Karin_ess
Trådstartare
Varning för långt inlägg!
När jag skaffade min dvärgschnauzer Sigge såg förutsättningarna helt annorlunda ut. En god vän och jag var ivriga, båda har vuxit upp med hundar. Vi skulle ta hand om den tillsammans, vi bor nära och hon arbetade halvtid. Väldigt snart blev hon så sjuk att det inte var ett alternativ.
Sigge fick istället börja på Hunddogis. Det fungerade som en dagmamma. Jag lämnade honom på morgonen och hämtade honom på kvällen. Hon har en jättebil med burar och kör ut med gänget på långpromenad och lek. Så jag kunde med gott samvete åka och träna på vägen från jobbet. Om jag behövde jobba över eller resa bort fick han stanna hemma med hennes hundar. Han hade det toppen.
Sen fick jag ett epileptisk anfall, blev sjukskriven och fick inte köra bil på ett år. Min vardag fungerade inte när jag började jobba. Att åka buss med Sigge till hunddagis, krävde byta av buss både på vägen dit och vägen till jobbet. Samma sak på kvällen. Jag var helt slut. Det tog fyra månader innan jag lyckades tänka om och tänka nytt.
Då blev det dagmatte. Min granne jobbar bara 25%. Hon tog på sig att rasta Sigge mitt på dagen. Första gången jag lämnade honom satt han på sin utkikspost vid fönstret med uppspärrade ögon och såg ut att tänka ”Men matte, jag då. Har du glömt mig???” Det gick snabbt över till att han fick vara hos henne på eftermiddagen. Även här (när jag börjat jobba heltid/övertid) fick han bo hos henne. Jag rastade honom morgon och kväll och njöt av honom på helgerna. Saknade inte friheten man har som ”icke hundägare”.
Men min egen hälsa har försämrats successivt. Det började med ett rejält rygskott som krånglar ibland. SEn började höger knä krångla. I dec -17 skadade jag vänster knä illa på en morgonpromenad. Det blev för dagmatte, som är morgontrött, att rasta Sigge hela dagarna. fFter tre månader började jag ta morgonpromenaderna men dagmatte fick rasta på kvällar och hjälpa till på helgerna. Jag som aldrig ätit smärtstillande har levt på ipren och alvedon sen dess för att klara rastning av Sigge.
Nu här även höger höft börjat krångla och har svårt att gå även inomhus. Klarar morgonpromenaden med hjälp av stavgång och att ha ett kortare flexikopel fastknutet i midjan. Jag har ont, är trött och värst av allt blir han lidande. Ibland när jag har ont blir jag irriterad på honom och fräser åt honom. ¨
Under de senaste åren har allt har kretsat mellan jobbet och hunden med ständigt dåligt samvete för honom. Ingen tid vare sig för träning eller annat. Vännerna finns otroligt nog kvar.
För en vecka sen fick jag röntgen och fått veta att jag har artros av den 3e (svåraste) graden. Att bli helt återställd är inte garanterat även om jag gör en operation och byter ut höftleden. Jag behöver träna upp min egen styrka (kan inte gå i trappor och knappt resa mig upp från en stol), gå ner i vikt etc innan en operation. Jag räknar med minst ett halvår för detta, och hoppas slippa operationen. Efter en sån tar det flera månader igen med träning.
Jag sitter med tårarna strömmande nerför mina kinder medan jag skriver detta. Jag klarar inte av att behålla honom! Att överge (omplacera) honom känns omöjligt. Varför:
Han blir nio år till jul (född 20e dec -10). Jag tror att han är rätt krävande och inte billig i drift. Att det kan bli svårt att omplacera hnom. Själv har jag lagt ut ca 2000 kr per månad för honom, med kost, försäkring och hunddagis o/e dagmatte.
Räknar med att bli utskälld men hoppas på att jag kan resonera rätt...
När jag skaffade min dvärgschnauzer Sigge såg förutsättningarna helt annorlunda ut. En god vän och jag var ivriga, båda har vuxit upp med hundar. Vi skulle ta hand om den tillsammans, vi bor nära och hon arbetade halvtid. Väldigt snart blev hon så sjuk att det inte var ett alternativ.
