Withered
Trådstartare
Hej... (Hoppas nu inte denne man läser den här tråden då detta är väldigt personligt...)
Har ingen direkt att prata med så tänkte skriva av mig här, stärkt av min tillfälliga anonymitet. Jag är ingen som använder bukefalos flitigt men har alltid gillat att besöka detta forum.
Det är så att jag är i ett förhållande med en jätteunderbar kille (P) som prioriterar mig framför allt annat. Jag är det bästa som hänt i hans liv. Han älskar mig från bottnen av sitt hjärta.
Min kärlek känns inte så stark, har försökt säga det till honom på alla möjliga sätt. Försöka visa att jag inte vill vara tillsammans längre, för så säger min kropp och hjärna. Tyvärr. Jag känner inte pirret, jag känner inte längtan. Vi har pratat mycket om allt kring detta och det är ganska utmattande för mig att prata om. Det är tungt. Just för att han älskar mig så och att jag inte..... Han säger att allt han behöver är mig, inte någon annan- oavsett vad.
Han är verkligen drömkillen på alla sätt. Men just det där att jag inte känner längtan till honom stör mig. Jag skulle hellre vilja vara vänner. Har dragit det som ett förslag "Tänk om....." "Skulle vi kunna vara vänner då?" och han sa att det var han inte beredd på, inte just nu. (ungefär). Det gav mig lite hopp men, det känns som efter allt prat om hur jag kände så är vi tillbaka på ruta ett.
Det är så konstigt allting.
Vill inte såra honom.
Är jag inte kär i honom? Hur vet man om man är kär? Finns det olika sorters kär?
Det är så att mina ögon har fästs vid en kille(O) i min klass, han är kortare än mig och har lite dialekt. Jag gillar hans röst och om han drar så känner jag inget syfte med att vara kvar i skolan längre.
Vilket är sjukt irriterande då jag vill vara tillsammans med (P), mestadels för hans skull, men även för att vi har det så bra tillsammans. När jag blickar tillbaka på vår tid tillsammans så är det inget jag ångrar. Men om man är såhär djupt inne i en relation bör den brytas om ens känslor sinat? Jag vill inte pussas mer, min kropp slår revolt.
Jag tror inte jag är kär längre. Det suger. Har aldrig haft love at first sight. Kanske är det det som är "äkta" kärlek? För den kärlek jag har känt är den som utvecklats.......... Vad skall jag göra..... Eller, jag vet vad jag måste göra men vill verkligen inte såra honom!! Varför måste det bli såhär.
Min största önskan är att han hittar någon som han förtjänar, som älskar honom mer än allt annat och som är precis som han varit mot mig..... För jag är inte den personen......... Jag vill att han ska sluta vara kär i mig.
För övrigt så tror jag inte det skulle fungera mellan mig och (O), men endå så vill min hjärna annat.
Tack du som läste, hoppas du inte skyr någon förakt mot mig, jag har skrivit en del saker nu och detta kanske är en dålig idé... Men det är ett bekymmer som tär på mig.
Har ingen direkt att prata med så tänkte skriva av mig här, stärkt av min tillfälliga anonymitet. Jag är ingen som använder bukefalos flitigt men har alltid gillat att besöka detta forum.
Det är så att jag är i ett förhållande med en jätteunderbar kille (P) som prioriterar mig framför allt annat. Jag är det bästa som hänt i hans liv. Han älskar mig från bottnen av sitt hjärta.
Min kärlek känns inte så stark, har försökt säga det till honom på alla möjliga sätt. Försöka visa att jag inte vill vara tillsammans längre, för så säger min kropp och hjärna. Tyvärr. Jag känner inte pirret, jag känner inte längtan. Vi har pratat mycket om allt kring detta och det är ganska utmattande för mig att prata om. Det är tungt. Just för att han älskar mig så och att jag inte..... Han säger att allt han behöver är mig, inte någon annan- oavsett vad.
Han är verkligen drömkillen på alla sätt. Men just det där att jag inte känner längtan till honom stör mig. Jag skulle hellre vilja vara vänner. Har dragit det som ett förslag "Tänk om....." "Skulle vi kunna vara vänner då?" och han sa att det var han inte beredd på, inte just nu. (ungefär). Det gav mig lite hopp men, det känns som efter allt prat om hur jag kände så är vi tillbaka på ruta ett.
Det är så konstigt allting.
Vill inte såra honom.
Är jag inte kär i honom? Hur vet man om man är kär? Finns det olika sorters kär?
Det är så att mina ögon har fästs vid en kille(O) i min klass, han är kortare än mig och har lite dialekt. Jag gillar hans röst och om han drar så känner jag inget syfte med att vara kvar i skolan längre.
Vilket är sjukt irriterande då jag vill vara tillsammans med (P), mestadels för hans skull, men även för att vi har det så bra tillsammans. När jag blickar tillbaka på vår tid tillsammans så är det inget jag ångrar. Men om man är såhär djupt inne i en relation bör den brytas om ens känslor sinat? Jag vill inte pussas mer, min kropp slår revolt.
Jag tror inte jag är kär längre. Det suger. Har aldrig haft love at first sight. Kanske är det det som är "äkta" kärlek? För den kärlek jag har känt är den som utvecklats.......... Vad skall jag göra..... Eller, jag vet vad jag måste göra men vill verkligen inte såra honom!! Varför måste det bli såhär.
Min största önskan är att han hittar någon som han förtjänar, som älskar honom mer än allt annat och som är precis som han varit mot mig..... För jag är inte den personen......... Jag vill att han ska sluta vara kär i mig.
För övrigt så tror jag inte det skulle fungera mellan mig och (O), men endå så vill min hjärna annat.
Tack du som läste, hoppas du inte skyr någon förakt mot mig, jag har skrivit en del saker nu och detta kanske är en dålig idé... Men det är ett bekymmer som tär på mig.
