Det är nog några år sen jag tänkte att jag skulle gå i pension någon dag. I dagsläget, som 37 år gammal, har jag insett att jag behöver jobba för att må bra men också att jag inte nödvändigtvis vill jobba heltid, vilket förstås påverkar möjligheten till en bra pension.
Sen jag kom in i arbetslivet har mina anställningar främst bestått av diverse deltidsanställningar och semestervikariat inom handel och administration, och har därför bara nått upp till heltid under kortare perioder. Under tiden har jag pluggat mycket och tagit CSN i perioder som ju tack och lov är pensionsgrundande. Jag tog en kandidatexamen först vid 32 års ålder, och fick sen min första heltidsanställning vid 34. En del av den anställningen var projektstyrd, och projektet tog slut juni förra året. Sen dess jobbar jag 70%. Har bett om en heltidstjänst vid flera tillfällen, men fått nej. Nu hotas vi av varsel, så jag sitter återigen i skolbänken på 50% sen januari, dock utan CSN.
Jag både gillar och inte gillar situationen. Pensionsmässigt sett har mina anställningar aldrig varit optimala. Även om jag gärna hade haft en heltidstjänst i åtminstone några år, främst för att spara pengar, så gillar jag att få jobba deltid och lägga en del av min tid på annat. Mina hundar, odlingen, att få studera det jag känner för. Känns som en bra blandning, även om jag hellre hade sett att det var 50/50 och inte 70/50. Men då tryter ju ekonomin desto mer.
Jag ser nog framför mig att jag kommer fortsätta att jobba, deltid, så länge jag orkar och kan. Jag och min man har ju även en extra pensionsförsäkring i gården. Vi har inga barn, så planen är att sälja när vi är äldre och känner att det räcker med gårdsarbete, för att sen bosätta oss i stan och leva lata, glada dagar resten av livet.