Äntligen börjar det kännas bättre på jobbet.
Jag tror att jag kan säga nu att jag har förflyttats från ”ny-på-jobbet-ångest”-fasen till ”ny-på-jobbet-och-allting-är-spännande-och-roligt”-fasen.
Tyvärr kommer väl den fasen också att gå över, när saker och ting blir mer välbekant vardagslunk.
Men det är ju trevligt så länge det nu varar. Definitivt trevligare än ångest-fasen.
Jag tror att det beror på att jag nu har lyckats få några rutinramar att hänga upp mig på, har börjat förstå arbetsplatsen och även förstå människorna jag har omkring mig. Det är några där som har ett uttryckssätt som jag uppfattar som ganska kritiserande och som jag tog ganska illa vid mig av i början. Men jag tror faktiskt inte att dom menar något illa egentligen. Jag måste bara ”tune in” på deras sätt att vara, så att jag förstår dom och kan ta dom. Sen tror jag att det blir bra.
Jag brukar alltid utgå från att människor i grund och botten vill väl, och att det mest beror på missförstånd och dålig kommunikation om det verkar som något annat. Och jag tycker faktiskt att min tes bevisar sig, gång på gång.
Och jag jobbar trots allt inom ett av mina största intresseområden, nära några människor som jag tidigare bara beundrat på håll. Det känns faktiskt otroligt privilegierat och enormt roligt!
Däremot var det något som gnagde i mig efter senaste ridlektionen... Jag tycker ju att min abonnemangshäst är rolig att rida, men nu när jag har ridit honom ett tag så börjar jag inse att han nog är lite för humörig för mig trots allt... Och jag vet sedan tidigare erfarenheter att jag inte funkar så bra med hästar med mycket humör – för jag blir själv tjurig och grinig då. Jag ser det framför allt som ett hinder för kommunikationen, och nyfiken utvecklande och ömsesidig kommunikation är ju egentligen min grundorsak till att jag rider.
Det är kanske svårt att förklara, men det jag främst söker med ridningen är att etablera en kommunikation med en häst – en häst som VILL kommunicera med mig. Och jag har SÅ många gånger konstaterat att ridskola inte är det rätta stället för mig att få ut det på. Jag vet ju det. Och jag visste det när jag började nu igen. Jag bara konstaterar det jag redan vet. Ändå stör det mig lite.
Egentligen var det inget dramatiskt som skedde på lektionen. Han sköt ut ytterbogen vid ett tillfälle när vi gick på volten, bet tag i bettet och drog iväg till andra ändan av ridhuset. Det är en klassiker. Han bara leker med sin ryttare. Så har han ju försökt göra med mig nästan varje lektion, men jag har för det mesta stoppat det i tid. Och jag hade även den här gången varit beredd på det under nästan hela lektionen, men eftersom han faktiskt gick riktigt fint, mjukt och avslappnat i form och lyssnade på mig bra tyckte jag, så glömde jag bort mig. Glömde mot slutet av lektionen bort att vara beredd med spöet på ytterbogen och vara extremt noggrann med att hålla hans yttersida kort. Och då passade han såklart på. Vid ett annat tillfälle på lektionen drog han iväg i en brallserie, som jag inte tidigare har varit med om att han har gjort med mig. Lite hopp- och galopprodeo. Men hans ivriga tjohejbensprattlande med bakbenen nådde knappt ryggen på honom, så jag satt trots allt ganska bekvämt genom hans protester. Och efter lektionen när jag skulle plocka av honom utrustningen så satsade han på att ge mig några griniga tjuvnyp. Suck. Charmigt. *not*
Men samtidigt måste jag ändå säga att lektionen gick väldigt bra. Jag fick till och med grepp om honom i skritten, vilket jag inte fått förut. Han gick i stadig form större delen av lektionen, och jag kunde flytta honom undan för skänklarna och variera tempot utan att han blev spänd och försvann upp i stjärnkikarläge igen, vilket har varit den normala reaktionen på tidigare lektioner så fort jag har försökt be om någon form av arbete. Förutom hans motsträviga humör den här lektionen så tyckte jag att faktiskt han kändes mer som en normal ridhäst än ”den omöjlige” att sitta på. Och det måste ju vara nån form av framsteg att glädjas åt i alla fall.
