Kan fåfänga vara en medfödd egenskap?

[miumiu]

Vad tror ni? I vissa ”familjekulturer” kan man lätt se att föräldrarnas fixering vid yta och utseende nedärvs till barnen men inte alltid (det kan ju bli helt motsatt effekt av det också såklart). Sen finns det familjer där föräldrarna ger blanka fan i utseende och ändå får ett barn som lägger stor vikt vid (sitt eget) utseendet. Blir fåfäng helt enkelt. Varför?

 

[Jenka]

Lika mycket som andra intressen, tänker jag. Svårt att säga (åtminstone utifrån min kunskap) vad som är medfött, vad som är uppmuntran och möjligheter.

 

[MiniLi]

Jag har väldigt svårt att tro att det finns någon ”fåfänga-gen” eller liknande. Mer troligt socialt arv, dvs inlärt.

 

[Araminta]

Jag undrar ju lite över definitionen av fåfänga. Utseende är ju ett intresse och ett kreativt utlopp för många idag.

Jag skulle säga att jag är inlärt "fåfäng". Min mor har ett klädintresse som jag aldrig delat, men som definitivt påverkat mig i vad jag känner mig "klädd" i.

 

[Spauga]

Är helt övertygad om att det är en medfödd egenskap! Känner en familj med 4 barn där föräldrarna absolut inte har något sinne för vare sig stil, mode eller ens renlighet. Ett av de fyra barnen var från alldeles jätteliten "prinsessa", hon ville ha finklänningar, diadem, smycken mm. Hon är vuxen nu men fortfarande väldigt mån om sitt utseende (till skillnad från sina föräldrar och övriga syskon).

 

[Ninnurur]

Jag nöjer mig om jag är någorlunda hel och ren när jag går ut. Sminkar mig aldrig. Har slitna glasögon. Går i jackor från jula. Min 10-åring har sen hon började ha egna åsikter lagt stor vikt vid kläder och outfits. Vill gärna sminka sig (får inte än) och älskar att tillbringa tid framför spegeln. Det är definitivt inget arv och miljö inblandat i det hos oss!

 

[Milosari]

Jag har också fascinerats av detta. Har liksom aldrig känt behov av att vara "fin". Partner och hans dotter är däremot extremt fixerade vid känslan av att känna sig fina och tycker att det är jobbigt att klä sig fult. Hon väljer kläder med omsorg och byter outfit flera gånger om dagen. De är båda väldigt känsliga i huden och kan inte använda alla material på kroppen. Samband?

Min egen ett år yngre unge har inte ens fattat konceptet "fin" eller att kläder ser olika ut. Jag fattar, men har verkligen inte drivet att göra något åt det. Det betyder så himla lite.

 

[Jenka]

Jag har väldigt svårt att tro att det finns någon ”fåfänga-gen” eller liknande. Mer troligt socialt arv, dvs inlärt.

Jag tror inte heller på en "fåfänga-gen", men intressen känns mer komplexa än att "bara" vara inlärt?

 

[miumiu]

Jag vill betona att jag inte lägger någon värdering i begreppet fåfänga även om det kanske har en negativ klang. Tänker också att olika personer tilltalas av olika estetik och därmed tar sig ”fåfängan” olika uttryck, men det jag menar är alltså, personer som i hög grad bryr sig om sitt eget utseende kontra människor som inte bryr sig över huvud taget eller ytterst lite.

 

[Ray]

Är ju absolut inget som har med uppfostran att göra tänker jag.
Jag kan ju se till att ett litet barn har fina kläder och så men just stil och hur mycket tid man lägger...
Det är mycket kompisar såklart men i alla kompisgäng bryr man sig ju mer eller mindre.

Just kosmetiska ingrepp typ läppar verkar gå lite i arv. Jag tror att om andra I familjen har en positiv syn och lägger pengar på sånt är det större chans att man själv gör det.
Just fåfänga har kanske lite med utseende att göra. Alltså att någon som ofta får cred för att vara snygg kommer fokusera på att fortsätta vara det. Medans någon som inte blir så uppmärksammad för utseendet kanske lägger sitt fokus på annat?
Mitt intryck är ju att snygga människor är mer fåfänga faktiskt...

