Sasse
Trådstartare
Allting känns så meningslöst. Jag försöker planera, ha mål som jag kan jobba mot. Men allting bara faller pladask hur jag än gör och försöker.
Det var egentligen meningen att jag skulle plugga nu. Jag hade bestämt mig för vad jag ville jobba med, och även om jag inte såg fram emot just studietiden, var det vad jag ville. Jag längtade.
Men jag har problem med psykisk ohälsa, och när studierna tog fart med det höga tempot och stressen som det innebar, så gick det bara inte. Jag fick hoppa av och började med medicin.
Tanken var då att istället ta ett ”viloår”, försöka stabilisera mig själv och må bättre. Och försöka igen nästa år. Ett nytt mål, som jag tidigare varit glad över. Men jag har fått inse att det nog inte kommer hända. Oavsett vad för vård jag får nu under detta halvår som kommer, tror jag inte det är tillräckligt för att få mig att må så bra att jag kan studera igen. Stressen jag får drar ner mig i ett stort mörkt hål, och jag kan knappt ta mig upp igen.
Det var heller ingen engångshändelse, jag har även vid tidigare tillfällen blivit deprimerad när jag försökt studera, om så bara enkla kurser.
Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag hoppas på sätt och vid fortfarande på att det kan gå vägen med att plugga i höst, att komma på banan igen. Utbilda mig till något och ”ha ett normalt liv”. Men jag tror inte på det, speciellt inte när det går så segt med vården.
Oavsett plugg eller inte, så verkar det fungera relativt bra att jobba. Jag har nu en timanställning, och jag trivs bra med både arbetsuppgifter och kollegor. Men pga. olika omständigheter måste jag söka mig vidare till något annat. Dessutom har jag knappt råd med boendet med min lön.
Dessvärre behöver jag ett relativt enkelt jobb, pga. hur jag mår, med enkla arbetsuppgifter. Stressfritt. Som det jag har nu typ, någon annanstans, och med bättre betalt.
Jag vet inte heller om jag fixar en heltidsanställning. Jag blir så matt ibland, och orkar inte göra ett skit. Jag vill vara ledig ofta, göra något kravlöst, bara ta hand om mig själv.
Jag har funderat på att bara skita i allt och bli inlagd. För jag orkar inte tänka, fundera en massa på vad jag ska göra, studera, jobba, bli sjukskriven, något annat? Jag måste göra något val, och jag måste gå in för det, fast kroppen och knoppen strejkar. Blir jag inlagd kan jag bara sluta bry mig och stänga av.
Fast det vill jag egentligen inte, stänga av. Jag har en stark längtan att sysselsätta mig med något, någon form av terapi. Jag har fått en underlig längtan att skaffa hund. Så att jag kan lägga ner all tid och själ på denna hund, och bara drunkna i den. Men det är så orealistiskt det kan bli och inte rätt anledning till att skaffa hund.
Jag hade en medryttarhäst i höstas och vet att ägaren skulle bli glad om jag kom tillbaka. Kruxet är att det inte är kravfritt. Promenadrida är inte ett alternativ, utan hästen ska jobbas. Vilket betyder att jag måste anstränga mig, och det vet jag inte om jag orkar just nu. Jag skulle bara vilja åka ut någonstans och ”pyssla”.
Så jag vill ha någon kravlös sysselsättning. Jag tänkte skaffa gymkort nästa månad när jag har råd, men till dess? Jag är ute och joggar och promenerar, men det räcker inte. Mina katter ger mig viss terapi, jag har t.o.m. börjat trickträna dom i brist på annat, men motivationen från deras sida är full med hål.
Jag har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv. Jag känner mig så stressad för jag borde välja och satsa på något. Vad som helst. Jag vill ha någon sysselsättning som jobb eller plugg, för jag mår dåligt att vara helt utan, men det får inte vara för mycket heller. Och jag vill sysselsätta mig med något på fritiden, så jag kommer ut, så jag gör något. Eller åtminstone så jag slutar tänka.
Och mitt i allt det här, så vet jag inte om jag ens orkar. Det känns som att jag har ett helt berg att bestiga med olika måsten och förväntningar. Jag kan inte slappna av och känner press på mig själv. Frågor som ”Vad ska du göra nu?”, ”Du måste bestämma dig för något”, osv, gör inte livet lättare. Jag vill bara gömma mig under ett täcke och försvinna. Vet varken ut eller in, vad ska jag välja, hur ska jag göra? Jag vet inte ens om jag orkar mer.
Jag vill bara att alla frågor ska sluta, att folk ska tagga ner. Jag vill ta det som det kommer, ta babysteps.
Vad kan jag göra som är relativt kravlöst, vare sig det är jobb/studier eller ren fritidssysselsättning? Jag borde verkligen göra något, vad som helst, men har idétorka. Jag tror jag måste komma på något rätt så snabbt, för jag är rädd att jag inte ser någon mening med att fortsätta snart. Jag har redan försökt ta livet av mig, och jag lär göra om det. Jag tänker på det nästan varje gång jag kör bil, att jag borde köra av. Eller att jag ska proppa i mig själv med mediciner, oavsett om de tar död på mig eller inte så dämpar det i alla fall ångesten.
Jag har förövrigt kontakt med vården, men just nu känns många jullediga. Min kontaktperson har inte svarat, å andra sidan vet jag inte ens om jag vill prata med henne igen. Jag vill bara starta den utlovade terapin de avvaktat med av ingen anledning alls, i mitt tycke.
Ber om ursäkt över ostrukturerat inlägg. Allt är ett enda virrvarr i huvudet. Men tips om vad man kan sysselsätta mig med, vare det är på fritiden, eller annat uppskattas. Jag har som sagt idétorka, men jag måste nog komma på något snart.
