Men jag har accepterat att det kan dröja och jag jobbar ju hela tiden på vikten. Tyvärr känns det ju nästan som man har nån slags ätstörning ibland för man tänker nästan på vad man äter hela tiden. Får lätt ångest för det "kanske var onyttigt" även om det inte direkt är onyttigt (som godis t ex). Det enda som jag känner är jobbigt är just övervikten, men det är mest för att jag vill öka mina chanser att BLI gravid och att underlätta graviditeten osv.
QUOTE]
Du säger något väldigt viktigt här, tror jag, att du tänker på mat hela tiden. Så gjorde jag också förut, mat styrde hela mitt liv, vad jag skulle äta, när jag skulle äta, hur mycket jag skulle unna mig, vad var gott, vad är inte gott etc etc. Man kan säga att hela mitt liv kretsade kring mat. Det var hemskt. Häromdagen kom jag på mig själv att jag inte ätit på fem timmar, och inte tänkt på mat en enda gång. Inte en enda!! Nuförtiden sysselsätter jag mig med annat än mat.
Men det är en lång process, jag skulle inte få provrörsbehandling om jag inte gick ned till BMI 30. Punkt slut. Idag har jag BMI 28. Jag har gått ned närmare 20 kg, och hållt den vikten i 2 år. Jag är fortfarande överviktig, och jobbar nu på att hitta lusten till att träna så jag kan gå ned ytterligare.
Jag tror att du måste jobba på varför du äter, vilka känslor etc du bedövar med mat. Sån't är jobbigt och svårt och man behöver mycket stöd under tiden. Men det är inte omöjligt på något sätt. Försök fundera ut var du kan hitta det stödet, så att du kan lägga om din livsstil. Jag menar inte att låta hurtfrisk, jag vet vad du går igenom. Dessutom har du ju fördelen av att vara så ung, så du har alla förutsättningar att låta det ta den tiden det behöver. Önskar dig ett varmt lycka till.