Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv

Sasse

Trådstartare
Allting känns så meningslöst. Jag försöker planera, ha mål som jag kan jobba mot. Men allting bara faller pladask hur jag än gör och försöker.

Det var egentligen meningen att jag skulle plugga nu. Jag hade bestämt mig för vad jag ville jobba med, och även om jag inte såg fram emot just studietiden, var det vad jag ville. Jag längtade.

Men jag har problem med psykisk ohälsa, och när studierna tog fart med det höga tempot och stressen som det innebar, så gick det bara inte. Jag fick hoppa av och började med medicin.

Tanken var då att istället ta ett ”viloår”, försöka stabilisera mig själv och må bättre. Och försöka igen nästa år. Ett nytt mål, som jag tidigare varit glad över. Men jag har fått inse att det nog inte kommer hända. Oavsett vad för vård jag får nu under detta halvår som kommer, tror jag inte det är tillräckligt för att få mig att må så bra att jag kan studera igen. Stressen jag får drar ner mig i ett stort mörkt hål, och jag kan knappt ta mig upp igen.

Det var heller ingen engångshändelse, jag har även vid tidigare tillfällen blivit deprimerad när jag försökt studera, om så bara enkla kurser.

Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag hoppas på sätt och vid fortfarande på att det kan gå vägen med att plugga i höst, att komma på banan igen. Utbilda mig till något och ”ha ett normalt liv”. Men jag tror inte på det, speciellt inte när det går så segt med vården.

Oavsett plugg eller inte, så verkar det fungera relativt bra att jobba. Jag har nu en timanställning, och jag trivs bra med både arbetsuppgifter och kollegor. Men pga. olika omständigheter måste jag söka mig vidare till något annat. Dessutom har jag knappt råd med boendet med min lön.

Dessvärre behöver jag ett relativt enkelt jobb, pga. hur jag mår, med enkla arbetsuppgifter. Stressfritt. Som det jag har nu typ, någon annanstans, och med bättre betalt. :up: :grin:

Jag vet inte heller om jag fixar en heltidsanställning. Jag blir så matt ibland, och orkar inte göra ett skit. Jag vill vara ledig ofta, göra något kravlöst, bara ta hand om mig själv.

Jag har funderat på att bara skita i allt och bli inlagd. För jag orkar inte tänka, fundera en massa på vad jag ska göra, studera, jobba, bli sjukskriven, något annat? Jag måste göra något val, och jag måste gå in för det, fast kroppen och knoppen strejkar. Blir jag inlagd kan jag bara sluta bry mig och stänga av.

Fast det vill jag egentligen inte, stänga av. Jag har en stark längtan att sysselsätta mig med något, någon form av terapi. Jag har fått en underlig längtan att skaffa hund. Så att jag kan lägga ner all tid och själ på denna hund, och bara drunkna i den. Men det är så orealistiskt det kan bli och inte rätt anledning till att skaffa hund.

Jag hade en medryttarhäst i höstas och vet att ägaren skulle bli glad om jag kom tillbaka. Kruxet är att det inte är kravfritt. Promenadrida är inte ett alternativ, utan hästen ska jobbas. Vilket betyder att jag måste anstränga mig, och det vet jag inte om jag orkar just nu. Jag skulle bara vilja åka ut någonstans och ”pyssla”.

Så jag vill ha någon kravlös sysselsättning. Jag tänkte skaffa gymkort nästa månad när jag har råd, men till dess? Jag är ute och joggar och promenerar, men det räcker inte. Mina katter ger mig viss terapi, jag har t.o.m. börjat trickträna dom i brist på annat, men motivationen från deras sida är full med hål.


Jag har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv. Jag känner mig så stressad för jag borde välja och satsa på något. Vad som helst. Jag vill ha någon sysselsättning som jobb eller plugg, för jag mår dåligt att vara helt utan, men det får inte vara för mycket heller. Och jag vill sysselsätta mig med något på fritiden, så jag kommer ut, så jag gör något. Eller åtminstone så jag slutar tänka.

Och mitt i allt det här, så vet jag inte om jag ens orkar. Det känns som att jag har ett helt berg att bestiga med olika måsten och förväntningar. Jag kan inte slappna av och känner press på mig själv. Frågor som ”Vad ska du göra nu?”, ”Du måste bestämma dig för något”, osv, gör inte livet lättare. Jag vill bara gömma mig under ett täcke och försvinna. Vet varken ut eller in, vad ska jag välja, hur ska jag göra? Jag vet inte ens om jag orkar mer.

Jag vill bara att alla frågor ska sluta, att folk ska tagga ner. Jag vill ta det som det kommer, ta babysteps.

