Kattsnack #6

[godisklubba]

Drygt en och en halv vecka har gått sen Millie fick gå. Jag är förlamad av sorg och ångest. Folk vill umgås, folk pratar om att skaffa ny katt osv osv. Jag vill inte umgås, jag vill inte ha en ny katt. Jag går till jobbet, det har jag alltid gjort. Jobbet är ett sätt att överleva. Men smärtan är fruktansvärd. Även om beslutet var rätt (jag tror att det var rätt) så har jag ändå skuldkänslor över att hon inte fick det liv hon var värd. Jag sörjer det. Vet att det är djurägaren som måste ta beslut men jag känner att jag tog hennes liv.
Jag mår så fruktansvärt dåligt. Panik. Folk förstår inte riktigt. Har man inte haft ett universums-kärleksdjur så kan man inte förstå. Jag har sörjt djur flera gånger men det här är något annat.
Det gör ont att andas. Tänker på henne all ledig tid.
Hur har ni hanterat sorgen och hur har ni hanterar vänner som vill väl men som inte riktigt förstått?

Jag tror inte att jag har skrivit något tidigare

Millie hade verkligen ett bra liv med dig, vad det verkade som på dina bilder. Jag känner inte till bakgrunden, men ni två tillsammans var verkligen
Beklagar sorgen och skickar stora kramar, om du vill ha

 

[Rosett]

https://thebestcatpage.com/2019/03/...tR1n1tDVE3m3i63BfpRs50t5EHQoVhB7a070TvFp5CPP0

Så fin bok också! ”A street cat named Bob” rekommenderas för den som inte läst än. ❤

Det finns en till bok, ”Mitt liv med Bob”. Även en film och barnböcker.

 

[athena_arabians]

det går inte att vara kattlös!
Jag som bara är borta korta vändor saknar verkligen att det inte finns katt överallt

Huset var kattlöst (vi tog bort de tidigare katterna samtidigt) några månader innan Missia kunde flytta hit så det är 16 år sedan... innan dess tror jag inte det varit kattlöst. Det fanns katt här när jag föddes för 46 år sedan.

Jag letar kattunge som en tok men det finns inget vettigt på rimligt avstånd Jag vill ha en hona och allra helst en sköldpadda

Inte till dig cirkus: Och ja, det blir en huskatt. Har någon åsikter om det är det helt ok att hålla dem för sig själv.

 

[Hoarfrost]

Drygt en och en halv vecka har gått sen Millie fick gå. Jag är förlamad av sorg och ångest. Folk vill umgås, folk pratar om att skaffa ny katt osv osv. Jag vill inte umgås, jag vill inte ha en ny katt. Jag går till jobbet, det har jag alltid gjort. Jobbet är ett sätt att överleva. Men smärtan är fruktansvärd. Även om beslutet var rätt (jag tror att det var rätt) så har jag ändå skuldkänslor över att hon inte fick det liv hon var värd. Jag sörjer det. Vet att det är djurägaren som måste ta beslut men jag känner att jag tog hennes liv.
Jag mår så fruktansvärt dåligt. Panik. Folk förstår inte riktigt. Har man inte haft ett universums-kärleksdjur så kan man inte förstå. Jag har sörjt djur flera gånger men det här är något annat.
Det gör ont att andas. Tänker på henne all ledig tid.
Hur har ni hanterat sorgen och hur har ni hanterar vänner som vill väl men som inte riktigt förstått?

