Kandidat, magister, master och forskarutbildningen

[MiniLi]

Det kan aldrig bli en master med 45 poäng på avancerad nivå.
https://studentportal.gu.se/minastudier/hum/Examen+och+arbetsliv/kandidat--eller-master-?skipSSOCheck=true&referer=https://www.google.com/

Jag tror att universiteten har viss möjlighet att besluta hur många poäng som ska tas på avancerad nivå för en viss examen. Kan alltså skilja sig åt mellan olika universitet.

 

[MiniLi]

Ja? Det engelska master är inte samma som det svenska. Du får en ämneslärarexamen, inte en master.

Fast jag antar att det är ungefär som med min utbildning. Jag har en psykologexamen vilket motsvarar en masterexamen.

 

[MiniLi]

Nej det är självklart. Dock vet jag att en lärarexamen inte leder till en magister. Då måste man läsa vidare.

Det måste ju kunna variera mellan olika lärosäten.

 

[Narcissa]

Det måste ju kunna variera mellan olika lärosäten.

Nej. Poängen räcker inte eftersom det är uppdelat i olika ämnen. Alltså du läser inte tex 300 p historia utan inom dessa poäng läser du även pedagogik och ytterligare minst ett ämne.

 

[Snurrfian]

Forskarutbildningen innebär för många väldigt mycket undervisning

i och för sig, men inte så många underfundiga tonåringar på väg in i vuxenvärlden. Mindre möjligheter att skapa den där kontakten, småprat i korridoren, se dem gå från gängliga och nervösa till i stort sett vuxna som tar studenten. Det verkar liksom betydligt mer opersonligt att undervisa på högskola och universitet. Det finns säkert fördelar med det också men det är inte det som jag tycker är roligt.

 

[MiniLi]

i och för sig, men inte så många underfundiga tonåringar på väg in i vuxenvärlden. Mindre möjligheter att skapa den där kontakten, småprat i korridoren, se dem gå från gängliga och nervösa till i stort sett vuxna som tar studenten. Det verkar liksom betydligt mer opersonligt att undervisa på högskola och universitet. Det finns säkert fördelar med det också men det är inte det som jag tycker är roligt.

Universitetsstudenter är ju rätt unga generellt. Jag undervisar inte så mkt själv men mina dontorandkollegor gör det och det verkar verkligen inte opersonligt. Det beror kanske på vart man är doktorand iofs, hos oss undervisar vi framförallt på psykologprogrammet så man följer ju eleverna över tid

 

[MiniLi]

Nej. Poängen räcker inte eftersom det är uppdelat i olika ämnen. Alltså du läser inte tex 300 p historia utan inom dessa poäng läser du även pedagogik och ytterligare minst ett ämne.

Ja så är det ju, men jag kollade tex på liu och det står ju tydligt att man avlägger examen på avancerad nivå.

 

[Masqueradee]

Ja så är det ju, men jag kollade tex på liu och det står ju tydligt att man avlägger examen på avancerad nivå.

UU, GU och lärarförbundet säger ju samma sak, men funderar på om det handlar om en yrkesexamen på avancerad nivå och att man därför inte får en generell examen på avancerad nivå (eller som det tagits upp tidigare, man får tillgodoräkna sig från fördjupningskurser på grund till poäng på avancerad nivå).

 

[Kaching]

Jag läste Kombinationsprogrammet på SU som gav lärarexamen samt masterexamen. Det var deras "selling point" att du fick en högre examen än en magister, men det programmet finns inte kvar längre. Gymnasielärare har ofta en magister, iaf där jag jobbade tidigare.

 

[Snurrfian]

Universitetsstudenter är ju rätt unga generellt. Jag undervisar inte så mkt själv men mina dontorandkollegor gör det och det verkar verkligen inte opersonligt. Det beror kanske på vart man är doktorand iofs, hos oss undervisar vi framförallt på psykologprogrammet så man följer ju eleverna över tid

jo tack jag känner mig rätt ofta överårig och som en mamma till mina kurskamrater, nu är vi dock några äldre som håller ihop. Jag ser oftast bara mina lärare på universitetet en till två gånger i veckan under den tiden kursen är, vi har dessutom så många olika lärare så det är svårt att bygga någon relation. Lite kul var det dock nyligen när vi fick träffa två doktorander som vi hade en kurs var med för typ två år sedan, de konstatera att vi var första gruppen de hade undervisat själva så blev det ett långt samtal om det där med att möta en ny grupp.

