kejsarsnitt eller inte?

[Kattennizze]

För att inte kapa andras trådar om snitt så startar jag min egen. Är det verkligen bara jag som är fullkomligt livrädd för snitt?? Att skära igenom hinnor, vävnad, muskulatur och riskera allvarliga infektioner och ärrbildning?? Jag tycker det verkar helt hemskt. Oskuret är alltid bäst liksom.
Varför tror ni att så många vill ha snitt egentligen? Kontroll? Rädsla för smärta? Vad är det med unga kvinnor idag egentligen som gör att de vill ha snitt?
Jag är gravid med tvillingar och jag oroar mig redan för snitt. Jag föder hellre i sätesbjudning (vilket inte görs här så det kan jag glömma) än snittas. Självklart kommer jag att följa de rekommendationer jag får, dummare än så är jag inte. Jag har haft en vaginal förlossning som blev rätt komplicerad och svår. Ändå är det mitt livs bästa upplevelse som jag gärna gör igen.
När snitt kräves av medicinska skäl är det ju självklart, men nu talar vi om snitt som är pga rädsla eller ovilja eller andra psykiska skäl, inte fysiska.

 

[iNHALE]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Nu är jag inte mamma och kommer förhoppningsvis inte bli det på sådär en 10 år eller så. Men jag har vänner som är några år äldre och som börjar gå i familje-tankar. Ett vanligt argument (bland vänner) för att snittas är att folk är rädda att de ska bli slappa där nere sas och att deras män inte ska vilja ha sex lika mycket för de sas inte är lika tajta där nere som innan.

Ett annat argument, eller snarare missförstånd kanske jag ska säga. Är att vaginalt är mer smärtsamt än snitt, att snitt på något sätt skulle vara någon mirakelgrej där man helt slipper smärta och allt jobbigt. Kort sagt "lata-svensson-metoden" och att snitt skulle vara lättare bara för att man slipper ligga där och krysta. Att det skulle vara jobbigt efteråt verkar folk inte kunna förstå.

Ett tredje argument för snitt skulle vara att man som sagt slipper ligga där och krysta, svettas, bajsa på sig och skrika inför sin man och kanske sina föräldrar om dom nu är med, och att snitt då skulle vara att föredra för att slippa "skämma ut sig".

Personligen skulle jag vilja föda vaginalt om jag får barn någon gång. Visst det kommer säkert göra pissigt ont, men hellre det än att bli uppskuren och få dras med det ett bra tag + få ett fult ärr. Efter en normal förlossning brukar ju ofta mamman kunna vara uppe på benen relativt fort efteråt.

Ser inte några direkta anledningar att snitta sig så vida det inte är pga medicinska skäl så klart.

 

[Nisse]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Snitt för mig är absolut sista utvägen. Om det är risk för mitt eller barnets liv.
Annars får inga skalpeller skära genom min mage!

Men jag har en kompis som har stor fobi mot vaginal förlossning.
Hon gick hos aurorabarnmorska, men det hjälpte inte mot hennes skräck så det blev snitt för henne.

det är väl olika beroende vad vi känner oss trygga med eller är rädda för.

 

[Jaahl]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Livrädd för snitt är jag inte, men nog sjutton hade jag mycket hellre avslutat min 24 timmars förlossning på rätta vägen istället för att bli ivägrullad till operation. Men nu ville det sig inte. 10 cm öppen och barnet vägrade sjunka ner. Blev bäckenröntgad efteråt och det var inget att anmärka på alls. Så ingen kan svara på varför det inte ville sig. Men jag hade dåligt eget värkarbete i grunden och kanske var kroppen/livmodern helt enkelt utmattad efter många timmar med värkstimulerande.

Vill gärna ha fler barn och det är klart att man funderar lite hur det kommer bli "nästa gång". Eftersom inga synbara fysiska hinder finns så får jag enl läkaren gärna "prova" vaginalt en gång till men ingen kan ju säga varken bu eller bä. Själv väljer jag ju en normal vaginal födsel framför övriga alternativ alla gånger- men hellre ett planerat snitt än ett akut om det nu skulle krävas igen.

