lady_vip
Trådstartare
Precis det frågar jag mig, för nu börjar jag bli trött och less på detta...
Köpte henne för snart 3 år sen, då var hon 9 år (halvblod). Ingen större uppenbarelse, tämligen alldaglig häst och tänkte nej när jag såg henne ridas vid provridningen, MEN så hoppade denna tjejen (som f.ö. bara var 14 år) lätt som en plätt hinder på 140 och med tanke på att hästen var tämligen oriden så tänkte jag att hoppkapaciteten måste ju vara enorm...
Iaf, jag köpte henne, trots min dressyrtränares sorg
Också började bekymerna, hon var nämligen inte ett dugg tränad på att bära upp sig själv, stel som en planka och visste inte vad samarbete betydde.
Hon hade skrämt sin ägare pga sin tittighet (ja, hon är nervös, men inte extrem), så nån skogsridning hade det inte heller blivit. I princip ridning på bana med halvlång tyglar utan motor eller krav och då hoppning som blev hästens enda nöje.
Dessutom sjukligt bortskämd med att kunna skrämma folk så att hon kunde göra som hon ville, vilket jag tog ur henne ganska kvickt, så hon blev hyffsat trevlig från mark rätt snabbt.
Ridningen då... Framåtbjudningen = 0, så i ett halvår red jag i skogen, långa sträckor i trav på halvlånga tyglar för att få framåtbjudning och lite glädje i ridningen. Trav eftersom hon knappt sett en skog, så galopp hade varit halvt livsfarligt, dessutom var traven katastrofalt dålig.
Lösgörande övningar osv också.
Jag och min dressyrtränare började då vårt livs uppdrag, att få henne att sänka nacken, höja ryggen och få bakbensaktivitet. Framåtbjudningen hade nu så smått börjat komma, men så fort jag började komma åt henne sköt hon upp huvudet och sprang i väg, hur vi än gjorde....
I hoppningen tröttnade jag på detta eviga springande och böt bett till hackamore, vilken välsignelse! Hästen var äntligen stilla med huvudet och slutade slåss.
Vi fortsatte med 3-delat i markarbetet, eftersom hackamore inte riktigt funkade där. Började då efter ett år av hackande och studsande att använda lite graman, för att få henne att sänka huvudet (allt under tränares uppsikt). Det gick faktiskt över förväntan och jag kunde relativt snabbt släppa efter på den, så fort vi tog av den stod vi på ruta ett igen.
Men så blev hon för tung på hackamore, ville inte ta halvhalter och la all sin vikt på nosremmen. Så jag bytte, av en ren slump, till pelham och det blev vändningen. Jag började rida med det alltid och plötsligt blev min häst harmonisk. Tog stöd på bettet och lugnade sig med huvudet och då kom allt det andra också. Även om hon har svårt att korta sig (högre bak och lång rygg) så var hon ändå lugn och slappnade av och vi kunde börja jobba med henne.
Nu har jag ridit på pelham i 1,5 år och hon börjar hacka igen... Jag vill inte betsla till starkare, och ett bett som inte är skarpt eller utan kedja motarbetar hon bara. Hon har på nåt sätt lärt sig att om kedjan inte är där så kör hon bara upp huvudet och vi står på ruta ett igen.
Jag rider faktiskt rätt bra, har en bra sits, drar aldrig henne i munnen, har en rätt stilla hand och vinglar inte i sadeln. Balansen är inget att klaga på. Självklart har jag mina saker att jobba med, men är det nåt denna hästen ställer krav på så är det ryttaren...
När vi hoppar klagar hon aldrig, då är hon så upptagen med det, men så fort det är markarbete på G så är det sura miner.
Hon är frisk, har inga kroppsligt relaterade problem, tänderna är OK. Sadeln passar, hon är i gott hull, vältränad. Har haft en vintervila att ta igen sig på, en bra foderstat och hon och jag har ofta roligt. Jag är noga med att variera hennes liv.
Men vad ska jag göra för att hon ska samarbete i markarbetet. Som det är nu lugnar hon inte sig förrän jag har travat i 10 min och sen galopperat i 5 min i rätt lös form, då kan hon slappna av någon och jobba på, men det är inte alls som innan...
