Kära dagbok

Kära dagbok,

Jag vet egentligen inte hur man gör det här. Jag har aldrig skrivit dagbok, jag har faktiskt aldrig vågat. Det är lite sjukt egentligen, att jag alltid känt mig för privat för att ens skriva minsta rad i en privat liten bok. När jag var liten var jag så rädd att någon skulle råka läsa att jag gav upp innan jag hunnit skriva ett ord. Jag minns att jag kände att jag inte fick utsätta min familj för det, ingen fick veta.

Nu gör jag ett nytt försök här. På internet av alla ställen, kan det bli mindre privat? Samtidigt som vem som helst kan läsa så känns det som jag gömmer mig, för här finns det ingen som kan räkna ut vem jag är. Jag ser att jag inte valde ett så moget namn, men igår var en dålig dag. Hade jag skapat det här kontot idag hade det nog sett annorlunda ut.

Jag tänkte använda dig, kära dagbok, för att lufta lite tankar, få nya perspektiv, få ur mig saker och lära mig att formulera mina känslor. Det blir ett experiment det här, något helt, helt nytt. Låter inte det spännande?

Iallafall. Kära dagbok, idag är jag vaken igen. Det är därför jag kan göra det här, och vi får se om jag verkligen lyckas fortsätta. Idag är en vaken dag, jag känner mig objektiv och redo för att ta nya tag. Allting känns lite bättre på dem här vakna dagarna på något konstigt sätt, även fast jag vet att det bara blir värre igen snart. Jag har varit ute och promenerat, jag ska verkligen försöka få in det som rutin. Bort med socker och massa promenader, är det inte så de säger att man ska göra för att bli lycklig?

Trots att det här ändå måste räknas som en bra dag tror jag att jag kommer skära mig ikväll. Jag har låtit bli i ett par dagar, men viljan finns ständigt där och jag tror jag kommer ge efter idag. Det är så lätt att bli beroende, alldeles för lätt. Jag ska försöka låta bli, såklart, men egentligen vet jag nog inte varför. Jag vet inte om jag verkligen ser någon anledning till att sluta, och då är det svårt. Jag ska sluta ändå, för det är väl det man ska. Kanske bara inte idag.

 

[Magiana]

Har du kontakt med vården? Det låter som om du har rätt rejäl ångest. Det går att bota. Men då behöver du hjälp.

 

[Mitt dumma jag]

Har du kontakt med vården? Det låter som om du har rätt rejäl ångest. Det går att bota. Men då behöver du hjälp.

Jag är inte riktigt där än. Jag jobbar med att vänja mig vid tanken och den här dagboken är väl ett steg på vägen tänkte jag. Så länge jag har läget under kontroll känns det bättre att prova lite egna metoder tills jag är redo.

 

[Magiana]

Du har redan tappat kontrollen.

 

[Mitt dumma jag]

Du har redan tappat kontrollen.

Det beror väl lite på hur man ser det. Det är iallafall inte läge just nu. Jag ska prova lite saker, så får jag ta ställning igen efter det.

 

[Magiana]

I och med att du har ett självskadebeteende så är gränsen passerad. Jag har själv blivit fri från panikångest på egen hand (och det är ju liknande) så visst går det, men det tog 27 år. Kanske hade det gått fortare om jag hade fått rätt hjälp från vården, men det fick jag inte. Medicinen jag fick kapade i alla fall det värsta.

Vad är det som hindrar dig att söka vård?

 

[Mitt dumma jag]

I och med att du har ett självskadebeteende så är gränsen passerad. Jag har själv blivit fri från panikångest på egen hand (och det är ju liknande) så visst går det, men det tog 27 år. Kanske hade det gått fortare om jag hade fått rätt hjälp från vården, men det fick jag inte. Medicinen jag fick kapade i alla fall det värsta.

Vad är det som hindrar dig att söka vård?

Fast det är inte ett allvarligt självskadebeteende, så det är verkligen ingen fara. Och jag ska nog lyckas sluta, det har jag gjort förut.