Vad kan jag göra som är relativt kravlöst, vare sig det är jobb/studier eller ren fritidssysselsättning? Jag borde verkligen göra något, vad som helst, men har idétorka. Jag tror jag måste komma på något rätt så snabbt, för jag är rädd att jag inte ser någon mening med att fortsätta snart. Jag har redan försökt ta livet av mig, och jag lär göra om det. Jag tänker på det nästan varje gång jag kör bil, att jag borde köra av. Eller att jag ska proppa i mig själv med mediciner, oavsett om de tar död på mig eller inte så dämpar det i alla fall ångesten.

Jag har förövrigt kontakt med vården, men just nu känns många jullediga. Min kontaktperson har inte svarat, å andra sidan vet jag inte ens om jag vill prata med henne igen. Jag vill bara starta den utlovade terapin de avvaktat med av ingen anledning alls, i mitt tycke.


Ber om ursäkt över ostrukturerat inlägg. Allt är ett enda virrvarr i huvudet. Men tips om vad man kan sysselsätta mig med, vare det är på fritiden, eller annat uppskattas. Jag har som sagt idétorka, men jag måste nog komma på något snart.

Tack till de som orkat läsa hela fadderittan.
 
Det kanske inte är det du frågar efter men du kan inte få hjälp att lära dig hantera stressen runt studierna? Det kanske behövs en inläggning och sjukskrivning och sedan jobba mot målet att du ska klara av att hantera stress och känna av innan det blir för mycket och ha strategier för att antingen säga stopp eller lösa det.
Jag tror inte att du ska bestämma något mål med ditt liv just nu i ditt mående mer än att du ska bestämma dig för att må bättre.
 
Allting känns så meningslöst. Jag försöker planera, ha mål som jag kan jobba mot. Men allting bara faller pladask hur jag än gör och försöker.

Det var egentligen meningen att jag skulle plugga nu. Jag hade bestämt mig för vad jag ville jobba med, och även om jag inte såg fram emot just studietiden, var det vad jag ville. Jag längtade.

Men jag har problem med psykisk ohälsa, och när studierna tog fart med det höga tempot och stressen som det innebar, så gick det bara inte. Jag fick hoppa av och började med medicin.

Tanken var då att istället ta ett ”viloår”, försöka stabilisera mig själv och må bättre. Och försöka igen nästa år. Ett nytt mål, som jag tidigare varit glad över. Men jag har fått inse att det nog inte kommer hända. Oavsett vad för vård jag får nu under detta halvår som kommer, tror jag inte det är tillräckligt för att få mig att må så bra att jag kan studera igen. Stressen jag får drar ner mig i ett stort mörkt hål, och jag kan knappt ta mig upp igen.

Det var heller ingen engångshändelse, jag har även vid tidigare tillfällen blivit deprimerad när jag försökt studera, om så bara enkla kurser.

Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag hoppas på sätt och vid fortfarande på att det kan gå vägen med att plugga i höst, att komma på banan igen. Utbilda mig till något och ”ha ett normalt liv”. Men jag tror inte på det, speciellt inte när det går så segt med vården.

Oavsett plugg eller inte, så verkar det fungera relativt bra att jobba. Jag har nu en timanställning, och jag trivs bra med både arbetsuppgifter och kollegor. Men pga. olika omständigheter måste jag söka mig vidare till något annat. Dessutom har jag knappt råd med boendet med min lön.

Dessvärre behöver jag ett relativt enkelt jobb, pga. hur jag mår, med enkla arbetsuppgifter. Stressfritt. Som det jag har nu typ, någon annanstans, och med bättre betalt. :up: :grin:

Jag vet inte heller om jag fixar en heltidsanställning. Jag blir så matt ibland, och orkar inte göra ett skit. Jag vill vara ledig ofta, göra något kravlöst, bara ta hand om mig själv.

Jag har funderat på att bara skita i allt och bli inlagd. För jag orkar inte tänka, fundera en massa på vad jag ska göra, studera, jobba, bli sjukskriven, något annat? Jag måste göra något val, och jag måste gå in för det, fast kroppen och knoppen strejkar. Blir jag inlagd kan jag bara sluta bry mig och stänga av.

Fast det vill jag egentligen inte, stänga av. Jag har en stark längtan att sysselsätta mig med något, någon form av terapi. Jag har fått en underlig längtan att skaffa hund. Så att jag kan lägga ner all tid och själ på denna hund, och bara drunkna i den. Men det är så orealistiskt det kan bli och inte rätt anledning till att skaffa hund.