Sigge fick istället börja på Hunddogis. Det fungerade som en dagmamma. Jag lämnade honom på morgonen och hämtade honom på kvällen. Hon har en jättebil med burar och kör ut med gänget på långpromenad och lek. Så jag kunde med gott samvete åka och träna på vägen från jobbet. Om jag behövde jobba över eller resa bort fick han stanna hemma med hennes hundar. Han hade det toppen.
Sen fick jag ett epileptisk anfall, blev sjukskriven och fick inte köra bil på ett år. Min vardag fungerade inte när jag började jobba. Att åka buss med Sigge till hunddagis, krävde byta av buss både på vägen dit och vägen till jobbet. Samma sak på kvällen. Jag var helt slut. Det tog fyra månader innan jag lyckades tänka om och tänka nytt.
Då blev det dagmatte. Min granne jobbar bara 25%. Hon tog på sig att rasta Sigge mitt på dagen. Första gången jag lämnade honom satt han på sin utkikspost vid fönstret med uppspärrade ögon och såg ut att tänka ”Men matte, jag då. Har du glömt mig???” Det gick snabbt över till att han fick vara hos henne på eftermiddagen. Även här (när jag börjat jobba heltid/övertid) fick han bo hos henne. Jag rastade honom morgon och kväll och njöt av honom på helgerna. Saknade inte friheten man har som ”icke hundägare”.
Men min egen hälsa har försämrats successivt. Det började med ett rejält rygskott som krånglar ibland. SEn började höger knä krångla. I dec -17 skadade jag vänster knä illa på en morgonpromenad. Det blev för dagmatte, som är morgontrött, att rasta Sigge hela dagarna. fFter tre månader började jag ta morgonpromenaderna men dagmatte fick rasta på kvällar och hjälpa till på helgerna. Jag som aldrig ätit smärtstillande har levt på ipren och alvedon sen dess för att klara rastning av Sigge.
Nu här även höger höft börjat krångla och har svårt att gå även inomhus. Klarar morgonpromenaden med hjälp av stavgång och att ha ett kortare flexikopel fastknutet i midjan. Jag har ont, är trött och värst av allt blir han lidande. Ibland när jag har ont blir jag irriterad på honom och fräser åt honom. ¨
Under de senaste åren har allt har kretsat mellan jobbet och hunden med ständigt dåligt samvete för honom. Ingen tid vare sig för träning eller annat. Vännerna finns otroligt nog kvar.
För en vecka sen fick jag röntgen och fått veta att jag har artros av den 3e (svåraste) graden. Att bli helt återställd är inte garanterat även om jag gör en operation och byter ut höftleden. Jag behöver träna upp min egen styrka (kan inte gå i trappor och knappt resa mig upp från en stol), gå ner i vikt etc innan en operation. Jag räknar med minst ett halvår för detta, och hoppas slippa operationen. Efter en sån tar det flera månader igen med träning.
Jag sitter med tårarna strömmande nerför mina kinder medan jag skriver detta. Jag klarar inte av att behålla honom! Att överge (omplacera) honom känns omöjligt. Varför:
- En mans hund? Jag är hans favoritmänniska. Han har det bra hos dagmatte men väntar på mig och blir väldigt glad när jag kommer hem varje dag och överlycklig om jag varit borta längre.
- Känslig mage, äter dietfoder vilket hjälpt mycket.
- Äter oftast inte om jag är bortrest eller blir väldigt lös i magen.
- Han gillar inte att vara ensam.
- Han har fått dra flera tänder de senaste veterinärbesöken
- Han har haft ont för nåt år sen pga en lätt förstorad prostata.
- Han vaktar mycket.
- Dåligt tränad, drar i kopplet
- Sämre på inkallning, tar allt längre rundor på egen hand varför han inte längre kan vara lös som förut.
- Blir väldigt ivrig om han ser andra hundar
- Skäller ut somliga hanhundar och kan göra utfall mot andra.
Han blir nio år till jul (född 20e dec -10). Jag tror att han är rätt krävande och inte billig i drift. Att det kan bli svårt att omplacera hnom. Själv har jag lagt ut ca 2000 kr per månad för honom, med kost, försäkring och hunddagis o/e dagmatte.
Räknar med att bli utskälld men hoppas på att jag kan resonera rätt...
Han blev 11 år.
