Det här låter som mig fast att jag inte har någon pojkvän att kalla in. Jag vet inte hur många gånger jag bara velat ta en massa mediciner och jag vet inte hur många gånger jag tagit mer än jag får, allt från några extra till farliga nivåer där man balanserar på gränsen mellan liv och död. Och det känns ju så lätt just då, det är lätt att svälja en tablett eller många tabletter men det är lätt att gå från medicin till rent livsfarligt gift. För det är en lek med döden.
Ja, det är skitjobbigtUsch, vad otroligt jobbigt, och dåligt av läkarna att du inte fått veta något! Du kan väl ha det fast du är heterozygot? Jag hoppas verkligen de tar dig på allvar på fredag när du har telefontid med läkaren.
Läkaren ringde redan idag av någon anledning. Hon var inte ens inläst på mina provsvar eller någonting och bröt dessutom så mycket att jag hade svårt att förstå henne plus att hon pratade jättetyst. Så jag fick inga svar eller förklaringar alls mer än vad jag redan hade fått av sköterskan jag pratade med i måndags. Jag lyckades iallafall tjata till mig nya prover. Mitt TSH-värde har varit lite högt december-januari och när hon kom till det så ville hon genast sätta in levaxin utan någon som helst utredning eller koll på mina andra mediciner. Mina sköldkörtelvärden har varit normala fram till december så det känns inte som att det bara är att slänga in ännu fler mediciner och sedan hoppas på det bästa typ. Ja, just nu är det inte alls roligt
Jag ”hoppades” på att det skulle vara hemokromatos så jag äntligen kunde få en förklaring till min extrema trötthet men istället fick jag bara ännu mer frågetecken och bevis på att jag inte är värd ett ruttet öre för sjukvården 
Jag brukar oftast inte ta för mycket av medicinerna normalt, de gångerna jag har försökt ta livet av mig så har det varit hela medicinskåpet och läkarna kan inte förstå hur jag fortfarande kan vara någorlunda fungerande, och inte heller hur sjutton jag kunnat överleva alls. Jag har fått en del hjärnskador men kroppen funkar fortfarande. Jag minns inte hur många gånger jag har försökt men jag vågar inte ens försöka längre för jag verkar vara odödlig och nästa gång kanske jag inte kommer lika lindrigt undan som tidigare. Så i måndags var det riktigt illa för då övervägde jag verkligen att göra det. Har gjort lite undantag denna veckan och tagit mer stesolid än jag ska men jag känner att hellre vara halvt neddrogad än att försöka ta livet av mig
Ja, det är skitjobbigt
Vad jag har förstått så kan man få symptom, och även full hemokromatos ihop med en annan gen, trots att man är heterozygot så jag tycker att det är väldigt dåligt av dem att bara släppa allting när jag mår så dåligt. Sedan kanske det visar sig att det är något helt annat men då hade jag vetat iallafall!
Visst är det! Jag tänker många gånger på de som inte är pålästa utan går helt på vad läkarna säger, så illa det kan gå om man har oturGud vad bra att du är såpass påläst iaf, och inte bara accepterar rakt av vad läkarna säger! Det är helt sjukt att man ska behöva tjata sig till vård, men tyvärr är det så det funkar alldeles för ofta. Du får nog bara fortsätta trycka på tills de tar dig på allvar.
Men vad bra att du äntligen blev lyssnad på och fick prata med läkaren. Inte en dag för tidigt!Visst är det! Jag tänker många gånger på de som inte är pålästa utan går helt på vad läkarna säger, så illa det kan gå om man har otur
Kom precis hem från ett av mina sällsynta besök på mellanvården på psykiatrin och det är nog första gången på jag vet inte hur länge jag har gått därifrån utan att må ännu sämre. Min samtalskontakt hämtade faktiskt läkaren när jag sa hur dåligt jag mådde och hur dålig information jag har fått om alllting så nu är jag iallafall uppdaterad på hur han har tänkt med litiumet och han bad om ursäkt för den dåliga informationen från psykiatrins sida.
Sköldkörtelproverna från igår var tillbaka på normalvärdena igen. Fortfarande ganska på gränsen men ingen anledning att slänga in levaxin i min medicincocktail bara sådär hej och hå. Så nu ska jag äntligen få höja litiumet lite och så får vi se vad som händer med måendet, njurarna och sköldkörteln. Mitt ferritinvärde har också gått ned från 697 till 446 vilket känns skönt. Det kan hoppa upp och ned från gång till gång men nu vet jag iallafall att det inte är värre denna gången och kan släppa lite av den ångesten också.
Nu ska jag vila en stund innan jag ska försöka gå en promenad med hundarna. Det är jättefint väder så jag hoppas verkligen att jag lyckas ta mig ut innan det blir mörkt!
Ja, det känns skönt! Nu vet jag iallafall hur hans tankar går när det kommer till fortsatt litiumbehandling och behöver inte bli så frustrerad och ångestfylld när inget händer. Järnet kommer jag nog att lägga på hyllan tills vidare. Jag är såklart fortfarande lika trött, men jag orkar inte kämpa mer och få fler knytnävar just nu. Jag hade dock verkligen velat veta om de tagit dna-tester även för den andra genen som står för 6% av hemokromatosfallen eller om de bara testat för den vanligaste
Hur länge har du haft Litium?
Sedan oktober
Vad är det just nu som du känner att du inte klarar men vill göra?Jag har så mycket jag vill göra som jag aldrig klarar
Jag ville gå ut med hundarna medans det fortfarande var ljust men så blev det såklart inte. Jag vill gå ut nu men jag har fortfarande inte fixat deras täcken så de kommer att frysa. Och jag vill få ordning i lägenheten för här är kaos. Inget klarar jag
Känner igen det där med känslan att det är kaos överallt. Jag brukar börja med det som syns så intrycken blir färre i min hjärna och sen ta det bit för bit. Kanske en garderob eller en låda i en byrå. Jobba med det lilla för man mår bättre om man inte känner sig överhopad med intryck.Jag ville gå ut med hundarna medans det fortfarande var ljust men så blev det såklart inte. Jag vill gå ut nu men jag har fortfarande inte fixat deras täcken så de kommer att frysa. Och jag vill få ordning i lägenheten för här är kaos. Inget klarar jag
Jag försöker göra det men många gånger blir jag så fruktansvärt frustrerad av att inte kunna göra vad jag vill så då går ångesten i taket om jag inte kan fippla med telefonen för att distrahera bort ångesten.
Jag kan tyvärr inte få bort allt kaos innan jag har organiserat allting
Det som är allra jobbigast är att jag kan inte ha allting på samma ställe, tex kläder och skor är uppdelat i olika rum för garderoberna i hallen är för små