Det är väl ett flertal saker som gör att jag inte är redo än. Dels bristande förtroende, rädd för konsekvenser och rädd för att någon ska få veta. Sen är jag väl rädd för att tappa kontrollen helt enkelt, och kontroll måste jag ha. Jag vet inte hur det går till och vad som händer. Dessutom kan jag absolut inte prata om något sånt, så jag skulle ändå inte få fram något och då känns det inte som någon idé.

 

[Magiana]

De inom vården har hört allt förr. De vet hur de ska hantera det där. Du kan faktiskt skriva ner vad du vill ha sagt till vården och lämna över det skrivna så slipper du prata så mycket direkt.

Vad är det för konsekvenser du är rädd för? Och att vara rädd för att andra ska få veta är den absolut sämsta ursäkten. Att andra vet är lindrigare än att fortsätta må dåligt. Att må dåligt är inget att skämmas för. (Läs vad jag skrivit i min blogg så ser du att jag inte avlider för att jag skriver om att jag mår skit. En del vet vem jag är irl så jag är inte helt anonym heller.)

Ditt kontrollbehov har också med ångesten att göra. Men du kommer inte att bli påtvingad något från vården. Du har alltid rätt att säga nej. @Vallmo kanske kan berätta mer om vad som händer när man kontaktar vården.

 

[Mitt dumma jag]

De inom vården har hört allt förr. De vet hur de ska hantera det där. Du kan faktiskt skriva ner vad du vill ha sagt till vården och lämna över det skrivna så slipper du prata så mycket direkt.

Vad är det för konsekvenser du är rädd för? Och att vara rädd för att andra ska få veta är den absolut sämsta ursäkten. Att andra vet är lindrigare än att fortsätta må dåligt. Att må dåligt är inget att skämmas för. (Läs vad jag skrivit i min blogg så ser du att jag inte avlider för att jag skriver om att jag mår skit. En del vet vem jag är irl så jag är inte helt anonym heller.)

Ditt kontrollbehov har också med ångesten att göra. Men du kommer inte att bli påtvingad något från vården. Du har alltid rätt att säga nej. @Vallmo kanske kan berätta mer om vad som händer när man kontaktar vården.

Problemet är väl mer att jag inte kan prata alls i sånna lägen. Alltså, jag reagerar inte ens på tilltal. Jag blir bara jättedum.

Jag är rädd för att bli av med mitt jobb. Jag är rädd för att tappa kontrollen helt. För mig är det ett absolut krav att tex. Min familj inte får veta något. Jag skulle aldrig kunna utsätta dem för det. Så det kommer alltid vara ett krav.

Jag vet somsagt inte hur det går till när man söker vård för något sånt här. Jag försöker ta reda på det samtidigt som jag jobbar på allt annat. Jag tycker det är jobbigt att besöka nya platser också och behöva träffa/prata med människor, så allting blir så svårt.

 

[Lovisaleonora]

Självskadebeteende är alltid allvarligt. Jag tror inte du gör det för att det är nöjsamt, du vet att det skadat din familj om de vetat. Du gör det mot din vilja, du har tappat kontrollen.

Det finns en del hjälp på nätet, som en lätt början på att titta närmare på problemet.http://www.umo.se/Att-ma-daligt/Skada-sig-sjalv/Att-sluta-skada-sig-sjalv/

 

[Mitt dumma jag]

Självskadebeteende är alltid allvarligt. Jag tror inte du gör det för att det är nöjsamt, du vet att det skadat din familj om de vetat. Du gör det mot din vilja, du har tappat kontrollen.

Det finns en del hjälp på nätet, som en lätt början på att titta närmare på problemet.http://www.umo.se/Att-ma-daligt/Skada-sig-sjalv/Att-sluta-skada-sig-sjalv/

Jag kan sluta, om jag bara vill. Det har jag gjort förut. Problemet är väl bara att jag just idag inte vill. Men kanske imorgon, jag får se.

 

[tuaphua]

Iom att du jobbar så kanske det är så att du är myndig?
Isf får vården inte säga något till din familj utan ditt medgivande. Det är lag på det och inget som slarvas med.

Hur det funkar för minderåriga har jag dock sämre koll på.

