Man vet ju inte exakt vilken faktor som bestämmer vad som gör en katt till en bra jägare eller inte. Vissa anser att det är genetiskt, andra att det är hur mammakatt uppfostrar sina ungar. I ye olden times trodde man tom att katter med stora öron var extra bra jägare. Av förklarliga skäl kan man inte 'bruksavla' bra jägare så vi kanske aldrig kommer att veta.
Generellt skulle jag nog säga att de lite sävligare raserna inte är lika effektiva. Raggisar tex gissar jag inte är världens bästa. Men snabba och livliga orientaler är antagligen bättre både kroppsmässigt och temperament. Bengaler med vildkatt (serval) så nära bakåt brukar vara riktigt bra jägare. Katter är en av de få arter som jagar för nöjes skull och nog finns instinkten kvar. Nikita som tycker allt rått kött ärjagar näbbmöss när vi är på min pappas land. Senaste gången var det en levande unge som hon släpade in. Jag är mycket blödigare numera så skrek på min bror och beordrade honom att ta bort den.
![]()
Jag har observerat (anekdotiskt efter det inte handlar om någon ordentlig studie), att Lantraskatter ("äkta bondkatt") avstår från jakt på näbbmöss (de är tydligen oätliga), vilket jag antar de fått lära sig av mammakatt, sällan "släpar in byten i huset" men gärna äter nära huset, och äter upp bytena helt och hållet, även stora råttor eller huggorm (om någon småfågel ryker så finns det iofs en del stora fjädrar kvar på slaktplatsen).
De blandraskatter (som kommit från stan) som bott hos oss, har sällan lyckats utveckla en liknande jaktförmåga, de envisas med att jaga näbbmöss som ligger döda här och var (undrar om de är beska eller vad det kan vara), de försöker ta in byten i huset (halvdöda fåglar är värst), och är allmänt klantiga i utomhusmiljön, även efter många års uteliv.