Den relativa kontroll man har iom ett planerat snitt lockar nog en del kan jag tro. Du får ditt snittdatum, är beredd och vet ungefär vad som kommer ske och hur. Frånsett ev komplikationer då, men de normala variablerna är ju färre en vid en normal förlossning där man inte alls vet hur/när förrän man är där. Känslan av att även smärtan är mer kontrollerbar efter snitt än vid vag, kanske, och rädsla för att kroppen ska förändras - förslappas, spricka osv. Vilket iofs är rätt ironisk i mina ögon då ett kejsarsnitt ju liksom innebär att de SKÄR ETT STORT HÅL I MAGEN på en. Även helt komplikationsfria KS innebär en permanent förändring av kroppen, vilket inte kan sägas om merparten av vaginala FL.

 

[oz_joj]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Jag käner lite likadant. Inte livrädd men för mig är kejsarsnitt förknippat med akut lösning så för mig skulle det inte vara ett frivilligt val. I min tanke är det vad man tar till om något går fel. Nu vet jag förnuftsmässigt att det inte alltid är så men instinktivt så känns kejsarsnitt förknippat med fara. Jag har haft två underbara vaginala förlossningar. Den första tog längre tid men är nästan den jag föredrar då jag hann bli mer koncentrerad på skedet och nästan var i min egen värld. Har aldrig uppevt mig så inne i min kropp eller hur man ska uttrycka det. Visst var det smärta men även utan bedövning kunde jag uppenbarligen uthärda den. Jag skulle kunna skaffa fler barn bara för att få uppleva fler förlossningar men i övrigt har vi ingen önskan om fler barn så det lär nog inte bli så om vi inte hinner ändra oss.

 

[Calazirya]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Personligen skulle jag vilja föda vaginalt om jag får barn någon gång. Visst det kommer säkert göra pissigt ont, men hellre det än att bli uppskuren och få dras med det ett bra tag + få ett fult ärr. Efter en normal förlossning brukar ju ofta mamman kunna vara uppe på benen relativt fort efteråt.

Mitt ärr är i princip helt borta ( 2 år sedan jag snittades ), ligger helt under tros/bikinikanten så fult vet jag inte om jag skulle vilja kalla det. Jag var uppe på benen samma eftermiddag som jag snittades. Efter två veckor gick jag långa promenader osv

 

[Priscilla]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Usch, jag blir helt deprimerad när jag läser folks argument för snitt Att världen är så ytlig så att det ska anses som något fult att ens kropp förändras efter att man fött ett barn till världen. Jag kan, och kommer nog aldrig att tycka, att det är något fult att föda vaginalt. Jag är tvärtom fascinerad av den väldiga kraft som finns inom oss och längtar nästan (med skräckblandad förtjusning bör väl tilläggas) efter min egen förlossning för att jag är nyfiken på hur det kommer att kännas. Inte smärtan i sig, utan mer själva upplevelsen av att få vara med och känna detta.

På tal om det, så hördes jag berättas om en kvinnas man som, när de sydde henne för att hon hade spruckit under förlossningen, hade kläckt kommentaren "kan ni inte lägga dit ett par extra stygn??" varpå barnmorskan hade kontrat med "vadå, är den så liten??"

 

[Björk]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Varför tror ni att så många vill ha snitt egentligen? Kontroll? Rädsla för smärta? Vad är det med unga kvinnor idag egentligen som gör att de vill ha snitt?

Är det så många då?
Det görs ju fler snitt nuförtiden än för 20 år sen och det beror säkert på diverse olika medicinska skäl. Men att "så många vill" - det ställer jag mig lite frågande till... det kanske kan verka så när man läser sådana trådar på nätet, men alla de som är inställda på att föda vaginalt kanske helt enkelt inte "syns" där - det finns ju liksom inget skäl att skriva en tråd på nätet om man inte ser något problem med sin förestående förlossning.

Kanske är det helt enkelt så att fler personer med extrem förlossningsrädsla får RÄTT hjälp idag; dvs samtal och sen ev snitt? Kanske var det så för 20 år sen eller före att de helt enkelt fick lov att föda vaginalt ändå och faktiskt led väldigt mycket av det psykiskt både före och efter.?

 

[Kattennizze]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Men har förlossningsrädslan ökat? Jag har inte hört talas om att kvinnor var rädda för att föda förr i tiden, det känns som det var mer naturligt för dem? Eller är det bara mina fördomar? Jag har för mig att jag läst nånstans att snitten ökat pga psykiska skäl, därav min undran. Så frågan blir kanske, är dagens unga kvinnor räddare för att föda barn? I själva sakfrågan är jag kluven faktiskt, snitten kostar mycket pengar och annat måste då bortprioriteras. Jag vet inte om det är rätt eller fel faktiskt.

