Beror ju helt på hur du bor och vad du har för måsten. Kan ge min story:
Jag blev sjuk för några år sedan. Epilepsi. Det säger ju sig självt att köra motorfordon inte var aktuellt. Jag bor ca 1.5 km från närmaste affär (liten Coop), 800 meter till tåg och ungefär lika långt till buss. Har utöver det två barn som då var 6 månader och 2.5 år, den äldsta gick i förskola ca 2 km från huset. Även jag har en stor hund som inte alltid är enkel, den skaffade jag ett drygt halvår efter att jag blev sjuk, omplacering som då var arg (osäker) på hundar, väldigt stökig utanför hemmet med bitande i mina armar, ingen ro att sitta stilla på tåg eller buss etc. Skaffade häst sista året utan tillstånd till bilkörning också.
Mitt liv vändes helt upp och ner med att bilkörningen rök. Barnen transporterades till fots/vagn, i cykelvagn (ordnat en man kunde sätta dit ett extra hjul fram och handtag så jag kunde koppla loss från cykeln och använda som barnvagn), med kollektivtrafik, ibland fick jag ta taxi för att komma till sjukhus, djursjukhus etc vid fel tider på dygnet. Hunden tränades massor, var så illa tvungen att åka buss/tåg när vi skulle till vissa aktiviteter vilket gjorde att jag ibland fick skämmas, i början blev jag biten så jag var blå om armarna när hon tyckte det var tråkigt att åka buss/tåg. Jag var tvungen att anpassa tiderna jag åkte till när det var minst folk på tåg/buss. Jag fick anpassa vissa utflykter till när min partner kunde/ville/orkade köra mig. Stallet fick vara nära hemmet eller nära kollektivtrafik. Om det var jobbigt? Oh ja. Du anar inte! Om jag lärde mig att anpassa mig? Jag var så illa tvungen om jag skulle få ha mitt liv kvar.
Jag tror att anpassningen tog mig ca.. vad kan det ha varit.. Ett par månader? Jag svor inombords varje gång det ösregnade, under varje tidspress, när det var ishalka/mycket snö. Jag fick någon gång vända med cykeln och promenera hem pga det snöat 15 cm de inte hunnit ploga innan förskolan. Hade då kommit 150 meter på 10-15 minuter (tungt med kidsen i cykelvagn). Jag ville nita en granne när hon satte sig och hennes barn i bilen för tur till förskolan när det ösregnade medan jag skulle cykla med mina och människan sa "ska du ut i det här vädret?". Fullt medveten om min sjukdom alltså. Det gjorde rätt ont att slå omkull med cykeln i ishalka och jag blev fruktansvärt ledsen när någon skar sönder däcket på cykeln. Men i övrigt gick det okej och jag har lärt mig att uppskatta de möjligheter jag får vad gäller transport (och annat) betydligt mer än innan när allt var självklart.
Så, med de förutsättningar jag har (tåg, buss, cykel) klarade jag mig. Man fick räkna med att allt tog längre tid men jag hade inget val.
Jag fick börja köra bil igen i maj/juni och vilken jäkla frihet! Jag är livrädd för att förlora den där möjligheten igen men jag tror samtidigt att det är en sak som stärkt mig och som sagt, uppskatta de möjligheter jag får nästan oavsett vad det gäller. Min läkare pratade om det när jag gnällde över hjärntröttheten jag måste dras med nu, att det kommer stärka mig. Jag tror att hon har rätt och det gör mig väldigt glad.
Där är en lååång historia
nu vet jag inte varför du inte kör bil, om det är pga fysiska men (isf borde du kunna få sjuktaxi eller nåt) eller psykiska. Om det är större psykiska hade jag slagits för sjuktaxi till de resor du inte kan göra. Det hade en släkting till mig under tiden hon jobbade med sina problem. Däremot vill jag meddela att det går att lösa utan bil, om man inte bor mitt ute i skogen utan kollektivtrafik eller så.
