Kan vi prata om mobbning?

[Elo]

Vad ledsen jag blir över era erfarenheter. Och jag blir häpen över att de flesta av er blivit utsatta så länge

Följdfråga; Hur har din upplevelse påverkat dig i vuxen ålder? Vilka ärr bär du med dig och vilka superpowers fick du?

Mvh Miks

Inga superpowers tyvärr.

Men jag har men för livet. Jag litar inte på andra, jag bär på en fruktansvärd svartsjuka som av och till är förlamande (som jag fått lägga mängder med tid på för att försöka få under kontroll) samt en konstant känsla av att vara osynlig.

 

[EmmaBovary]

Vad ledsen jag blir över era erfarenheter. Och jag blir häpen över att de flesta av er blivit utsatta så länge

Följdfråga; Hur har din upplevelse påverkat dig i vuxen ålder? Vilka ärr bär du med dig och vilka superpowers fick du?

Mvh Miks

Jag upplever det nästan som lite stötande att tala i termer som "superpowers" när det kommer till andras trauman. Dels ordvalet i sig, som känns lite förminskande/som att man tar för lätt på det och dels som att det antas att man på något vis kan vinna på det.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag upplever det nästan som lite stötande att tala i termer som "superpowers" när det kommer till andras trauman. Dels ordvalet i sig, som känns lite förminskande/som att man tar för lätt på det och dels som att det antas att man på något vis kan vinna på det.

Men ja! Jag blir så trött på att alltid få höra samma typer av floskler om att det som inte dödar härdar, man är så stark, osv. Jag må ha överlevt, men priset jag fick betala var alldeles för högt och jag kommer nog aldrig att sluta sörja den jag kunde ha varit utan all den där skiten. Käcka tillrop känns mest som ett slag i ansiktet, faktiskt.

 

[nullo-modo]

Vad ledsen jag blir över era erfarenheter. Och jag blir häpen över att de flesta av er blivit utsatta så länge

Följdfråga; Hur har din upplevelse påverkat dig i vuxen ålder? Vilka ärr bär du med dig och vilka superpowers fick du?

Mvh Miks

Påverkar mig en hel del.
Svårt att lita på folk, svårt se släppa folk nära och givit upp att läsa in svenskan och skriver helst inte alls om det inte finns ett rättstavingssystem så andra kan se det. Andra i klassen gick in i min bänk eller skåp så dom kunde mobba mig för min dyslexi.

 

[Grazing]

Har du personliga erfarenheter?
Har du blivit mobbad?
Har du mobbat?
Vad startade det hela?
Hur tog det slut?
Vilka är dina bästa tips för att få det att sluta?

Ja helt enkelt, allt ovan och att annat och allt däremellan!

Mvh Miks

Jag har nog aldrig blivit mobbad faktiskt, retade en del blev vi några i klassen pga att vi tyckte om hästar dock, vet faktiskt inte riktigt vart gränsen mellan att retas och mobbing är. Det försvann iallafall helt i högstadiet vilket jag var väldigt lättad för.

Jag har nog inte alltid varit särskilt snäll mot alla egentligen nu när jag tänker på det i efterhand. Hade en del "reservvänner" som jag umgicks med när mina vänner var borta pga att jag tyckte det var pinsamt att gå ensam som jag sedan inte brydde mig vidare om när mina vänner kom tillbaka. Nu i efterhand så förstår jag att "reservvännerna" förmodligen var ganska ensamma och hade inga direkta vänner i skolan iallafall och jag borde väl ha brytt mig mera om dom men det var ingenting jag tänkte på då. Den tanken slog mig faktiskt inte alls.

 

[Miks]

Jag upplever det nästan som lite stötande att tala i termer som "superpowers" när det kommer till andras trauman. Dels ordvalet i sig, som känns lite förminskande/som att man tar för lätt på det och dels som att det antas att man på något vis kan vinna på det.