Nä just nu lockar gymnasiet mycket mer.

 

[animalasia]

En stor skillnad mellan de olika utbildningarna är ju oxå att studier på forskarnivå innebär en anställning som doktorand. Man söker på sina tidigare arbeten, magister och/eller master och en forskninsplan. Man ger också referenser. Det är sedan sakkunniga som läser och gör en bedömning om texterna visar på att personen har kunskaper tillräckliga för att klara studierna. Sedan är det dessutom hård konkurrens om platserna.

 

[Philosophia]

Jag har haft tankar på forskning men jag är så pass gammal att det är tveksamt om jag hinner, det är så hejdlöst roligt att undervisa så jag tror jag blir kvar där.
Men jag kommer att ha läst 120 hp inom svensk ämnet, men om jag skulle komma till forskning så är det nog snarare historia eller religionsvetenskap som ligger bättre till. Eller pedagogik/skolforskning mer tvärvetenskapligt. Men först jobba!

Min svärmor disputerade vid 68 års ålder!

Och som @MiniLi är inne på så kan doktorerandet innebära väldigt mycket undervisning om man håller sig framme och har ett passande ämne där behov finns. Det ser lite olika ut mellan olika lärosäten och institutioner, och i viss utsträckning beror det på hur man är som person och om man vill undervisa. I förlängningen så kan man även arbeta med ämnesdidaktiken i lärarutbildningen. Det finns flera på min institution som har börjat som ämneslärare, disputerat i ämnet och blivit kvar som forskare och lektorer.

 

[MiniLi]

UU, GU och lärarförbundet säger ju samma sak, men funderar på om det handlar om en yrkesexamen på avancerad nivå och att man därför inte får en generell examen på avancerad nivå (eller som det tagits upp tidigare, man får tillgodoräkna sig från fördjupningskurser på grund till poäng på avancerad nivå).

Jag vet inte riktigt. Men min utbildning är också en yrkesexamen och motsvarar ändå en generell masterexamen (som gett mig behörighet till forskarutbildningen).

 

[MiniLi]

Min svärmor disputerade vid 68 års ålder!

Och som @MiniLi är inne på så kan doktorerandet innebära väldigt mycket undervisning om man håller sig framme och har ett passande ämne där behov finns. Det ser lite olika ut mellan olika lärosäten och institutioner, och i viss utsträckning beror det på hur man är som person och om man vill undervisa. I förlängningen så kan man även arbeta med ämnesdidaktiken i lärarutbildningen. Det finns flera på min institution som har börjat som ämneslärare, disputerat i ämnet och blivit kvar som forskare och lektorer.

Hos oss har man inte så mycket val. Är man anställd som doktorand på universitetet så måste man undervisa 20%, om man inte lyckas få något specialavtal med extern finansiering. I praktiken undervisar många ännu mer eftersom det är så stor brist på lärare..
Jag är dock avtalsdoktorand så det kravet gäller inte mig.

 

[Happimess]

jo tack jag känner mig rätt ofta överårig och som en mamma till mina kurskamrater, nu är vi dock några äldre som håller ihop. Jag ser oftast bara mina lärare på universitetet en till två gånger i veckan under den tiden kursen är, vi har dessutom så många olika lärare så det är svårt att bygga någon relation. Lite kul var det dock nyligen när vi fick träffa två doktorander som vi hade en kurs var med för typ två år sedan, de konstatera att vi var första gruppen de hade undervisat själva så blev det ett långt samtal om det där med att möta en ny grupp.

Nä just nu lockar gymnasiet mycket mer.

Det går ju att kombinera! Man kan ju doktorera på halvtid och vara kvar i sin yrkesroll på halvtid. Ofta är forskningen då betydligt mer tillämpad och verklighetsnära, dessutom. Och så kan man få bonusen att undervisa blivande kollegor! Ska inte försöka övertala dig, men universitetsundervisning är ju SÅ roligt!

