pernilla_s
Trådstartare
Min äldsta sons pappa är på besök idag. Sonen är ju snart 1½ år och hans pappa träffar honom inte så ofta. Brukarbli var 3-4:e vecka. Därförhar jag sagt att de får träffas här, då sonen inte känner honom så bra. Sonenverkar inte precis känna igen honom när han kommer.
Han brukar smsa dagen innan han vill komma. Jag känner varje gång att jag måste säga att det går bra,för annars vet jag inte när de kommer träffas härnäst. Jag har hela tiden varit på om ett schema så jag kan planera min ardag, men han vill inte boka upp sig.
Jag pratade med honom idag, han pratar hela tiden om att han vill träffa honom så mycket som möjligt, men visar nada... Så idag ställde jag honom mot väggen för jag tycker ju sonen har rätt till sin pappa. Det är ju inte jag som vill träffa honom....
Då pratar han om att det kostar rätt mycket pengar att ta bussen hit (han sålde bilen i somras) och tar tid. Tiden kan jag inte hjälpa honom med, men jag har erbjudit mig betala hälften. Jag har inget körkortså jag kan inte köra sonen till pappan och jag tänker inte be sambon göra det. Detär inte hans sak att göra.
Sedan kan han ju inte träffa honom oftare då han måste ha egentid.... Varannan helg är han ledig och han kan inte ibland unna sonen någon av de dagarna... Jag säger inte varje gång, men någon gång. Tänk om jag kunde få en helgs ledighet....
Om han vill träffa sonen mer hade han sett till att han hade gjortdetockså. Han har tiden, men viljan finns inte där riktigt... Det gör mig så ledsen. Sonen är helt underbar, men sonen har en pappa i sambon som behandlar och älskar vår gemensamma och "styvsonen" lika mycket. Vi är en familj och han ser "styvsonen" helt som sin egen, trots det så vill även sambon att pappan ska komma på besök och ser det som en självklarhet att han ska träffa sin son.
Han brukar smsa dagen innan han vill komma. Jag känner varje gång att jag måste säga att det går bra,för annars vet jag inte när de kommer träffas härnäst. Jag har hela tiden varit på om ett schema så jag kan planera min ardag, men han vill inte boka upp sig.
Jag pratade med honom idag, han pratar hela tiden om att han vill träffa honom så mycket som möjligt, men visar nada... Så idag ställde jag honom mot väggen för jag tycker ju sonen har rätt till sin pappa. Det är ju inte jag som vill träffa honom....
Då pratar han om att det kostar rätt mycket pengar att ta bussen hit (han sålde bilen i somras) och tar tid. Tiden kan jag inte hjälpa honom med, men jag har erbjudit mig betala hälften. Jag har inget körkortså jag kan inte köra sonen till pappan och jag tänker inte be sambon göra det. Detär inte hans sak att göra.
Sedan kan han ju inte träffa honom oftare då han måste ha egentid.... Varannan helg är han ledig och han kan inte ibland unna sonen någon av de dagarna... Jag säger inte varje gång, men någon gång. Tänk om jag kunde få en helgs ledighet....
Om han vill träffa sonen mer hade han sett till att han hade gjortdetockså. Han har tiden, men viljan finns inte där riktigt... Det gör mig så ledsen. Sonen är helt underbar, men sonen har en pappa i sambon som behandlar och älskar vår gemensamma och "styvsonen" lika mycket. Vi är en familj och han ser "styvsonen" helt som sin egen, trots det så vill även sambon att pappan ska komma på besök och ser det som en självklarhet att han ska träffa sin son.