Men ja! Jag blir så trött på att alltid få höra samma typer av floskler om att det som inte dödar härdar, man är så stark, osv. Jag må ha överlevt, men priset jag fick betala var alldeles för högt och jag kommer nog aldrig att sluta sörja den jag kunde ha varit utan all den där skiten. Käcka tillrop känns mest som ett slag i ansiktet, faktiskt.

Det var inte min mening att förminska någons erfarenheter eller komma med käcka tillrop.

Jag har sett mobbning från ett annat perspektiv än de som redan delats i tråden och ser att jag definitivt tagit skada men att jag också utvecklat sidor hos mig som jag ser som positiva.

Tråden är menad för alla typer av erfarenheter. Jag vill att vi pratar om mobbning i stort. Så fruktansvärt många har blivit utsatta, utsatt andra eller är närstående till någon som tillhör grupperna ovan.

Mvh Miks

 

[Miks]

Jag är alltid osäker på mig själv, Känner mig alltid osäker på om jag hör hemma här, får jag vara här, får jag handla här, får jag gå här, vill de att jag är här, starka PTSD upplevelser, Identitetskriser och dåligt självförtroende. Imposter syndrome. Ärr, vänster arm ärr på vå underarmen 2 cm under armvecket kniv åk 6 träslöjden 5 cm långt. vänster hand mellan tummen och pekfinger, är 2 X 7 mm platt skruvmejsel. Höger Ben utsidan 15 cm ner från höften 7 cm, kniv, åk 8 en lunch rast. Ansiktet ärr efter rakblad 4 st olika tider under högstadiet, bröstkorg höger sida genomborrad tunt metall stav för armering åk 8. Det är de tydligaste just nu.

Alltså jisses! När det sägs att killar ofta är mer fysiska än tjejer så trodde jag inte det handlade om ren misshandel med tillhyggen Polisanmäldes dessa händelser eller sågs de också som ”pojkstreck” eller ”olyckor”? Det är ju så tydligt misshandel tänker jag!

Imposter syndrome behöver jag läsa om. Hade jag aldrig hört.

Mvh Miks

 

[Iamia]

Jag har alltid varit den där totalt osynliga och utfrysta (eller jag blev mer bortglömd, kanske?). Från ”lekis” hela vägen till/genom högstadiet. Jag hade någon enstaka kompis för det mesta, men det var alltid ”den där som också blev över”. Det var alltså aldrig självvalt från något av hållen, utan kändes mer som en belastning för mig. De försökte sig på mer regelrätt mobbing också men jag uppfattade det inte riktigt så då. Det mesta rann av mig på något sätt, så jag var nog ett rätt tråkigt mobboffer. Vissa psykiska pikar har satt sig, dock. Och en gång när det verkligen gick över gränsen slogs jag tillbaka. Det var på en gympalektion i 7:an och alla t o m läraren stod med hakan nere vid knäna... (Min lillasyster är idag avlägset bekant med en av de ”värre” killarna som höll på och han har tydligen undrat hur det är med mig nu och sagt att han ”nog inte var så snäll”. Jag kommer ärligt talat inte ens ihåg hur killen såg ut. )
Jag har fått noll super powers av detta, men fick en ruskigt dålig självkänsla och obefintligt självförtroende och känner mig fortfarande ofta osynlig och oviktig.

 

[Kiwifrukt]

Jag kan inte säga att jag har varit mobbad. Men definitivt utanför. Inte från början, och inte hela tiden, men framför allt senare delen av högstadiet. Som någon annan skrev, som riktigt liten blev jag självklart retad och utsatt av killar, både i klassen och äldre killar, som retades p.g.a. hästarna, men det var ju inte bara mot mig utan mot alla tjejer som höll på med hästar. Men i åttan förändrades alla tjejer som gick i min klass över en natt, och var enbart intresserade av killar och sprit och fester. Jag ansågs nog vara en udda fågel, och det påtalades väldigt ofta att det inte var coolt att vara med mig, och att folk nästan var det "i smyg" för att ingen annan skulle upptäcka det.