 

[Voeux]

Jag skulle vilja säga att fåfänga inte är samma sak som att bry sig om sitt yttre. En kan bry sig rätt mycket utan att vara fåfäng, man kan exempelvis ha intresse för mode eller smink. Fåfänga för mig är en person som bryr sig om sitt anseende, vilket visserligen ofta innefattar ens yttre. En ”ruff” person kan vara bra mycket mer fåfäng än en polerad, jag har träffat så många sådana i mitt liv. De där som värderar högt att gå mot strömmen, vara smartare än Svensson, låter håret växa och anser sig mycket bättre än oss i ekorrhjulet. Ofta hemskt fåfänga i min mening, då image värderas högt.

Jag tror fåfänga kommer från sammanhang där det har varit viktigt att ”vara någon”, oavsett på vilket sätt, och oavsett om det kommer från familj eller andra sociala sammanhang. Då blir anseendet viktigt. Jag har känt fåfänga både hårdrockare och Stureplanspinglor, och allt där emellan. Samt skitsnygga personer som inte varit särskilt fåfänga alls.

 

[Voeux]

Just fåfänga har kanske lite med utseende att göra. Alltså att någon som ofta får cred för att vara snygg kommer fokusera på att fortsätta vara det. Medans någon som inte blir så uppmärksammad för utseendet kanske lägger sitt fokus på annat?
Mitt intryck är ju att snygga människor är mer fåfänga faktiskt...

Absolut. Blir man ”den snygga” i ett sammanhang så blir det ju också lätt att det blir mycket att leva upp till. Mitt ex var en mycket vacker man, och var ett mycket vackert barn när han var liten. Det kommenterades, och kommenteras, ständigt. Han utvecklade BDD som ung tonåring och är inte frisk idag som nästan 40. Jag har mycket svårt att se att rollen han fick i livet inte har med det att göra (tillsammans med olyckligt arv av psykisk sjukdom).

 

[EmmaBovary]

Vad tror ni? I vissa ”familjekulturer” kan man lätt se att föräldrarnas fixering vid yta och utseende nedärvs till barnen men inte alltid (det kan ju bli helt motsatt effekt av det också såklart). Sen finns det familjer där föräldrarna ger blanka fan i utseende och ändå får ett barn som lägger stor vikt vid (sitt eget) utseendet. Blir fåfäng helt enkelt. Varför?

Tänker också att man kan bry sig om olika ytor, jag har inte med mig hemifrån att bry sig så mycket om sitt eget utseende, däremot har jag i efterhand insett att mamma var hyfsat manisk gällande att hemmet var välstädat och kläderna välstrykta och pappa var mer värde i bilar etc. (och är nog egentligen lite svag för statusprylar). Själv bryr jag mig inte lika mycket om hur välstädat det är hemma, men är fåfäng gällande mitt eget utseende. Och har liksom en tydlig estetik, där jag exempelvis är noga med att vara blek - men för att sätta det i kontrast med annan fåfänga, så är jag inte så noga med att se vältränad ut. Men jag är nog bra mycket mer fåfäng gällande mitt eget utseende än vad jag uppfattat det som släkt och familj varit/är.

 

[Raderad medlem 68338]

Nej det är ju 100% en social konstruktion.
Dock tror jag att ”fåfänga” typ kroppslig utsmyckning är ngt djupt rotat i den mänskliga sociala strukturen.

 

[EmmaBovary]

Nej det är ju 100% en social konstruktion.
Dock tror jag att ”fåfänga” typ kroppslig utsmyckning är ngt djupt rotat i den mänskliga sociala strukturen.

Fast jag tänker att en önskan om att ha saker på ett visst sätt, som material på kläder etc. (för att det känns hemskt när det är obekvämt!) som säkert skulle klassas som "fåfänga" inte är helt ovanligt hos personer med någon form av autism, så jag tror inte helt och fullt att det alltid är en social konstruktion. Men håller med om att utsmyckning är djupt rotat, och haft en sammanbindande funktion så länge som det funnits samhällen etc.

 

[Görel]

Eller så blir man tvärtemot vad man hade omkring sig när man växte upp.

Min mamma växte upp på 40- och 50-talet i en borgerlig familj och behövde ha sidenband i håret och fina klänningar. Det skulle hennes barn verkligen få slippa! Jag växte upp mestadels på 70-talet när allt skulle vara flärdlöst och fick ha praktiska kläder och frisyrer. Så fort jag fick bestämma själv lät jag håret växa ut och klädde mig i kjolar och klänningar. Jag älskar att fixa och hålla på, kläder och utseende har alltid varit viktigt för mig, jag vill inte se ut som alla andra utan köra mitt eget race.