Jag hade så, jag gick totalt sönder - skötte jobb och så men allt var ett helvetes vaccum. Jag förstår dig, även om alla sörjer olika så känner jag igen mig i det du skriver här.
Jag vet inte om det är rätt för dig men jag sa helt enkelt ifrån då, att jag vill inte prata katt och jag vill inte umgås just nu för jag tycker det är skitjobbigt. Sen tillät jag mig att totalt gräva ner mig, det kändes på fullaste allvar som att en del av mig slitits ur min kropp, och jag var tvungen att få sörja det.
Min bästa kompis som fattat redan från början skickade ett sms som gjorde det lätt för mig där hon skrev något om att jag ska ta den tid jag behöver, men att jag inte kan vara under jorden för alltid - och att när jag känner mig redo att kika ut ur hålet i marken fanns hon där för mig.
Så jag tänkte lite så, nu gör jag det här sorgearbetet, det får ta den tid det tar och jag har inte bråttom. Men sen ska jag kika ut ur hålet på marken på mina villkor för jag kan inte stanna i hålet för evigt.
Hoppas du hittar ett sätt att hantera din sorg Jag är fortfarande jätteledsen över min, men jag hanterar det, och det går lite lite lättare att hantera varje dag som går.

 

[Lager]

Huset var kattlöst (vi tog bort de tidigare katterna samtidigt) några månader innan Missia kunde flytta hit så det är 16 år sedan... innan dess tror jag inte det varit kattlöst. Det fanns katt här när jag föddes för 46 år sedan.

Jag letar kattunge som en tok men det finns inget vettigt på rimligt avstånd Jag vill ha en hona och allra helst en sköldpadda

Inte till dig cirkus: Och ja, det blir en huskatt. Har någon åsikter om det är det helt ok att hålla dem för sig själv.

Jag har en sköldpaddsfröken här som är billig med jämna mellanrum...



Hoppas du hittar en kisse snart. Ingen kan ta samma roll som Missia, men en ny kisse med en egen form som sätter ett helt eget avtryck i hjärtat.

 

[lil-sis]

Kattungarna typ river huset. Det känns som att det är 50 och inte 2. Jag hoppas de somnar snart

 

[Hoarfrost]

Huset var kattlöst (vi tog bort de tidigare katterna samtidigt) några månader innan Missia kunde flytta hit så det är 16 år sedan... innan dess tror jag inte det varit kattlöst. Det fanns katt här när jag föddes för 46 år sedan.

Jag letar kattunge som en tok men det finns inget vettigt på rimligt avstånd Jag vill ha en hona och allra helst en sköldpadda

Inte till dig cirkus: Och ja, det blir en huskatt. Har någon åsikter om det är det helt ok att hålla dem för sig själv.

Det är skitjobbigt att vara kattlös. Det fattas ju något hemma. Jag hade svårt att vara hemma när jag tog bort min och hängde mest i skogen.
Kul med kattunge ju, vem bryr sig om det blir en huskatt. Vi hade en sköldpaddshona under några år när jag var yngre. De är så himla fina

 

[athena_arabians]

Kattungarna typ river huset. Det känns som att det är 50 och inte 2. Jag hoppas de somnar snart

Jo, jag ser verkligen fram emot kattunge/ungkattsperioden...

 

[athena_arabians]

Jag har en sköldpaddsfröken här som är billig med jämna mellanrum...



Hoppas du hittar en kisse snart. Ingen kan ta samma roll som Missia, men en ny kisse med en egen form som sätter ett helt eget avtryck i hjärtat.

Jag tror sköldpaddsfröken trivs bäst där hon är

Ja, det är verkligen inte en ersättare jag letar efter. Det är bara det att jag fixar inte att ha ett tomt hus, det går inte. Det var lika när jag fick veta att det inte var långt kvar för min första häst, vi började leta häst direkt. Inte som ersättare men för att jag ville inte vara utan.

 

[athena_arabians]

Det är skitjobbigt att vara kattlös. Det fattas ju något hemma. Jag hade svårt att vara hemma när jag tog bort min och hängde mest i skogen.
Kul med kattunge ju, vem bryr sig om det blir en huskatt. Vi hade en sköldpaddshona under några år när jag var yngre. De är så himla fina

Att jag vill ha en kattunge är mycket för att jag vill bilträna den ordentligt. Det gick ju att åka med Tassa och Missia men de tyckte verkligen inte om det. Vi vill ha katten med på husbilssemestern

Paddorna klampade in i mitt hjärta pga Tassa och Missia, de var de första paddorna i huset. Tidigare har det varit svart-vit x2, tabby och grå med ränder. Givetvis är det ok med en annan färg också men de är speciella.