Jag har definitivt upplevt hur det är att vara en reservvän, som någon tidigare beskrev. Den man kan ringa till när alla andra sagt nej, och den personen förväntas alltid säga ja. Framför allt var det en tjej i klassen som varierade mellan att antingen springa ifrån mig (när vi var mindre) och typ låsa in sig på toaletten för att slippa mig, till att bli fruktansvärt sur om jag sen någon gång sa nej. Men minns också när samma person ringt mig och ville hitta på något och när jag sen kom dit sa hon "precis efter att jag ringt dig ringde X (en av de riktigt tuffa tjejerna i vår klass), och jag vill ju mycket hellre vara med henne, så du kanske kan åka hem igen?" Jag fick också order inför ett evenemang i skolans regi när vi gick i nian att absolut inte köpa samma klänning som några andra i klassen redan köpt (vi växte upp på en liten ort utanför en mindre stad, utbudet på 00-talet i vår stad var ytterst begränsat så det var redan typ ofrånkomligt att flera hade samma klänning), för då var de tvungna att åka till en större stad och köpa nya, för de kunde inte komma dit klädda likadant som jag.

Jämfört med många andra inser jag att jag ändå inte haft det speciellt dåligt, och det var som sagt på högstadiet, mycket blev bättre när jag började gymnasiet även om jag var lite reserven där också. Men högstadietiden hade jag aldrig för mitt liv velat uppleva igen ändå. Jag hoppas inte att jag har bidragit till att mobba någon, men kan säkert i kombination med de andra tjejerna i klassen någon gång fått någon att känna sig utanför, absolut. Men jag har mig veterligen aldrig aktivt gått in för att vara elak mot en annan människa, ens som tonåring.

 

[Tranan]

Alltså jisses! När det sägs att killar ofta är mer fysiska än tjejer så trodde jag inte det handlade om ren misshandel med tillhyggen Polisanmäldes dessa händelser eller sågs de också som ”pojkstreck” eller ”olyckor”? Det är ju så tydligt misshandel tänker jag!

Imposter syndrome behöver jag läsa om. Hade jag aldrig hört.

Mvh Miks

Inget anmälan. Snarare mitt fel för att jag inte gjort x eller y eller gillade fotboll eller liknade. Skolan såg det som pojkar kommer att vara pojkar

 

[Fruentimber]

Har du personliga erfarenheter?
Ja.

Har du blivit mobbad?
Ja.

Har du mobbat?
Ja.

Vad startade det hela?
Ingen aning. Startades i mellanstadiet och eskalerade när en ny kille började i skolan, då var jag redan något av en hackkyckling och så fortsatte det. Det var främst den nya killen och två till som blev mina olyckskorpar, men flera yngre killar hakade på. Det var skällsord och våld var och varannan dag.

Hur tog det slut?
Det tog slut i högstadiet, när jag och mina mobbare hamnade i samma klass. Efter ett kuratorsamtal där jag efteråt bröt ihop och även fick höra från kuratorn att jag var en del i utlösandet som gjorde motstånd mot mina mobbare. Jag antar att jag blev ganska arg efter det, för jag började vända en del ilska utåt när jag fick chansen.

I nya klassen hamnade vi flera från olika skolor, så det blev naturliga "grupperingar" utefter varifrån man kom. Det visade sig också att det var en ganska stökig skola, och lärarna blev mina offer. Vår klass hittade någon form av enighet i att stöta bort den ena läraren efter den andra, det var bara ett par få vi tolererade och vikarierna avlöste varandra. På tre år avverkade vi nästan trettio lärare. Jag och mina mobbare hittade varandra fullständigt. Vi blev bästa vänner, satt ständigt ihop och hade otroligt roligt tillsammans - ofta på lärarnas bekostnad. Skulle det bli någon ro i klassrummet fick vi oftast separeras först. Jag gick dessutom från osynlig till snygg - och klädde mig och sminkade mig därefter. Började fatta det här med "the male gaze" och hur man kunde nyttja det, vilket helt klart gav mig en hel del empowerment.

