då behöver du inte stressa upp dig innan i väntrummet.

3. Där jag jobbar kan vi ta patienterna till ett rum med säng. Går att ta prov liggandes och minskar risken för att man svimmar. Också möjligt att vila sig där en stund efteråt (vet inte om de är möjligt överallt. Går de att ringa och kolla innan?) personalen är van med olika obehag/fobier

4. Man behöver inte kolla. Jag jobbar med provtagning men vill inte själv se när de sticker

5. Om de inte är fasteprover så är tipset att gå på eftermiddagen. Oftast lugnare då.

6. Tacka nej till praktikanter

Jag vet inte om det går att boka tid. Att ligga ner är det enda alternativet för mig. Praktikanter kommer inte på tal alls. Jag är svårstucken.

Fråga på VC om du kan få sjukresa fram o tbx?

Fråga kan man ju alltid.

Det låter som om du behöver jobba med dina egna tankar kring det hela ännu mer.

Krasst: nej, man kan rimligen inte ta proverna hemma hos dig (om du inte har hemsjukvård).
Nej, någon kan inte finnas hos dig efteråt - men beroende på var du lämnar prover bör det kunna finnas möjligheter att du stannar kvar och vilar en stund efter provtagningen. Och då kan du med största sannolikhet ha tillgång till larmknapp.
Nej, du kan inte få skjuts hem efteråt av sjukvården, men taxi kan du förstås åka.

Kanske du kan ta med dig sällskap vid provtagningen? Det verkar ju vara det som är minst komplicerat och som löser flera av dina tänkta problem.

Du anar inte vad jag har jobbat med det här problemet. Jag har verkligen kämpat men jag har inte lyckats . Jag har ingen som kan följa med då jag inte känner en enda person här förutom hon som äger hästen jag rider och hon jobbar ju på dagarna. Jag har inga vänner här och jag har ingen familj.

Som det ser ut så verkar det helt kört för mig. Allt går bara utför.

 

[kryddelydd]

Du anar inte vad jag har jobbat med det här problemet. Jag har verkligen kämpat men jag har inte lyckats . Jag har ingen som kan följa med då jag inte känner en enda person här förutom hon som äger hästen jag rider och hon jobbar ju på dagarna. Jag har inga vänner här och jag har ingen familj.

Som det ser ut så verkar det helt kört för mig. Allt går bara utför.

Om du går hos psykoterapeut kan man ju tänka sig att diskutera med behandlaren om man kan ha blodprovstagning som terapisession.

 

[Magiana]

Om du går hos psykoterapeut kan man ju tänka sig att diskutera med behandlaren om man kan ha blodprovstagning som terapisession.

Jag går hos en psykolog men jag vet inte om denne behandlar specifik fobi. Vi har bara träffats 4 gånger och jag har så jävla mycket problem så det är olidligt. Jag vill inte finnas mer.

Jag har tidigare gått på kbt för fobin men det funkade inte särskilt bra.

 

[sthu]

Jag förstår precis hur du känner. Har själv kräkts ner sköterskor som inte tagit min rädsla på allvar, och en gång svimmade jag hos tandläkaren..

Trots det har jag inga konkreta tips att komma med. Det enda som funkar för mig är att berätta när jag bokar tid att jag är rädd, riktigt rädd, och därmed svårstucken. Och sen "bara" bita ihop och försöka stå ut. Det går över, även om det är riktigt jäkla jobbigt.

 

[vallhund]

fr

Jag går hos en psykolog men jag vet inte om denne behandlar specifik fobi. Vi har bara träffats 4 gånger och jag har så jävla mycket problem så det är olidligt. Jag vill inte finnas mer.

Jag har tidigare gått på kbt för fobin men det funkade inte särskilt bra.

Fråga psykologen. (Psykologer o psykiatriker är via sin utbildning automatiskt psykoterapeuter).