Tack till de som orkat läsa hela fadderittan.
Det var egentligen meningen att jag skulle plugga nu. Jag hade bestämt mig för vad jag ville jobba med, och även om jag inte såg fram emot just studietiden, var det vad jag ville. Jag längtade.
Men jag har problem med psykisk ohälsa, och när studierna tog fart med det höga tempot och stressen som det innebar, så gick det bara inte. Jag fick hoppa av och började med medicin.
Tanken var då att istället ta ett ”viloår”, försöka stabilisera mig själv och må bättre. Och försöka igen nästa år. Ett nytt mål, som jag tidigare varit glad över. Men jag har fått inse att det nog inte kommer hända. Oavsett vad för vård jag får nu under detta halvår som kommer, tror jag inte det är tillräckligt för att få mig att må så bra att jag kan studera igen. Stressen jag får drar ner mig i ett stort mörkt hål, och jag kan knappt ta mig upp igen.
Det var heller ingen engångshändelse, jag har även vid tidigare tillfällen blivit deprimerad när jag försökt studera, om så bara enkla kurser.
Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag hoppas på sätt och vid fortfarande på att det kan gå vägen med att plugga i höst, att komma på banan igen. Utbilda mig till något och ”ha ett normalt liv”. Men jag tror inte på det, speciellt inte när det går så segt med vården.
Oavsett plugg eller inte, så verkar det fungera relativt bra att jobba. Jag har nu en timanställning, och jag trivs bra med både arbetsuppgifter och kollegor. Men pga. olika omständigheter måste jag söka mig vidare till något annat. Dessutom har jag knappt råd med boendet med min lön.
Dessvärre behöver jag ett relativt enkelt jobb, pga. hur jag mår, med enkla arbetsuppgifter. Stressfritt. Som det jag har nu typ, någon annanstans, och med bättre betalt.
Jag vet inte heller om jag fixar en heltidsanställning. Jag blir så matt ibland, och orkar inte göra ett skit. Jag vill vara ledig ofta, göra något kravlöst, bara ta hand om mig själv.
Jag har funderat på att bara skita i allt och bli inlagd. För jag orkar inte tänka, fundera en massa på vad jag ska göra, studera, jobba, bli sjukskriven, något annat? Jag måste göra något val, och jag måste gå in för det, fast kroppen och knoppen strejkar. Blir jag inlagd kan jag bara sluta bry mig och stänga av.
Fast det vill jag egentligen inte, stänga av. Jag har en stark längtan att sysselsätta mig med något, någon form av terapi. Jag har fått en underlig längtan att skaffa hund. Så att jag kan lägga ner all tid och själ på denna hund, och bara drunkna i den. Men det är så orealistiskt det kan bli och inte rätt anledning till att skaffa hund.
Jag hade en medryttarhäst i höstas och vet att ägaren skulle bli glad om jag kom tillbaka. Kruxet är att det inte är kravfritt. Promenadrida är inte ett alternativ, utan hästen ska jobbas. Vilket betyder att jag måste anstränga mig, och det vet jag inte om jag orkar just nu. Jag skulle bara vilja åka ut någonstans och ”pyssla”.
Så jag vill ha någon kravlös sysselsättning. Jag tänkte skaffa gymkort nästa månad när jag har råd, men till dess? Jag är ute och joggar och promenerar, men det räcker inte. Mina katter ger mig viss terapi, jag har t.o.m. börjat trickträna dom i brist på annat, men motivationen från deras sida är full med hål.
Jag har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv. Jag känner mig så stressad för jag borde välja och satsa på något. Vad som helst. Jag vill ha någon sysselsättning som jobb eller plugg, för jag mår dåligt att vara helt utan, men det får inte vara för mycket heller. Och jag vill sysselsätta mig med något på fritiden, så jag kommer ut, så jag gör något. Eller åtminstone så jag slutar tänka.
Och mitt i allt det här, så vet jag inte om jag ens orkar. Det känns som att jag har ett helt berg att bestiga med olika måsten och förväntningar. Jag kan inte slappna av och känner press på mig själv. Frågor som ”Vad ska du göra nu?”, ”Du måste bestämma dig för något”, osv, gör inte livet lättare. Jag vill bara gömma mig under ett täcke och försvinna. Vet varken ut eller in, vad ska jag välja, hur ska jag göra? Jag vet inte ens om jag orkar mer.
Jag vill bara att alla frågor ska sluta, att folk ska tagga ner. Jag vill ta det som det kommer, ta babysteps.
Vad kan jag göra som är relativt kravlöst, vare sig det är jobb/studier eller ren fritidssysselsättning? Jag borde verkligen göra något, vad som helst, men har idétorka. Jag tror jag måste komma på något rätt så snabbt, för jag är rädd att jag inte ser någon mening med att fortsätta snart. Jag har redan försökt ta livet av mig, och jag lär göra om det. Jag tänker på det nästan varje gång jag kör bil, att jag borde köra av. Eller att jag ska proppa i mig själv med mediciner, oavsett om de tar död på mig eller inte så dämpar det i alla fall ångesten.
Jag har förövrigt kontakt med vården, men just nu känns många jullediga. Min kontaktperson har inte svarat, å andra sidan vet jag inte ens om jag vill prata med henne igen. Jag vill bara starta den utlovade terapin de avvaktat med av ingen anledning alls, i mitt tycke.
Ber om ursäkt över ostrukturerat inlägg. Allt är ett enda virrvarr i huvudet. Men tips om vad man kan sysselsätta mig med, vare det är på fritiden, eller annat uppskattas. Jag har som sagt idétorka, men jag måste nog komma på något snart.
Tack till de som orkat läsa hela fadderittan.