Till slut fick vi en extra resurs till klassen som smälte in bra och blev allas favorit, så mot slutet av nian började vi lugna ner oss. Vid den tidpunkten hade jag och en till även mobbat ut över en handfull spanskalärare, men tillslut kom en som tog vårt uppförande med lugn. Det fanns ingenting som gjorde honom arg och jag slutade åka ut med huvudet före från lektionerna. Han blev förstås en given favorit hos oss allihop.

Vilka är dina bästa tips för att få det att sluta?
Jag vet faktiskt inte. Att bli bästa kompis med sina mobbare hör nog knappast till vanligheterna, så jag har egentligen inga råd. Men framför allt tror jag på resurser. Resurser, resurser, resurser. Närvarande vuxna människor som kan fånga upp, avbryta och samtala. Rätt personer på rätt plats, vilket inte var fallet med vår skolkurator eller flera av lärarna vi hade.

Hur har din upplevelse påverkat dig i vuxen ålder? Vilka ärr bär du med dig och vilka superpowers fick du?
Jag hade säkert kunnat skriva en analys på 347 sidor A4 på hur det har och kan ha påverkat mig i vuxen ålder, men kort och koncist så började jag att stå upp för mig själv och göra min röst hörd. Givetvis är jag inte stolt över hur jag behandlade lärarna, men jag är samtidigt glad över den vänskap jag utvecklade med de tre som mobbade mig. Jag är inte en person man med lätthet sätter sig på. Givetvis finns det också ärr, och jag levde ganska riskfyllt en tid i ung vuxen ålder när det kommer till män och sex.

 

[ameo]

Jag ska tillägga att det som hållit mig kvar vid mina sinnens fulla bruk när livet varit jobbigt har varit hästarna och vistelsen i stallet. Jag tillbringade i stort sett all ledig tid i stallet under min skoltid och där var jag en i mängden.

Visst har mobbningen satt spår som lever kvar än idag. Det är ju en del av ens personlighet som formas medan man utsätts för olika typer av kränkande behandling. Om man hela tiden blir matad med att man inte duger, inte är tillräckligt bra så är det till sist så man ser sig själv. Det blir svårt att lita på människor och tro på att de vill en väl.
Just idag kan jag inte sätta fingret på vad av mig som är kvar efter mobbningen, men visst finns spåren kvar.

 

[Sonic76]

Ja blev mobbad från 3:an upp till 9:an
Udda fattigmansbarn
Värst var det i 4-5 då mamma gick till skolan och sa ifrån.
Då fick skolan mig att skriva ett brev till mina mobbare och sen läsa upp det inför hela deras klass.
Hjälpte det?
Inte riktigt va.
Gymnasiet var mycket bättre
Sen kom lärarutbildningen och där var en mobbare av rang som naturligtvis hamnade i min studiegrupp under nästan hela studiegången.
Där satte jag stopp när hon fick med sig hela gruppen och gick till till kursledaren för att få mig utkastad.
Jag hade redan pratat med kursledaren innan om vad som hände.
Så sen fick jag prata med kursledaren och hon sa, tvärtemot vad jag trodde hon skulle, att jag skulle hålla mig ifrån den där idioten resten av utbildningen.
Och de fick supermycket skäll för de mobbade ut mig öppet inför resten av klassen
Så mitt förtroende för människor är lågt, men idag jobbar jag som lärare och är väldigt allergisk mot all form av mobbing .

 

[TheRedLightning]

Har du personliga erfarenheter?
Ja, tyvärr..

Har du blivit mobbad?
Ja, tyvärr.

Har du mobbat?
Nej.

Vad startade det hela?
Förskolan/första klass.

Hur tog det slut?
Höll på hela vägen genom gymnasiet, flydde från det och gick i en gymnasieskola där ingen av mobbarna gick, var bara en som följde med och gick i den klassen. Va dock lättare att ignorera.

