Kan fåfänga vara en medfödd egenskap?

[MiniLi]

Jag tror inte heller på en "fåfänga-gen", men intressen känns mer komplexa än att "bara" vara inlärt?

Ja jag skrev slarvigt. Menade att det KAN vara inlärt, inte att det måste vara det. Ser dock inte fåfänga som ett intresse, fåfäng för mig är inte samma sak som tex klädintresse.

 

[TinyWiny]

En fåfäng person behöver absolut inte vara utrustad med smak o stil. Och vice versa.

Det är sant och det behöver inte vara en stil och smak som accepteras av övriga samhället. Dvs. följer modet.

 

[Inte_Ung]

Jag tror på den genetiska egenskapen fåfänga.
Min yngsta son håller på exakt likadant som sin Farfar.
Farfadern var fåfäng in i döden.
Efter en massiv stroke i vänster hjärnhalva så var frisyren och kläderna fortfarande oerhört viktiga.
Och förblev så även när han till slut förlorade förmågan att äta. Eftersom han slogs för att slippa sondmatas så ville han nog inte det, utan avled p.g.a. närings och vätskebrist.
Men håret var perfekt in i det sista.

Sonen tillbringar lång tid framför spegeln med sitt hår och är lika noga med att gå till frisören. Medan jag klipper mig själv som ogräsbekämpning och fadern ofta blir onödigt vildvuxen för sin offentliga position.

 

[Jenka]

Ja jag skrev slarvigt. Menade att det KAN vara inlärt, inte att det måste vara det. Ser dock inte fåfänga som ett intresse, fåfäng för mig är inte samma sak som tex klädintresse.

Jag tror (inte bara till dig utan hela tråden) att det finns olika definitioner av fåfänga i sammanhanget.

Däremot hur viktigt det är utåt sätt lär absolut vara inlärt, där håller jag med. Uppfostran ihop med självförtroende och vad man i övrigt mött för åsikter, typ.

 

[Amha]

Nu är väl fåfänga att ta i men jag ser en utseendefixering hos mitt ena barn (som är av samma kön som syskonet om det spelar in), som faktiskt är ganska intressant.

Det ena barnet är väldigt säkert på sig själv och ska klä sig praktiskt. Skitsamma om de är för små/stora. Det ska vara många fickor, väldigt praktiska kläder osv. Skitsamma om det bara är någon fjuttig tråd som håller ihop plaggen, bara de är praktiska. Samma med frisyren. Tittade bara för någon dag sedan på en video när barnet tyckte att håret var i vägen och åtgärdade det själv. Det var Mycket hår som rök kan jag säga det tog veckor, om inte månader, innan barnet ville gå till frisör och snygga till det där. Det var ju praktiskt, vad skulle hen till frissan att göra? Frågade med jämna mellanrum om barnet önskade gå och klippa sig hos frisör men icke. Bara att gilla läget. Det var så jag som förälder fick beröm av förskolans personal som lät barnet göra vad barnet ville med sitt hår, även om jag erkänner att jag fick anstränga mig för att inte säga åt barnet att sluta. Färgen på kläderna är lite skitsamma för barnet men favoritfärgen är "motsatta" könets färg.

Det andra barnet är å andra sidan är osäkert. Har alltid tyckt att det sociala är svårt osv. Där har det varit väldigt viktigt att vara som kompisarna. Är kompisarna utseendefixerade och ska klä sig som seriefigurer och pynta sig med ditten och datten kommer barnet hem och ska också göra det för annars är man ful och passar inte in, får inga kompisar osvosv. Går man på kalas är det viktigt att klä sig i kläder som den som fyller år tycker om, inte sina egna favoriter. Barnet har dock vissa praktiska krav då barnet i fråga är ganska aktivt. Kläderna ska vara mjuka. De får inte hindra några rörelser. Färgen ska vara typisk för könet och det är väldigt viktigt.

Vi som föräldrar bor i mjukisar såväl bland allmänheten som hemma. Det är lite skitsamma om mjukisarna är hela eller trasiga, bara de täcker det vi vill täcka och vi skiter lite i vad barnen vill klä sig i, så länge de inte kommer hem en dag och önskar hakkors eller nåt sånt skit.

Ibland tittar jag lite på andra föräldrar och deras barn. Jag och min mamma är t.ex väldigt olika. Min mamma blev inte lycklig när min bror klippt ny frilla på lillsyrran och hon skulle rätta till det omgående. En av mina barns kompisar blev klippt av ett annat barn och det var samma sak där. När jag var liten minns jag också att flera barn inte vågade leka i lera så kläderna riskerade bli smutsiga för då skulle föräldrarna bli arga. De ville gärna men vågade inte. Mitt ena syskon var själv rätt osäker med det sociala. Även jag. Vi hade svårt med kompisar. För oss var det viktigt att följa modet hyfsat, gissar att det var för att vi inte skulle råka ut för mer sociala bekymmer än nödvändigt? Mitt sista syskon upplevde jag mer självsäker och verkade inte lika brydd över vad denne bar för kläder.

Min egen slutsats av de jag sett både i vuxen ålder och under barndomen är att det nog många gånger till viss del påverkas av ens föräldrar, att de drillas till att klä sig fint osv men att man i större utsträckning påverkas av hur man blir bemött av kompisar osv med olika kläder. Sen är det ju som med andra intressen att vissa gillar kläder, färger osv så det är ett rent intresse, precis som att jag gillar hästar. Jag kan tänka mig att de som gillar kläder/design är mer estetiskt lagda rent generellt men det är min egen teori.

 

[Angel]

Jag har väldigt svårt att tro att det finns någon ”fåfänga-gen” eller liknande. Mer troligt socialt arv, dvs inlärt.

Jag tror absolut det finns en viss genetik i tex hur mycket tid man lägger på personlig hygien och "piffande". Det måste finnas genetiska förutsättningar för att man ska kunna lära sig någonting som är inlärt.

 

[Milosari]

Jag tror nog inte att vissa "föds fåfänga" eller så, däremot föds ju folk med olika egenskaper, absolut! En person som är mer kreativ kanske lättare snappar upp hur det går att påverka utseendet och uppskattar det mer än en person som har noll sinne för kreativitet, även om båda sätts i en miljö där sådant uppmuntras. Sedan finns det nog en hel rad andra egenskaper som kan spela in också, såklart, tänker dock att just kreativitet kunde vara ett lämpligt exempel här.

Jag tror inte att kreativitet är den största faktorn. Jag kommer från en konstnärsfamilj där alla (utom kanske jag) har en konstnärlig ådra. De gillar att skapa, de har ett öga för estetik och de vet hur de ska göra med färger och former för att det ska bli bra. Bara det att ingen har valt sig själv som objekt.


Jag tycker mig också se en skillnad på den som gillar att "klä ut/upp sig" och den som vill "vara fin". Det ena är mer som event och det andra mer konstant. Och att den som lutar åt det senare tycker att det är svårt att inte vara fin (för vad är man då? Ful?).

Mormor gillade att klä ut mig när jag var liten. Jag har galet mycket bilder på mig själv i olika dock-outfits som mormor designat och sytt själv. Men det hjälpte inte, intresset kom inte ändå. Kanske måste man ha en fallenhet för att det ska bli ett riktigt intresse?