 

[cirkus]

Huset var kattlöst (vi tog bort de tidigare katterna samtidigt) några månader innan Missia kunde flytta hit så det är 16 år sedan... innan dess tror jag inte det varit kattlöst. Det fanns katt här när jag föddes för 46 år sedan.

Jag letar kattunge som en tok men det finns inget vettigt på rimligt avstånd Jag vill ha en hona och allra helst en sköldpadda

Inte till dig cirkus: Och ja, det blir en huskatt. Har någon åsikter om det är det helt ok att hålla dem för sig själv.

Jag älskar Paddor! Har haft en liten söt Siri (huskatt)

Jag håller gärna ett extra öga öppet eftersom det finns en del till salu härikring ibland

 

[athena_arabians]

Jag älskar Paddor! Har haft en liten söt Siri (huskatt)

Jag håller gärna ett extra öga öppet eftersom det finns en del till salu härikring ibland

Tack, gör gärna det

 

[MJLee]

När Nikita dog visste jag inte riktigt hur jag skulle överleva (tyvärr inte en överdrift) precis som @Hoarfrost så grävde jag ner mig i min sorg, ville inte tala med någon, ville inte ha någon kontakt öht inklusive online. Jag har fortfarande inte kommit över min sorg och saknad och vet inte om jag någonsin kommer att göra det.

Men en god och klok vän som föder upp katter och har haft katt i hela sitt liv mer eller mindre tvingade mig att leta efter en annan katt trots att det sista jag ville var att skaffa en ny katt. Hon visste att det bara var burmor som gällde så hon kollade med sina uppfödarkompisar och skickade telefonnummer och namn till mig.

Megara är underbar och jag älskar henne av hela mitt hjärta, men Nikita var min själsfrände och mitt livs katt. Och jag saknar henne fortfarande så att det värker i kropp och själ.

 

[Lilla]

Jag hade så, jag gick totalt sönder - skötte jobb och så men allt var ett helvetes vaccum. Jag förstår dig, även om alla sörjer olika så känner jag igen mig i det du skriver här.
Jag vet inte om det är rätt för dig men jag sa helt enkelt ifrån då, att jag vill inte prata katt och jag vill inte umgås just nu för jag tycker det är skitjobbigt. Sen tillät jag mig att totalt gräva ner mig, det kändes på fullaste allvar som att en del av mig slitits ur min kropp, och jag var tvungen att få sörja det.
Min bästa kompis som fattat redan från början skickade ett sms som gjorde det lätt för mig där hon skrev något om att jag ska ta den tid jag behöver, men att jag inte kan vara under jorden för alltid - och att när jag känner mig redo att kika ut ur hålet i marken fanns hon där för mig.
Så jag tänkte lite så, nu gör jag det här sorgearbetet, det får ta den tid det tar och jag har inte bråttom. Men sen ska jag kika ut ur hålet på marken på mina villkor för jag kan inte stanna i hålet för evigt.
Hoppas du hittar ett sätt att hantera din sorg Jag är fortfarande jätteledsen över min, men jag hanterar det, och det går lite lite lättare att hantera varje dag som går.

Tack för svar. Skönt att höra ngn mer med liknande erfarenhet.

 

[EmmaBovary]

Jag håller på att gå sönder utan katt... det här är vidrigt

Men usch, beklagar verkligen förlusten

Tillägg. Inte varit så aktiv här ett tag, så inser att jag var ganska sen med att beklaga. Blev verkligen tårögd när jag läste det här, du har postat så mycket om henne här genom åren och jag tycker så synd om dig.