 

[TinyWiny]

Jag tror att man föds med olika förmåga att se vad som passar ihop och med olika vilja/förmåga att ta fram det vad gäller olika saker som hur man klär sig, sminkar sig, hur man väljer färger och former i hemmet osv. Jag tror att man föds med ett visst estetiskt sinne och ser då också saker som andra inte gör eller behöver träna sig att se. Om det är fåfänga vet jag inte men kanske hänger det ihop eller så kallas det att vara fåfäng av avundsjuka från de som inte har förmågan att se? Fåfäng är ju trots allt ett negativt laddat ord.

Jag fick som barn höra att jag var jobbig och fåfäng för att jag ville ha kläder som jag tyckte passade ihop och vilka kläder jag ville och behövde ha på mig berodde helt på hur jag mådde. Hade jag fel kläder på mig så mådde jag dåligt. För mig var det lika illa med kläder som jag inte tyckte (observera att det jag tyckte och det modet tyckte inte överensstämde så ofta) passade ihop som när någon drog med naglarna på svarta tavlan. Jag rös och mådde verkligen illa! Min mamma kunde inte förstå det där alls medans båda mina barn har och hade redan som mycket små behovet att klä sig i det de själva tycker om ihop och att klä sig utefter hur de mår. Min mamma kan fortfarande inte se vad som passar ihop och uppenbarligen inte mina syskon heller. När dåvarande pv;n bläddrade i mitt fotoalbum vid något tillfälle och tittade på min brors studentklädsel frågade han om han skulle på maskerad. Jag förstod verkligen frågan för det såg hemskt ut.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad andra tycker utan klär mig i sådant som känns bra för mig. Tycker någon att jag är fåfäng så är det fritt fram att tycka det.

 

[Red_Chili]

Jag tror nog inte att vissa "föds fåfänga" eller så, däremot föds ju folk med olika egenskaper, absolut! En person som är mer kreativ kanske lättare snappar upp hur det går att påverka utseendet och uppskattar det mer än en person som har noll sinne för kreativitet, även om båda sätts i en miljö där sådant uppmuntras. Sedan finns det nog en hel rad andra egenskaper som kan spela in också, såklart, tänker dock att just kreativitet kunde vara ett lämpligt exempel här.

 

[Raderad medlem 68338]

Nej det är ju 100% en social konstruktion.
Dock tror jag att ”fåfänga” typ kroppslig utsmyckning är ngt djupt rotat i den mänskliga sociala strukturen.

Ja all typ av kläder och tillbehör som inte har en rent praktisk funktion är ju en social konstruktion.

 

[Luff]

Jag tror att man föds med olika förmåga att se vad som passar ihop och med olika vilja/förmåga att ta fram det vad gäller olika saker som hur man klär sig, sminkar sig, hur man väljer färger och former i hemmet osv. Jag tror att man föds med ett visst estetiskt sinne och ser då också saker som andra inte gör eller behöver träna sig att se. Om det är fåfänga vet jag inte men kanske hänger det ihop eller så kallas det att vara fåfäng av avundsjuka från de som inte har förmågan att se? Fåfäng är ju trots allt ett negativt laddat ord.

Jag fick som barn höra att jag var jobbig och fåfäng för att jag ville ha kläder som jag tyckte passade ihop och vilka kläder jag ville och behövde ha på mig berodde helt på hur jag mådde. Hade jag fel kläder på mig så mådde jag dåligt. För mig var det lika illa med kläder som jag inte tyckte (observera att det jag tyckte och det modet tyckte inte överensstämde så ofta) passade ihop som när någon drog med naglarna på svarta tavlan. Jag rös och mådde verkligen illa! Min mamma kunde inte förstå det där alls medans båda mina barn har och hade redan som mycket små behovet att klä sig i det de själva tycker om ihop och att klä sig utefter hur de mår. Min mamma kan fortfarande inte se vad som passar ihop och uppenbarligen inte mina syskon heller. När dåvarande pv;n bläddrade i mitt fotoalbum vid något tillfälle och tittade på min brors studentklädsel frågade han om han skulle på maskerad. Jag förstod verkligen frågan för det såg hemskt ut.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad andra tycker utan klär mig i sådant som känns bra för mig. Tycker någon att jag är fåfäng så är det fritt fram att tycka det.

En fåfäng person behöver absolut inte vara utrustad med smak o stil. Och vice versa.