 

[Problematisk]

Jag har mått dåligt mer eller mindre hela mitt liv. Jag gick hos kurator på ungdomsmottagningen ett par perioder men det blev aldrig riktigt att jag kunde öppna upp mig helt.

Till slut kom jag till en punkt då det bara inte GICK längre. Jag var helt enkelt TVUNGEN att söka hjälp. Jag hade (har) en blogg och personer jag pratade med där peppade mig till att söka hjälp.

Och idag är jag SÅ tacksam för det. Trots att jag har extremt svårt att lita på folk och öppna upp mig. Jag har varit rädd för allt nytt inom vården. Jag var jättenervös inför att gå till psykolog, tyckte det var hemskt när jag blev remitterad till psyk, behövde mycket stöd och få ta del av erfarenheter för att våga uppsöka jouren, tyckte det kändes fruktansvärt när inläggning kom på tal, såg det som helt otänkbart att min familj skulle få veta något osv.

Men vet du? Jag har klarat allt det. De flesta som jobbar med sånt här är fullt medvetna om att det tar tid att känna sig trygg och prata om svåra saker. Det är helt okej att inte kunna säga så mycket, men ett bra tips är att skriva ner det du vill ha sagt eller tycker är viktigt.
Nu går jag till psyk varje vecka, med ett litet obehag men absolut inget stort. Jag vet att jag kan ta mig till jouren om läget blir akut. Det är såklart inte kul och lättsamt, men det är inte så läskigt. Jag vet att jag kan behöva vara inlagd ibland och jag är okej med det, även om jag rätt ofta hatar att vara där. Och min närmsta familj vet om att jag haft självskadebeteende, att jag lider av psykisk ohälsa osv. Och det mesta har gått så mycket bättre än jag trodde innan jag tog de första trevande stegen!

Om jag kan göra något för att hjälpa dig så PMa gärna. Jag vet att jag blev otroligt hjälpt inför olika läskiga steg, att få höra erfarenheter från andra som redan gått igenom det. Oavsett om det gällde "hur går det till hos en psykolog?" eller "vad händer på jouren?" eller "får jag ha mobilen om jag är inlagd?" har jag fått en trygghet av att andra berättat om sina erfarenheter om.
Så om du undrar över något, och vill höra från en som varit där, så delar jag gärna med mig.

 

[Problematisk]

Iom att du jobbar så kanske det är så att du är myndig?
Isf får vården inte säga något till din familj utan ditt medgivande. Det är lag på det och inget som slarvas med.

Hur det funkar för minderåriga har jag dock sämre koll på.

Som jag har fattat det är det lite flytande för minderåriga just med självskadebeteende. Om det finns risk för den ungas liv så måste ju vårdpersonalen anmäla det till soc, så det antar jag beror lite på hur allvarligt självskadebeteendet är och i vilket syfte. Sen har vårdnadshavare rätt att få veta hur barnets vård ser ut och läsa journalerna och så, men ju äldre man blir desto mer har man att säga till om så ibland kan det vara så att vårdnadshavaren inte får ta del av det. Men även där antar jag att det är upp till vårdpersonalen från fall till fall, om de anser att föräldrarna bör involveras.
Jag tror iallafall inte det är något som gör över huvudet på barnet isåfall utan att hen och vårdpersonalen pratar om det först.
På ungdomsmottagningar brukar sekretessen för det mesta gälla även mot vårdnadshavare, tror jag.

Jag har aldrig tvingats till att berätta för förälder eller att vårdpersonalen kontaktat dem angående mitt självskadebeteende iallafall. Det har inte varit i suicidsyfte och då har de inte sett något behov till det.

 

[Lovisaleonora]

Jag kan sluta, om jag bara vill. Det har jag gjort förut. Problemet är väl bara att jag just idag inte vill. Men kanske imorgon, jag får se.

Fast när du har slutat, vill du inte längre. Det är knuten i att sluta. Du har gjort ett uppehåll men börjat igen. Du har inte slutat.

 

[Mitt dumma jag]

Iom att du jobbar så kanske det är så att du är myndig?
Isf får vården inte säga något till din familj utan ditt medgivande. Det är lag på det och inget som slarvas med.