Vilka är dina bästa tips för att få det att sluta?
Har inga bra tips, bästa är nog att få stöd av folk runt om så man inte känner sig ensam, som jag gjorde såpass att jag var på väg att ta mitt liv för att komma undan.
Det är svårt att som offer säga ifrån, det beror helt och hållet på hur mycket mobbarna tryckt ner offret och då är det nog inte fel om någon i omgivningen kan gå in och stoppa det hela. Visa att man finns och bryr sig,
När jag själv blev lite starkare var det en mobbare som sa något, varpå jag bara sa "håll käften" och inte reagerade längre på det de sa, efter det slutade det, men mobbning ser olika ut och innan jag kom dit jag kunde säga ifrån var det x antal år av rent helvete. Inget jag önskar att någon ska behöva gå igenom, jag tog mig igenom på ren och skär tjurighet/nyfikenhet om hur livet skulle bli, men det är långt ifrån alla som orkar och jag förstår dom då jag själv har varit väldigt nära att ta den då lätta vägen ut, för att komma undan.

 

[lizzie]

Har du personliga erfarenheter?
Har du blivit mobbad?
Har du mobbat?
Vad startade det hela?
Hur tog det slut?
Vilka är dina bästa tips för att få det att sluta?

Ja helt enkelt, allt ovan och att annat och allt däremellan!

Mvh Miks

Jag blev mobbad i skolan från 3:an till 9:an.
Det hela började med att jag fick en ny lärare i 3:an som utav någon anledning utsåg mig till sin hackkyckling. Har liknande erfarenheter som @Tranan med lärare som hackade på min klädsel, förminskade mig vid högläsning etc. Jag fick skulden för saker som hände på raster etc - även sådan som jag omöjligt kunde ha gjort.
Jag kallades för okvädningsord, ingen ville leka mig på raster osv. När jag började 7:an blev det lite lugnare för jag bytte skola då, men när jag sedan började 8:an och det kom elever (som började 7:an) från min gamla skola började det igen. Okvädningsord. Intryckt i skåp, spottat på, etc. I 9:an fick jag nog och började handgripligen slå tillbaka trots att kilarna var både större och starkare än mig. Då började rektorn äntligen reagera och det blev lite lugnare.

Det som räddade mig under dessa år var att vår familj var ute och campade varje helg sommar som vinter. Det innebar att jag träffade andra ungar - och då blev jag inte mobbade och hade gott om kompisar. Det var så jag träffade min nuvarande man vid 9-års ålder , Var också hästtjej så stallet var min fristad under skolveckorna. Att jag lätt fick kompisar utanför skolan gjorde att jag på något sätt fattade att det inte var mig det var fel på. Och gjorde mig stark nog att våga gå min egen väg.

Mobbningen under skolåren upphörde i samband med att jag började gymnasiet. Jag valde då utbildning utifrån en skola där så få som möjligt från min högstadieskola skulle gå. Vid ett tillfälle under mitt 2:a år i gymnasiet, mötte jag en av mobbarna från min högstadieskola. Han ställde sig och skrek okvädningsord efter mig mitt på Drottninggatan i Örebro. Jag vände mig bara och gick, så fick han göra bort sig själv. Det komiska är att han blev lärare och är numera skolchef för en av grundskolorna i stan.

Just han är en av de mobbare som jag inte ens hälsar på idag.

Jag har inga tips på hur man ska få slut på mobbningen. Jag hade en lärare som av någon anledning inte gillade mig. Lärare ringde hem till mina föräldrar och sa att jag var en översittare som skulle tryckas ner i skorna. Jag fick absolut ingen stöttning hemifrån - för läraren har väl alltid rätt...

Jag tror inte jag själv har mobbat någon, inte direkt medvetet i alla fall. Att man däremot inte vågat säga till när någon annan blivit mobbad - det har jag säkerligen medverkat i.