 

[Mabuse]

Jag är orimligt trött. Sedan torsdag förra veckan har jag gått upp i arbetstid och jobbar nu 50%. Övrig tid orkar jag i princip inget alls. Jag har de flesta dagarna lyckats ta mig ut på en promenad mitt på dagen men idag somnade jag efter att ha jobbat förmiddagens två timmar. Det enda jag tänker på numera är att få sova.

Diagnosen jag har är utmattningsdepression, men jag undrar om det kan vara något annat fel också så det skulle nog vara bra att få blodprov taget. Haken är att jag är panikslagen inför det. Jag har gått i kbt för blodfobin men det löste inte problemet. För några veckor sedan var det dock en person jag känner, som jobbar som sjuksköterska, som lyckades sticka mig i fingret. (Syftet var att träna på att stå ut med att bli stucken.)

Men därifrån till att klara av att stå ut med en blodprovstagning känns omöjlig. Jag föreställer mig att vad som helst kan hända, t.ex. att jag svimmar, spyr, skiter ner mig, kan inte gå resten av dagen, kan inte äta eller dricka eller gå på toa själv, typ totalt jävla väck.

Finns det någon mer hjälp att få för att klara av det här? Kan jag få skjuts hem? Kan det utföras hemma? Kan någon finnas hos mig efteråt?

Även om det skulle bli så, vilket inte är troligt, så kommer du ju i nåt läge komma till sans igen.

Det låter egentligen som att du är mer rädd för konsekvenserna av sticket än sticket i sig. Men enligt min erfarenhet, om det värsta händer, man får panik och tappar kontrollen (svimmar, krampar, inte kan stå på benen, skriker etc) så slutar det ändå med att man förr eller senare får tillbaks kontrollen igen. Och världen står kvar. Sjukvårdspersonal brukar vara luttrade, och inte drabbas av panik i första läget - skulle det vara så att du verkligen får en sån reaktion som du befarar, så är du ju på rätt ställe på en vårdcentral. Ta med ett ombyte, om du verkligen skulle kräkas eller så.

Jag har en psykisk skavank som gör att jag reagerar ungefär som du beskriver på stark smärta/rädsla. Jag svimmar, och kan ibland vara matt och inte kunna stå på benen timmar efteråt. I värsta fall får jag dessutom kramper i hela kroppen. Jag har tuppat av på akuten, på ridbanan, på sjukhus osv. Det händer inte så mycket mer än att man får ligga en stund tills man piggnar till igen. Se till att ha med pengar till taxi, och ta höjd för att du kanske inte kommer kunna jobba direkt efteråt, om du vill vara på den säkra sidan.

 

[Magiana]

Jag förstår precis hur du känner. Har själv kräkts ner sköterskor som inte tagit min rädsla på allvar, och en gång svimmade jag hos tandläkaren..

Trots det har jag inga konkreta tips att komma med. Det enda som funkar för mig är att berätta när jag bokar tid att jag är rädd, riktigt rädd, och därmed svårstucken. Och sen "bara" bita ihop och försöka stå ut. Det går över, även om det är riktigt jäkla jobbigt.

Men hur tar du dig hem när du mår sådär? Hur klarar du av att ta hand om dig efteråt?

För mig är det ju ett ganska stort steg att ens tänka tanken att eventuellt kunna tänka mig underkasta mig en provtagning. Förut har det bara varit "nej, det går inte" och sen har det varit färdigdiskuterat.

 

[kryddelydd]

fr

Fråga psykologen. (Psykologer o psykiatriker är via sin utbildning automatiskt psykoterapeuter).

Steg 1-utbildade, ja, men inte självklart steg 2.
Det vill säga, inte självklart legitimerade psykoterapeuter.
Och det kan vara olika inriktning (mer psykkodynamisk, mot KBT eller andra inriktningar).

 

[Mabuse]

Men hur tar du dig hem när du mår sådär? Hur klarar du av att ta hand om dig efteråt?

För mig är det ju ett ganska stort steg att ens tänka tanken att eventuellt kunna tänka mig underkasta mig en provtagning. Förut har det bara varit "nej, det går inte" och sen har det varit färdigdiskuterat.