Hur det funkar för minderåriga har jag dock sämre koll på.

Ja, jag är myndig. Då kan jag alltså vara säker på att vad som än sägs stannar det där?

Jag har mått dåligt mer eller mindre hela mitt liv. Jag gick hos kurator på ungdomsmottagningen ett par perioder men det blev aldrig riktigt att jag kunde öppna upp mig helt.

Till slut kom jag till en punkt då det bara inte GICK längre. Jag var helt enkelt TVUNGEN att söka hjälp. Jag hade (har) en blogg och personer jag pratade med där peppade mig till att söka hjälp.

Och idag är jag SÅ tacksam för det. Trots att jag har extremt svårt att lita på folk och öppna upp mig. Jag har varit rädd för allt nytt inom vården. Jag var jättenervös inför att gå till psykolog, tyckte det var hemskt när jag blev remitterad till psyk, behövde mycket stöd och få ta del av erfarenheter för att våga uppsöka jouren, tyckte det kändes fruktansvärt när inläggning kom på tal, såg det som helt otänkbart att min familj skulle få veta något osv.

Men vet du? Jag har klarat allt det. De flesta som jobbar med sånt här är fullt medvetna om att det tar tid att känna sig trygg och prata om svåra saker. Det är helt okej att inte kunna säga så mycket, men ett bra tips är att skriva ner det du vill ha sagt eller tycker är viktigt.
Nu går jag till psyk varje vecka, med ett litet obehag men absolut inget stort. Jag vet att jag kan ta mig till jouren om läget blir akut. Det är såklart inte kul och lättsamt, men det är inte så läskigt. Jag vet att jag kan behöva vara inlagd ibland och jag är okej med det, även om jag rätt ofta hatar att vara där. Och min närmsta familj vet om att jag haft självskadebeteende, att jag lider av psykisk ohälsa osv. Och det mesta har gått så mycket bättre än jag trodde innan jag tog de första trevande stegen!

Om jag kan göra något för att hjälpa dig så PMa gärna. Jag vet att jag blev otroligt hjälpt inför olika läskiga steg, att få höra erfarenheter från andra som redan gått igenom det. Oavsett om det gällde "hur går det till hos en psykolog?" eller "vad händer på jouren?" eller "får jag ha mobilen om jag är inlagd?" har jag fått en trygghet av att andra berättat om sina erfarenheter om.
Så om du undrar över något, och vill höra från en som varit där, så delar jag gärna med mig.

Tack för att du delade med dig! Som sagt, jag försöker vänja mig vid tanken och den här dagboken är tänkt att hjälpa mig med det. Jag har gått från en total tvärvägran (i stil med att om någon skulle få veta skulle det vara slutet för mig) till att nu googla runt, titta på alternativ och försöka.. förstå liksom.

Fast när du har slutat, vill du inte längre. Det är knuten i att sluta. Du har gjort ett uppehåll men börjat igen. Du har inte slutat.

Jag tycker nog visst att jag slutat. Jag hade aldrig ett allvarligt beteende i grunden (använde inga vassa föremål, lämnade aldrig ärr) och jag var "ren" i 10 år. Jag har bara använt tänder och naglar efter att jag slutat, och det räknas inte. Det är först nu, när jag börjat igen, som jag använt vassare "vapen". Så det är ändå först nu det är på riktigt.

 

[Problematisk]

Jag tycker nog visst att jag slutat. Jag hade aldrig ett allvarligt beteende i grunden (använde inga vassa föremål, lämnade aldrig ärr) och jag var "ren" i Jag har bara använt tänder och naglar efter att jag slutat, och det räknas inte. Det är först nu, när jag börjat igen, som jag använt vassare "vapen". Så det är ändå först nu det är på riktigt.

Det är klart att det räknas. Ett självskadebeteende räknas oavsett hur man skadar sig. Har du skadat dig med tänder och naglar efter att du "slutat" så har du inte slutat. Det finns många saker som inte nödvändigtvis lämnar fysiska ärr som ändå är självskadebeteenden.