Jag har tyvärr också varit med om att bli vuxenmobbad på några arbetsplatser under årens lopp, uteslutande av kvinnor. Varför vet jag inte riktigt, men jag tror det beror på att jag är väldigt rak i min kommunikation och det fixar inte alla kvinnor. Män är det aldrig något problem med. Jag inte heller någon "lagspelare" utan kör mitt race, och det är något som jag upplever att andra kvinnor har problem med - i alla fall i de fall som gäller för mig.

Vuxenmobbningen har jag löst genom att helt enkelt byta arbete.

Som vuxen (blir 58 år i år) så hatar jag verkligen orättvisa och att inte bli lyssnad på. Jag har endast några få nära vänner och endast en kvar sedan barn och ungdomsåren. Jag struntar fullkomligt i vad andra tycker att jag ska göra eller inte göra. Jag lever mitt liv och lägger ingen energi på vad andra gör eller tycker. Jag gör det som jag tycker är viktigt för mig, vilket också gör att jag inte heller är avundsjuk på andra.

Hur jag skulle ha varit som människa utan mobbningen - det kan jag inte ens föreställa mig. Dock är det inget som jag går och funderar över. Jag är av den åsikten att det jag inte kan påverka, det lägger jag inte ner någon energi på.

/Lizzie

 

[godisklubba]

Har du blivit mobbad?
Ja, jag var mobbad från fsk-6an. Det började första dagen i förskoleklassen och slutade när jag slutade 6an. Har förstått först i efterhand att de, bland annat, spelade med/på min oförmåga att förstå och hantera det sociala samspelet (jag är autistisk). För dem var det ett sätt att bli av med mig och samtidigt få det att se ut som att jag gjorde ett aktivt val att vara utanför.

Trots flera samtal från mina föräldrar till lärare, mobbarnas föräldrar och skolans rektor var det ingen som riktigt tog i problemet. Ursäkter som "de är bara avundsjuka på godisklubba" och "de är nog osäkra på sig själva" var standard. Men det är för tusan ingen ursäkt till att mobba någon!

Efter 6an bytte jag till en friskola där ingen från min tidigare klass gick, då fick jag vara ifred på skoltid. Nu är det fem år sen jag slutade 6an, men ser mobbarna mig så tvekar de fortfarande inte en sekund på att tala om för mig hur dålig jag är som människa, hur fula mina asiatiska ögon är eller något annat de kommer på i stunden.

Har du mobbat?
Jag har inte alltid varit snäll mot andra. Men jag hoppas verkligen inte att andra har uppfattat det som mobbning.

Vilka är dina bästa tips för att få det att sluta?
Mitt bästa tips för att få mobbning att sluta är att flytta på mobbofferet. Egentligen anser jag att man ska flytta på problemet (mobbaren), men det är en lång process att få en elev flyttad till en annan skola. Om det ens går. Och den som får ta konsekvenserna i form av dåligt självförtroende, dålig självkänsla, trauman osv är trots allt den som är/blivit mobbad. Så kan man flytta den som är mobbad tror jag att den personen vinner mycket på det i längden.

Hur har din upplevelse påverkat dig i vuxen ålder? Vilka ärr bär du med dig och vilka superpowers fick du?
Det påverkar mig fortfarande mycket, bland annat har jag jättesvårt att lita på folk (den enda jag litar fullt ut på är min mamma). Jag har även ett extremt stort behov av bekräftelse och behöver bli bekräftad i typ allt. Utöver det har jag ångest som förföljer mig hela tiden och väldigt mycket "tänk om"-tankar (typ tänk om hon/han inte gillar mig längre, tänk om jag gör bort mig och alla börjar skratta, osv) som också leder till ångest.

 

[Linn-Nora]

Den här tråden gör så ont att läsa. Fy fan rent ut sagt för vad vi är många som tvingats utstå. Så fullkomligt genomvidrigt att man som barn tvingas umgås med andra barn och vuxna som trakasserar en så till den milda grad. Och utan att kunna gå därifrån.
Jag är för skolplikten, men i det här läget blir den enbart som ett straff, och inte till den tillgång den skall vara.

