Loons
Trådstartare
känner bara jag behöver skriva av mig. Så himla bitter just nu.... Jag har sedan februari varit "single" från min sambo, väldigt lång story, men hur som helst har vi då för ett tag sedan skrivit ett bodelningsavtal, så jag får ut en kontaktsumma från honom, alltså en handpenning till en lägenhet. (ungefär 25% kontantinsats på dom bostäder jag har tittat på). Grejen är då nu har jag pratat med bankerna och verkar tvärt omöjligt att få ett bostadslån, då jag är provanställd (sedan februari ) dom lyssnade knappt på något annat än att jag sa jag hade en provanställning (sen vet jag jo inte om jag faktiskt kommer få fast jobb från september eller inte...). Jag hade fast på mitt förre jobb, men trivdes inte alls och bestämde mig då för att byta jobb (januari). Jag hade inte direkt planerad för mig och min sambo skulle gå isär.... Och nu sitter jag här i skiten. Jag har sökt massor med bostäder på privata hyresvärder också, men har endast bostadskö sedan 2014 på den "officiella".... Men verkar jo väldigt väldigt svårt att få en bostad genom privatvärd... (och tänker här att det säkert också spelar roll att jag är ensamstående och provanställd...)
Sen bor jag just nu i källaren i huset mig och mitt ex, hade köpt tillsammans... Mina föräldrar bor i Danmark, så flytta hem till dom skulle innebära att säga hejdå till jobb, kompisar, livet jag byggt upp här... Inte så himla sugen på det heller.
Jag har verkligen kämpat, hållit uppe humöret och sett framåt, men just nu känns allt KASST. Känner mig bara för att ge upp, flytta hem till föräldrarna och deppa ner mig totalt. Typ, tack för käftsmällen livet. I give up!
Kanske någon har stått i liknande sits, och allt blivit så bra sen. Behöver lite *positive vibes* innan jag deppar ner mig totalt....
Sen bor jag just nu i källaren i huset mig och mitt ex, hade köpt tillsammans... Mina föräldrar bor i Danmark, så flytta hem till dom skulle innebära att säga hejdå till jobb, kompisar, livet jag byggt upp här... Inte så himla sugen på det heller.
Jag har verkligen kämpat, hållit uppe humöret och sett framåt, men just nu känns allt KASST. Känner mig bara för att ge upp, flytta hem till föräldrarna och deppa ner mig totalt. Typ, tack för käftsmällen livet. I give up!
Kanske någon har stått i liknande sits, och allt blivit så bra sen. Behöver lite *positive vibes* innan jag deppar ner mig totalt....