Svarar på sista inlägget av lathet..
Som jag ser det så har hingsten (för hingst är det oavsett vad man sätter för epitet framför) FÖRSTÅTT att han är hingst och han HAR betäckt (och har en avkomma). Således är han FULLT på det klara med 'hur man göra' Mao finns det en potentiell risk att han betäcker ett brunstigt sto.
Således skall hästen INTE gå med ston och INTE gå så att han kan ta sig till ston. Om man har ett eget stall och kan bygga en REJÄL hage för hingsten och ev kompis att gå i (mer om kompis sen) och det är en eller ett fåtal personer som hanterar den så visst.
Men i ett inackorderingsstall är det ofta roterande schema på helgerna, vilket innebär att kanske 20 personer vid specifika tillfällen ska leda hingsten ut och in. Dessa människor kanske inte har någon som helst hingstvana. Det ihop med brunstoga ston, och den dag hingsten får för sig han ska ut på amorösa äventyr kan få förödande konsekvenser för både sto och hingst.
Således förstår jag till fullo att man nekar hingst/ar i inackorderingsstall.
Dessutom är det inte alla stall som kan erbjuda en tillräckligt bra hingsthage, och olika hingstar är olika rymningsbenägna, och ALLA hästägare har en tendens att tycka att deras må raringar skulle aaaaaaldrig. och de kanske aldrig har - än. Jag kunde svära på att min valack sparkas ALDRIG. Någonsin. Han gjorde det heller inte de första åtta åren av sitt liv, oavsett hagkonstellation. När han däremot hade ett föl som han betecknar som 'sitt' att skydda, och ny häst släpptes in så gjorde han det till sin livsuppgift att skydda fölet från den frömmande hästen. Jag har en knivskarp, mycket tydlig bild när nämnda valackar sparkar HÖGT mot den främmande hästen. Så var det med det där med att han 'aldrig' sparkar...
(Han träffade inte och det var en "hotspark", men han har aldrig ens lättat bak förr). När omständigheterna blev sådana att han ansåg att han hade en familj att skydda så sparkade han. Likaså kan en hingst som aldrig intresserat sig för ston en vacker dag bli VANSINNIGT intresserad av den där söta, brunstiga damen tre hagar bort, och kosta vad det kosta vill - men dit ska han..
När det gäller hingstar och kompisar så kan en del hingstar gå med andra hingstar eller valacker, men alla kan det inte, och många ägare törs inte släppa ihop sin hingst eller valack med en (annan) hingst, de bedömmer risken som för stor. Detta gör att hingstar riskerar att betraktas som paria och inte får varken kompisar elelr är välkomna i så många stall.. Och ska hingsten inte verka i avel så varför inte kastrera den? Att den skulle vara gladare med kulorna kvar är SKITSNACK enligt mig. Bryr den sig inte om ston så är den lika lycklig utan kulor, bryr den sig om ston och är i vuxen ålder när den kastreras kommer den ha drifterna kvar som valack med. Men kunna gå med andra valacker (dock inte med ston).
Jag har haft tre valacker. Första kastrerades när han var tre år, han var importerad från england för att verka i aveln, bara det att han aldrig släppte ner kula numemr två, han var således klapphingst. Så han kastrerades och blev ridhäst. Han brydde sig aldrig om damer, helt ointressanta enligt honom.
Nummer två kastrerades som fyraåring då han ränt byn runt och flirtat med brunstiga ston (dock aldrig betäckt). Han var enligt honom själv hingst resten av livet. Han mullrade och försökte imponera på alla ston han mötte (men var inte oreglerlig, men det var han inte som hingst heller, han var vad man betecknar som en "Snäll och lätthanterlig hingst", men han slutade att ränna byn runt såfort ett sto i grannskapet brunstade när han var kastrerad. Däremot så gick han aldrig ha med ston. När de brunstade så blev han alldeles till sig i trasorna, skaftade ut och hoppade på och betäckte. Han var knappast ett dugg lyckligare/olyckligare som valack än som hingst. Han gick med sina valackkompisar och kurtiserade med stona om han fick tillfälle, inkl regelrätt betäckning.
Den tredje är min nuvarande valack. Han kastrerades när han var två, och han har visst hingstbeteende, t ex så vaktar och vallar han sin flock, men han vet inte VAD han ska med stona till, bara att man ska ha en liten flock ston som man vaktar och skyddar med livet som insats *s* Men de kan tokbrunsta och trycka upp baken i ansiktet på honom och skvätta och blinka och kråma sig, han ser bara högaktligen förvirrad ut
Han har är varken gladare elelr ledsnare än när han var hingst, han hann aldrig fatta vad han skulle ha kulorna och apparaten till (man kissar väl med den och inget annat va? :smirk
.
Så jag köper inte ett smack att de skulle välja ha kulorna kvar. Endera har de aldrig känt av driften och då saknar de den inte, eller så försvinenr driften och hästar kan inte sakna sådana saker, eller så är driften kvar, men hästen kan gå med andra valacker utan problem och är välkommen i inackorderingsstall, på kurser etc.
Ang kulorna på hingsten i ursprungsinlägget, så har det provats att kraftigt sedera honom stående? När de får lugnande och slappnar av rejält så kan den förlupna kulan trilla ner och då kan man göra en normal, stående kastrering. Annars kastrerar man liggande, vilket är en något större risk eftersom den görs under full narkos och narkos och ffa uppvaket ur narkos är alltid en risk. Dock är risken inte större än några andra sövningar och de allra flesta går utmärkt.