Jag tror att jag kan säga nu att jag har förflyttats från ”ny-på-jobbet-ångest”-fasen till ”ny-på-jobbet-och-allting-är-spännande-och-roligt”-fasen.
Tyvärr kommer väl den fasen också att gå över, när saker och ting blir mer välbekant vardagslunk.
Men det är ju trevligt så länge det nu varar. Definitivt trevligare än ångest-fasen.
Jag tror att det beror på att jag nu har lyckats få några rutinramar att hänga upp mig på, har börjat förstå arbetsplatsen och även förstå människorna jag har omkring mig. Det är några där som har ett uttryckssätt som jag uppfattar som ganska kritiserande och som jag tog ganska illa vid mig av i början. Men jag tror faktiskt inte att dom menar något illa egentligen. Jag måste bara ”tune in” på deras sätt att vara, så att jag förstår dom och kan ta dom. Sen tror jag att det blir bra.
Jag brukar alltid utgå från att människor i grund och botten vill väl, och att det mest beror på missförstånd och dålig kommunikation om det verkar som något annat. Och jag tycker faktiskt att min tes bevisar sig, gång på gång.
Och jag jobbar trots allt inom ett av mina största intresseområden, nära några människor som jag tidigare bara beundrat på håll. Det känns faktiskt otroligt privilegierat och enormt roligt!
Däremot var det något som gnagde i mig efter senaste ridlektionen... Jag tycker ju att min abonnemangshäst är rolig att rida, men nu när jag har ridit honom ett tag så börjar jag inse att han nog är lite för humörig för mig trots allt... Och jag vet sedan tidigare erfarenheter att jag inte funkar så bra med hästar med mycket humör – för jag blir själv tjurig och grinig då. Jag ser det framför allt som ett hinder för kommunikationen, och nyfiken utvecklande och ömsesidig kommunikation är ju egentligen min grundorsak till att jag rider.
Det är kanske svårt att förklara, men det jag främst söker med ridningen är att etablera en kommunikation med en häst – en häst som VILL kommunicera med mig. Och jag har SÅ många gånger konstaterat att ridskola inte är det rätta stället för mig att få ut det på. Jag vet ju det. Och jag visste det när jag började nu igen. Jag bara konstaterar det jag redan vet. Ändå stör det mig lite.
Egentligen var det inget dramatiskt som skedde på lektionen. Han sköt ut ytterbogen vid ett tillfälle när vi gick på volten, bet tag i bettet och drog iväg till andra ändan av ridhuset. Det är en klassiker. Han bara leker med sin ryttare. Så har han ju försökt göra med mig nästan varje lektion, men jag har för det mesta stoppat det i tid. Och jag hade även den här gången varit beredd på det under nästan hela lektionen, men eftersom han faktiskt gick riktigt fint, mjukt och avslappnat i form och lyssnade på mig bra tyckte jag, så glömde jag bort mig. Glömde mot slutet av lektionen bort att vara beredd med spöet på ytterbogen och vara extremt noggrann med att hålla hans yttersida kort. Och då passade han såklart på. Vid ett annat tillfälle på lektionen drog han iväg i en brallserie, som jag inte tidigare har varit med om att han har gjort med mig. Lite hopp- och galopprodeo. Men hans ivriga tjohejbensprattlande med bakbenen nådde knappt ryggen på honom, så jag satt trots allt ganska bekvämt genom hans protester. Och efter lektionen när jag skulle plocka av honom utrustningen så satsade han på att ge mig några griniga tjuvnyp. Suck. Charmigt. *not*
Men samtidigt måste jag ändå säga att lektionen gick väldigt bra. Jag fick till och med grepp om honom i skritten, vilket jag inte fått förut. Han gick i stadig form större delen av lektionen, och jag kunde flytta honom undan för skänklarna och variera tempot utan att han blev spänd och försvann upp i stjärnkikarläge igen, vilket har varit den normala reaktionen på tidigare lektioner så fort jag har försökt be om någon form av arbete. Förutom hans motsträviga humör den här lektionen så tyckte jag att faktiskt han kändes mer som en normal ridhäst än ”den omöjlige” att sitta på. Och det måste ju vara nån form av framsteg att glädjas åt i alla fall.