Vad göra...??
//E
Köpte henne för snart 3 år sen, då var hon 9 år (halvblod). Ingen större uppenbarelse, tämligen alldaglig häst och tänkte nej när jag såg henne ridas vid provridningen, MEN så hoppade denna tjejen (som f.ö. bara var 14 år) lätt som en plätt hinder på 140 och med tanke på att hästen var tämligen oriden så tänkte jag att hoppkapaciteten måste ju vara enorm...
Iaf, jag köpte henne, trots min dressyrtränares sorg
Också började bekymerna, hon var nämligen inte ett dugg tränad på att bära upp sig själv, stel som en planka och visste inte vad samarbete betydde. Hon hade skrämt sin ägare pga sin tittighet (ja, hon är nervös, men inte extrem), så nån skogsridning hade det inte heller blivit. I princip ridning på bana med halvlång tyglar utan motor eller krav och då hoppning som blev hästens enda nöje.
Dessutom sjukligt bortskämd med att kunna skrämma folk så att hon kunde göra som hon ville, vilket jag tog ur henne ganska kvickt, så hon blev hyffsat trevlig från mark rätt snabbt.
Ridningen då... Framåtbjudningen = 0, så i ett halvår red jag i skogen, långa sträckor i trav på halvlånga tyglar för att få framåtbjudning och lite glädje i ridningen. Trav eftersom hon knappt sett en skog, så galopp hade varit halvt livsfarligt, dessutom var traven katastrofalt dålig.
Lösgörande övningar osv också.
Jag och min dressyrtränare började då vårt livs uppdrag, att få henne att sänka nacken, höja ryggen och få bakbensaktivitet. Framåtbjudningen hade nu så smått börjat komma, men så fort jag började komma åt henne sköt hon upp huvudet och sprang i väg, hur vi än gjorde....
I hoppningen tröttnade jag på detta eviga springande och böt bett till hackamore, vilken välsignelse! Hästen var äntligen stilla med huvudet och slutade slåss.
Vi fortsatte med 3-delat i markarbetet, eftersom hackamore inte riktigt funkade där. Började då efter ett år av hackande och studsande att använda lite graman, för att få henne att sänka huvudet (allt under tränares uppsikt). Det gick faktiskt över förväntan och jag kunde relativt snabbt släppa efter på den, så fort vi tog av den stod vi på ruta ett igen.
Men så blev hon för tung på hackamore, ville inte ta halvhalter och la all sin vikt på nosremmen. Så jag bytte, av en ren slump, till pelham och det blev vändningen. Jag började rida med det alltid och plötsligt blev min häst harmonisk. Tog stöd på bettet och lugnade sig med huvudet och då kom allt det andra också. Även om hon har svårt att korta sig (högre bak och lång rygg) så var hon ändå lugn och slappnade av och vi kunde börja jobba med henne.
Nu har jag ridit på pelham i 1,5 år och hon börjar hacka igen... Jag vill inte betsla till starkare, och ett bett som inte är skarpt eller utan kedja motarbetar hon bara. Hon har på nåt sätt lärt sig att om kedjan inte är där så kör hon bara upp huvudet och vi står på ruta ett igen.
Jag rider faktiskt rätt bra, har en bra sits, drar aldrig henne i munnen, har en rätt stilla hand och vinglar inte i sadeln. Balansen är inget att klaga på. Självklart har jag mina saker att jobba med, men är det nåt denna hästen ställer krav på så är det ryttaren...
När vi hoppar klagar hon aldrig, då är hon så upptagen med det, men så fort det är markarbete på G så är det sura miner.
Hon är frisk, har inga kroppsligt relaterade problem, tänderna är OK. Sadeln passar, hon är i gott hull, vältränad. Har haft en vintervila att ta igen sig på, en bra foderstat och hon och jag har ofta roligt. Jag är noga med att variera hennes liv.
Men vad ska jag göra för att hon ska samarbete i markarbetet. Som det är nu lugnar hon inte sig förrän jag har travat i 10 min och sen galopperat i 5 min i rätt lös form, då kan hon slappna av någon och jobba på, men det är inte alls som innan...
Vad göra...??
//E