Med det sagt, jag har blivit mobbad. Detta är något som har gjort mig ordentligt trasig i relationer till andra människor, men även i relation till mig själv. Det började väl så smått i 6:an och när jag bytte skola i högstadiet och hamnade i ny klass eskalerade det. Bland annat blev jag utsatt för misshandel på lektionstid. Läraren såg det, tittade mig i ögonen när det hände. Och vände bort blicken.

Det "slutade" när jag helt sonika vägrade gå till skolan mer i slutet av högstadiet. Det blev tal om polishämtning men tack vare min förälder blev det hemundervisning så att jag kunde komma in på gymnasiet. Hade godkänt i ett fåtal ämnen när jag lämnade grundskolan.

I gymnasiet blev det bättre och jag fick nya kompisar. Däremot är ärren kvar fortfarande och jag får ångest när jag ska träffa människor i vissa situationer. Jag har haft många vänner, men då min självkänsla utplånades så har jag låtit folk behandla mig väldigt illa. Nu har jag nästan inga vänner kvar. Det är ledsamt på sitt vis, men hellre det. Jag har stora problem med tillit.

På frågan om jag mobbat, så ja, det har jag. Jag retade en i min klass på lågstadiet. När min mamma fick reda på det tog hon med mig hem till klasskamraten där jag fick knacka på och be om ursäkt. Vi blev vänner sen, och jag hoppas verkligen inte att jag hann orsaka allt för stor skada. Men jag kan inte svära på det. Oavsett är jag glad att min mor tog sitt ansvar som förälder och satte stopp för det.

Nu har jag barn själv och jag är livrädd att hon skall utsättas också. Jag försöker tänka att mina erfarenheter inte behöver bli hennes, men rädslan finns där. OM så skulle bli fallet kommer jag riva upp himmel och jord för att det inte ska förekomma. Jag kommer anmäla till alla instanser direkt och inte vänta på nån jävla handlingsplan från skolan, för såna har jag noll och ingen tillit till.
Krävs det skulle vi även flytta. Jag är av åsikten att de som utsätter bör förflyttas, men jag känner mig säker på att så aldrig skulle ske och då är det bättre att fly själv.

DOCK försöker jag att inte ta ut något i förskott, och projicera mina egna erfarenheter på mitt barn. Men jag kommer definitivt INTE låta kränkningar passera.

Detta är ett hjärteämne för mig. Alla dessa barn som exakt i detta nu sitter i skolan, eller hemma, och mår skit för att andra barn inte kan låta dom vara.
Samma sak om jag skulle få reda på att mitt barn mobbar någon, då ser jag det som min uppgift att stävja det. Föräldrarna till barn som mobbar måsta ta sitt ansvar!

 

[lingonben]

Trots flera samtal från mina föräldrar till lärare, mobbarnas föräldrar och skolans rektor var det ingen som riktigt tog i problemet. Ursäkter som "de är bara avundsjuka på godisklubba" och "de är nog osäkra på sig själva" var standard. Men det är för tusan ingen ursäkt till att mobba någon!

Eller favoriten "de är nog KÄRA i dig!" Så många idiotiska ursäkter de vuxna kunde komma med.

 

[Ninnurur]

Eller favoriten "de är nog KÄRA i dig!" Så många idiotiska ursäkter de vuxna kunde komma med.

Det fick jag aldrig höra. Tack och lov. Å andra sidan så spädde ju det verkligen på tankarna om att det är fel på mitt utseende. Jag kan fortfarande inte tro på om någon säger att jag ser bra ut. Att visa bild på mig själv online är att kasta ut hjärtat och blunda, typ

 

[Fruentimber]

Eller favoriten "de är nog KÄRA i dig!" Så många idiotiska ursäkter de vuxna kunde komma med.

Ja fyfan. Det fick jag höra redan på dagis.