 

[jerseyko]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Jag är livrädd för snitt, mår riktigt dåligt av bara tanken. Och sen få höra av de som blivit snittade hur man känner hur de spänner och drar :s

Min största rädsla är att tappa all kontroll och helt lämna ut mig till några jag inte känner. Bli fastspänd på en bår. *ryser*
Sen alla lager som skärs sönder och sen ska de läka ihop igen :s
Jag tyckte det var jättejobbigt att bara ta fostervattensprov. Jag skakade som ett asplöv på britsen, svettades som jag vet inte vad. Tårarna sprutade och gör det bara jag tänker på det

Jag var uppe på benen samma eftermiddag som jag snittades. Efter två veckor gick jag långa promenader osv

Jag var upp på benen knappt 1 timme efter förlossningen. Efter 10 dagar var sexet igång som innan bebis var född och efter knappt 3 veckor tränade jag 5 dagar/veckan då min medryttare slutade och jag stod med en häst i full kondis.

 

[Bebben]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Jag var upp på benen knappt 1 timme efter förlossningen. Efter 10 dagar var sexet igång som innan bebis var född och efter knappt 3 veckor tränade jag 5 dagar/veckan då min medryttare slutade och jag stod med en häst i full kondis.

Och jag var uppe på benen så fort jag kom från uppvak till BB, när spinalen hade släppt helt.
Dagen efter började jag gå promenader i 2-4 timmar om dagen, och jag var även och shoppade ca 20h efter att jag blev ihopsydd.
Efter 2 veckor bar jag in ved varje dag, som värmde upp ett stort hus, och var precis som vanligt innan graviditeten.

Jag hade ett perfekt snitt, och det handlade inte ett skit om att min kropp skulle bli "ful" eller så. Mig veterligen så drabbas även snittade mammor av ca 9 mån graviditet, som medför (kan medföra) bristningar, åderbrock, tuttar som blir slappa och fula osv osv.
Jag varken ammade eller födde naturligt, och min kropp är ändå helt förstörd. Det i sig har liksom inget att göra med varför jag valde snitt.

 

[iNHALE]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Jag tror att vi har blivit lite fina i kanten nuförtiden, faktiskt.

Allt ska vara så bekvämt och så fort man står inför något jobbigt vill man ha en lättare väg runt istället för att ta tjuren vid hornen och köra. Sen att vissa snittas pga medicinska orsaker, absolut. Man ska inte vara så pass låst vid verken det ena eller det andra att man struntar i om det är en fara för barnet eller ens egen hälsa. Hade jag varit gravid och barnet hade farit illa av en vaginal förlossning hade jag självklart låtit mig snittas, det är inte det.

Dock måste jag säga att efter att många ggr om ha hört de argument som snurrar i min vänskapskrets för snitt och mot vaginalt, undrar jag vad det riktigt är som pågår. Det låter nämligen som att dagens kvinnor förvandlats till små primadonnor som är alldeles för fina i kanten och fåfänga för att ligga där och krysta för kung och fosterland.

Jag tycker, om jag ska vara ärlig. Att om man vill ha snitt "därför att" utan att det ligger medicinska/gravt psykiska orsaker bakom, kan man gott betala för det ur egen ficka, på samma sätt som man betalar för att gå till en klinik och fettsuga sig.

 

[jerseyko]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Har det inte lite oxå med att ha koll på allting. Att man vill ha en dag och tid som barnet kommer så man kan planera. Kanske har det lite med att göra att mammorna blir äldre och måste ha allt under kontroll för att ha kontroll på sin karriär. 1 vecka hit eller dit fungerar inte och passar inte då osv.

 

[terwa]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Jag blev akutsnittad med första barnet eftersom hon började bli medtagen. Jag var igång snabbt med vanliga livet, hur vanligt det nu är som nybliven mamma. Nu efter 3,5 år syns ärret som ett vitt streck långt ner på magen. Hade inga problem alls med ärret.

Sonen som kom året därpå födde jag vaginalt och hade stora problem i flera veckor efteråt att leva normalt. Blev tvungen att sitta på en pall i köket vid disk, matlagning you name it. Ont gjorde det länge.

Skulle jag skaffa ett tredje barn skulle jag faktiskt propsa på ett snitt igen, för helvetet efter den vaginala förlossningen vill jag inte var med om igen.

Men det är tur det är olika. Jag tycker oxå att man ska välja vaginalt i första hand men av olika orsaker så funkar det inte alltid.