Man tar en taxi, och sen vilar man hemma tills man blir piggare igen. Som sagt, det som händer när man tappar kontrollen är att man får tillbaks den förr eller senare.

 

[bettysmatte]

Men hur tar du dig hem när du mår sådär? Hur klarar du av att ta hand om dig efteråt?

För mig är det ju ett ganska stort steg att ens tänka tanken att eventuellt kunna tänka mig underkasta mig en provtagning. Förut har det bara varit "nej, det går inte" och sen har det varit färdigdiskuterat.

Inte blodfobi, men däremot ormfobi. Det jag kan säga till dig är att måste man så går det! Aldrig i livet att jag skulle hantera en orm på något vis, MEN när min man var iväg och reste så blev jag helt enkelt tvungen. Helt plötsligt låg det en snokunge (japp, jag har fobi även för pytteormar) i pannrummet och den kunde ju inte vara kvar där. Utrustade mig med gummistövlar och skyffel. Det tog en BRA stund innan jag lyckades få ut den. Hjärtklappning, skrik och panik. Men när den väl var ute, och allt var över, så lade sig ju lugnet igen. Misstänker att det kommer att bli så för dig också? När det väl är över - och du har klarat dig igenom situationen (för det gör du!) - så kommer du att lugna ner dig rätt snabbt igen.

 

[Magiana]

Inte blodfobi, men däremot ormfobi. Det jag kan säga till dig är att måste man så går det! Aldrig i livet att jag skulle hantera en orm på något vis, MEN när min man var iväg och reste så blev jag helt enkelt tvungen. Helt plötsligt låg det en snokunge (japp, jag har fobi även för pytteormar) i pannrummet och den kunde ju inte vara kvar där. Utrustade mig med gummistövlar och skyffel. Det tog en BRA stund innan jag lyckades få ut den. Hjärtklappning, skrik och panik. Men när den väl var ute, och allt var över, så lade sig ju lugnet igen. Misstänker att det kommer att bli så för dig också? När det väl är över - och du har klarat dig igenom situationen (för det gör du!) - så kommer du att lugna ner dig rätt snabbt igen.

Det är inte alls säkert jag lugnar mig snabbt. Får jag ett pyttelitet sår så kan det ta flera timmar innan jag är något så när normal igen.

 

[Kilauea]

Taxi och emlakräm!

 

[Sleepy]

det skulle nog vara bra att få blodprov taget.

Så långt du har kommit i tankarna; riktigt roligt att se.

Ring vc och fråga hur de kan lägga upp det.

 

[sthu]

Men hur tar du dig hem när du mår sådär? Hur klarar du av att ta hand om dig efteråt?

För mig är det ju ett ganska stort steg att ens tänka tanken att eventuellt kunna tänka mig underkasta mig en provtagning. Förut har det bara varit "nej, det går inte" och sen har det varit färdigdiskuterat.

Tidigare har jag haft sån tur att jag kunnat gå hem. Nu måste jag ta bilen. Efter provet sitter jag kvar en stund och lugnar ner mig. Det brukar gå bra.

 

[Niyama]

Jag har både svimmat och spytt när jag tagit prover. Inte så kul men man överlever. Nuförtiden går det bra och jag brukar sitta upp, men vid ett tillfälle blev det som förr och jag blev sjukt illamående och svimfärdig. Skulle försöka gå till ett annat rum där jag kunde lägga mig men det gick verkligen inte, sköterskan fick köra mig i rullstol dit. Sen fick jag ligga där, länge, och hade en sån där larmknapp och dessutom tittade personal in mellan varven och kollade hur jag mådde.

När det var som värst för mig såg jag till att få ligga ned och hade spypåse beredd i handen. Sen låg jag där tills jag var tillräckligt ok för att gå därifrån. Säger man till att man tycker det är jobbigt så tycker jag personalen typ 99 % av gångerna brukar vara hur gulliga som helst.