 

[Linta]

Jag har tack och lov sluppit folk som tycker att jag sörjer för mycket eller fel, men däremot har många uttryckt att jag inte ska skaffa någon mer katt det grundar sig i nån slags omtänksamhet, att ingen kan ersätta Sauron, att det är dyrt, osv. Men ändå så jäkla skum kommentar, det handlar ju om hur jag vill att min familj ska se ut. Är väl skit samma att dom tycker att man bara ska/kan ha en katt. Hade det gällt en häst hade ingen tyckt att jag skulle sluta rida bara för att den dog liksom.

Nästa vecka ska jag hälsa på en omplacering, en snäll maine coon-dam på åtta år. tror jag nämnt henne innan. Igår hade vi återigen en situation där Disa kommer och vill gosa med Sixten, som börjar veva i förebyggande syfte. Nu hann jag dit och avstyra tjafset så han la sig igen, och hon försökte krypa närmare flera gånger men han vill inte. Det går bra i typ fem-tio minuter om jag sitter och klappar dom hela tiden, men det funkar ju(tyvärr) inte. Sixten har ju innan kunnat vara ensamkatt i gruppen så att säga, men nu när dom bara är två blir det väldigt uppenbart att ingen av dom är riktigt glad även om det inte är kris heller. Men jag vill ju att dom ska vara jätteglada - inte stå ut med tillvaron. Ska prova att ta hem damen till dom båda, blir Sixten olycklig får han flytta till mamma. Funkar det inte med Disa heller får jag börja fundera på kattunge(giv mig styrka) redan nu.

En som absolut vill ligga i hög och en som helst vill hålla en meters avstånd, ni ser ju hur nöjda dom är med den här kompromissen

 

[mackan]

@athena_arabians vilket län bor du i, dvs vad är rimligt avstånd? Jag har ju goda kontakter gällande huskatter här om du vill att nån öppnar ett öra s.a.s

 

[Lilla]

Jag tror inte att jag har skrivit något tidigare

Millie hade verkligen ett bra liv med dig, vad det verkade som på dina bilder. Jag känner inte till bakgrunden, men ni två tillsammans var verkligen
Beklagar sorgen och skickar stora kramar, om du vill ha

Tack! Hon var en högt älskad familjemedlem.
Kramar tar jag gärna!

 

[Lilla]

När Nikita dog visste jag inte riktigt hur jag skulle överleva (tyvärr inte en överdrift) precis som @Hoarfrost så grävde jag ner mig i min sorg, ville inte tala med någon, ville inte ha någon kontakt öht inklusive online. Jag har fortfarande inte kommit över min sorg och saknad och vet inte om jag någonsin kommer att göra det.

Men en god och klok vän som föder upp katter och har haft katt i hela sitt liv mer eller mindre tvingade mig att leta efter en annan katt trots att det sista jag ville var att skaffa en ny katt. Hon visste att det bara var burmor som gällde så hon kollade med sina uppfödarkompisar och skickade telefonnummer och namn till mig.

Megara är underbar och jag älskar henne av hela mitt hjärta, men Nikita var min själsfrände och mitt livs katt. Och jag saknar henne fortfarande så att det värker i kropp och själ.

Jag skulle bli förbannad om ngn ”tvingade” på mig en katt.
Kanske kommer det en katt någon gång men absolut inte nu. Millie var en alldeles särskild individ och jag är inte mottaglig för att älska ngn annan nu. Det som är rätt för ngn är fel för en annan.
Det jobbiga är att många inte fattar hur stor sorgen är, jag varken vill eller kan umgås.

 

[athena_arabians]

@athena_arabians vilket län bor du i, dvs vad är rimligt avstånd? Jag har ju goda kontakter gällande huskatter här om du vill att nån öppnar ett öra s.a.s

Jag bor i en by utanför Falun men är beredd att åka en bit. Kanske inte till Skåne, det känns som kanske lite väl långt