 

[Calazirya]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Jag var upp på benen knappt 1 timme efter förlossningen. Efter 10 dagar var sexet igång som innan bebis var född och efter knappt 3 veckor tränade jag 5 dagar/veckan då min medryttare slutade och jag stod med en häst i full kondis.

Jaha, vad kul för dig. Är det någon tävling

Har det inte lite oxå med att ha koll på allting. Att man vill ha en dag och tid som barnet kommer så man kan planera. Kanske har det lite med att göra att mammorna blir äldre och måste ha allt under kontroll för att ha kontroll på sin karriär. 1 vecka hit eller dit fungerar inte och passar inte då osv.

Vad har ni för belägg för detta? Tror ni på fullaste allvar att merparten av de som vill snittas gör det för att man vill ha ett datum

 

[Sol]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Om vi helt bortser från de medicinskt befogade snitten (vilket inkluderar rädsla som inte hinns få bukt med) så tror jag att det är en kulturell grej. Allvarligt, när jag pratar med tjejer så är tycker en hel del att i princip allt som har med muttan att göra är äckligt. De käkar inte p-piller primärt för att undvika graviditet eller för de har mensvärk. De käkar p-piller/minipiller/har p-spruta/p-stav för att slippa den äckliga mensen.

Enda gången det funkar att röra vid muttan är vid onani/sex, då är muttan tydligen inte äcklig längre.

Jag vet inte hur det har blivit så. När jag åkte in på förlossningen struntade väl jag fullständigt i att jag sket ner mig framför maken. Både han och jag var fokuserade på helt andra saker. Man har inte tid att bli äcklad när man föder barn och jag förstår inte varför så många börjar äckla sig för det innan/under graviditeten. Man ska få det finaste i livet och så oroar man sig för bajs, stånkande och kräk?

Sedan tror jag inte att (kanske huvudsakligen unga?) kvinnor är så insatta i vilka risker en buköppning innebär. För mig är multiresistenta bakterier enbart ett tillräckligt skäl från att hålla sig borta från sjukhus och i synnerhet operationer så länge jag bara kan. Jag är i vanliga fall ett fan av bakterier, men kommer man någon gång råka på multiresistenta bakterier är det mycket sannolikt att man träffar dem just på sjukhuset.

 

[YorkWann]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Har det inte lite oxå med att ha koll på allting. Att man vill ha en dag och tid som barnet kommer så man kan planera. Kanske har det lite med att göra att mammorna blir äldre och måste ha allt under kontroll för att ha kontroll på sin karriär. 1 vecka hit eller dit fungerar inte och passar inte då osv.

Jag kan tänka att man kanske borde komma med ett lite mer öppet sinne än det där om man har planer på att bli barnmorska?

 

[Mynta2]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Fast så STORT HÅL kan man knappast kalla ca 10-13 cm

Min kropp har då inte förändrats ett dugg efter snittet, inte syns det nåt ärr hellre.

 

[Mynta2]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Tycker faktiskt det är löjligt att det ska vara nåt för/emot läger om snitt/vaginalt. Ingen som tänker på att: huvudsaken ungen kommer ut hel och frisk ? För mig spelar det absolut ingen roll hur ett barn kommer ut....för ut ska den ju och är det inte bebisen som är den största upplevelsen, knappast framfödandet. Bebisen är ju det man vill/ska ha i slutändan...och hur man nu får den på måste väl vara ganska irrelevant ? Samma med amma och flaska..spela roll hur man gör. Ungen ska/måste äta och hur den gör det på kan ju knappast spela nån roll, bara den äter och mår bra.

Tycker folk tänker så himla mycket jämt.

 

[Pallen]

Sv: kejsarsnitt eller inte?

Jag ska (förhoppningsvis) inte ha barn på ganska många år än men är redan EXTREMT rädd för förlossningen. Går nog och tänker på det minst varannan dag, och jag har inte ens fyllt 20.

Jag vill föda vaginalt när den dagen kommer men vet inte om jag vågar om jag ska vara helt ärlig. Men för mig är det många av dessa tv-program som "livet på bb" osv som har skrämt mig. Man får ju se skräckexemplar. USCH säger jag. Tror att många liksom jag är otroligt rädda för smärtan. Jag är inte rädd för att förändras i kroppen eller något alls utan bara för smärtan.

Men förhoppningsvis mognar och och kan ändra mitt tänk