 

[MiniLi]

En stor skillnad mellan de olika utbildningarna är ju oxå att studier på forskarnivå innebär en anställning som doktorand. Man söker på sina tidigare arbeten, magister och/eller master och en forskninsplan. Man ger också referenser. Det är sedan sakkunniga som läser och gör en bedömning om texterna visar på att personen har kunskaper tillräckliga för att klara studierna. Sedan är det dessutom hård konkurrens om platserna.

Ja det är verkligen en stor skillnad. Jag kan ibland känna att jag lyckats glida in på ett bananskal, jag finansieras av min arbetsgivare så jag slapp konkurrera om en doktorandtjänst.

 

[Badger]

Jag vet inte riktigt. Men min utbildning är också en yrkesexamen och motsvarar ändå en generell masterexamen (som gett mig behörighet till forskarutbildningen).

Men jag tror inte master krävs för forskarutbildningen? Tror den inte ens den fanns när jag började plugga utan dök upp som ett extra studieår i ekonomistudier för yrkeslivet, man fick läsa master när man hade jobbat något år, det var för folk med arbetslivserfarenhet som skulle tillbaka till ett företag igen. Men det kan ju ha ändrats såklart.

Däremot översätts ju min magister till master i dokumenten på engelska (såvitt jag minns, för det lät ju coolt, inte rotat i dem på ett tag).

Vidare om man får eller inte får en viss examen efter ämneslärarutbildningen. Nu kanske det ändrats på typ 20 år men examen ploppade ju inte ut av sig självt så att säga (i Uppsala) utan man fick ansöka om den, varpå examensenheten kikade igenom ens kurser och man fick examina om det slog rätt ut. Så om en lärarexamen ploppar ut av sig självt efter att man pluggat till lärare så går det säkert om man har rätt antal poäng att även be examensenheten om en kandidat eller magisterexamen beroende på vad man har samlat för poäng. Och om det inte räcker kan man säkert läsa till en nivå på sitt favoritämne som enstaka kurs.

 

[MiniLi]

Men jag tror inte master krävs för forskarutbildningen? Tror den inte ens den fanns när jag började plugga utan dök upp som ett extra studieår i ekonomistudier för yrkeslivet, man fick läsa master när man hade jobbat något år, det var för folk med arbetslivserfarenhet som skulle tillbaka till ett företag igen. Men det kan ju ha ändrats såklart.

Däremot översätts ju min magister till master i dokumenten på engelska (såvitt jag minns, för det lät ju coolt, inte rotat i dem på ett tag).

Vidare om man får eller inte får en viss examen efter ämneslärarutbildningen. Nu kanske det ändrats på typ 20 år men examen ploppade ju inte ut av sig självt så att säga (i Uppsala) utan man fick ansöka om den, varpå examensenheten kikade igenom ens kurser och man fick examina om det slog rätt ut. Så om en lärarexamen ploppar ut av sig självt efter att man pluggat till lärare så går det säkert om man har rätt antal poäng att även be examensenheten om en kandidat eller magisterexamen beroende på vad man har samlat för poäng. Och om det inte räcker kan man säkert läsa till en nivå på sitt favoritämne som enstaka kurs.

Nej formellt är det magisterexamen som krävs för att bli antagen på forskarutbildningen. Kandidat räcker inte. Där jag gör min forskarutb är det dock väldigt ovanligt att man blir antagen om man "bara" har en magister.

 

[Badger]

Nej formellt är det magisterexamen som krävs för att bli antagen på forskarutbildningen. Kandidat räcker inte. Där jag gör min forskarutb är det dock väldigt ovanligt att man blir antagen om man "bara" har en magister.

Ja precis, självklart magisterexamen, men inte det här masteråret som figurerar i tråden. Som ibland på svenska är ett extra år efter magisterexamen för yrkeslivet, såvitt jag förstått, och ibland är en översättning av magisterexamen till engelska. Att den håller på så kanske bara är typiskt för ekonomistudier dock.

 

[MiniLi]

Ja precis, självklart magisterexamen, men inte det här masteråret som figurerar i tråden.

Jag skrev det mest utifrån att det påstods att yrkesutbildningarna inte ger formell examen

Kan också vara så att det i praktiken krävs mer än magister utifrån krav på "särskild behörighet", men vet inte riktigt.. I mitt fall behövde jag aldrig fundera för man anses vara solklart behörig till forskarutbildning efter att ha läst min utbildning.