Jag hade en medryttarhäst i höstas och vet att ägaren skulle bli glad om jag kom tillbaka. Kruxet är att det inte är kravfritt. Promenadrida är inte ett alternativ, utan hästen ska jobbas. Vilket betyder att jag måste anstränga mig, och det vet jag inte om jag orkar just nu. Jag skulle bara vilja åka ut någonstans och ”pyssla”.

Så jag vill ha någon kravlös sysselsättning. Jag tänkte skaffa gymkort nästa månad när jag har råd, men till dess? Jag är ute och joggar och promenerar, men det räcker inte. Mina katter ger mig viss terapi, jag har t.o.m. börjat trickträna dom i brist på annat, men motivationen från deras sida är full med hål.


Jag har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv. Jag känner mig så stressad för jag borde välja och satsa på något. Vad som helst. Jag vill ha någon sysselsättning som jobb eller plugg, för jag mår dåligt att vara helt utan, men det får inte vara för mycket heller. Och jag vill sysselsätta mig med något på fritiden, så jag kommer ut, så jag gör något. Eller åtminstone så jag slutar tänka.

Och mitt i allt det här, så vet jag inte om jag ens orkar. Det känns som att jag har ett helt berg att bestiga med olika måsten och förväntningar. Jag kan inte slappna av och känner press på mig själv. Frågor som ”Vad ska du göra nu?”, ”Du måste bestämma dig för något”, osv, gör inte livet lättare. Jag vill bara gömma mig under ett täcke och försvinna. Vet varken ut eller in, vad ska jag välja, hur ska jag göra? Jag vet inte ens om jag orkar mer.

Jag vill bara att alla frågor ska sluta, att folk ska tagga ner. Jag vill ta det som det kommer, ta babysteps.

Vad kan jag göra som är relativt kravlöst, vare sig det är jobb/studier eller ren fritidssysselsättning? Jag borde verkligen göra något, vad som helst, men har idétorka. Jag tror jag måste komma på något rätt så snabbt, för jag är rädd att jag inte ser någon mening med att fortsätta snart. Jag har redan försökt ta livet av mig, och jag lär göra om det. Jag tänker på det nästan varje gång jag kör bil, att jag borde köra av. Eller att jag ska proppa i mig själv med mediciner, oavsett om de tar död på mig eller inte så dämpar det i alla fall ångesten.

Jag har förövrigt kontakt med vården, men just nu känns många jullediga. Min kontaktperson har inte svarat, å andra sidan vet jag inte ens om jag vill prata med henne igen. Jag vill bara starta den utlovade terapin de avvaktat med av ingen anledning alls, i mitt tycke.


Ber om ursäkt över ostrukturerat inlägg. Allt är ett enda virrvarr i huvudet. Men tips om vad man kan sysselsätta mig med, vare det är på fritiden, eller annat uppskattas. Jag har som sagt idétorka, men jag måste nog komma på något snart.

Tack till de som orkat läsa hela fadderittan.
Jag tror att du behöver stöd för att kunna reda ut allt, för att få svar på frågorna. När man sitter själv och funderar, så ser man ofta inte skogen för alla träden. Vilka professionella har du kontakt med? De borde kunna hjälpa dig med allt det här.
 
Du behöver vara sjukskriven, är du det? Det tar tid och energi att läka sig. Det är jobbigt att gå i terapi och lära om sina tankemönster och fundera över saker, man behöver använda de små resurser man har till det så man kan bli frisk och må bättre. Inläggning ett tag kanske är en bra ide?

Studera och sånt kan du göra sedan när du mår bättre, då har du också en bättre grund för att fatta beslut.

Saker jag gör och gjort under min sjukskrivning är trädgårdspyssel, gå på stickcafe (man fikar och stickar tillsammans kravlöst måste inte komma varje gång), sedan har jag arbetstränat lite och jobbar just nu på 25 % vilket är 2 h per dag. I början var jag tvungen att gå hem och lägga mig efter mina 2h, ibland får jag göra det nu med om det varit "jobbiga möten". Sen har jag katt och häst, hästen har fått gå på lågfart även om jag vet att det är bra för mig att komma ut och röra på mig med hästen är det inte alltid jag lyckas, sen handarbetar jag massor.
Nu efter ett år av varierande nivå av sjukskrivning så har jag börjat komma tillbaka. Jag märker det på tex att jag äntligen tagit mig igenom det diskberg som stått på min diskbänk det senaste året(!), idag städade jag undan en hög med grenar och stammar från en sälj som föll ned vid den här tiden förra året osv. Jag börjar göra saker igen som att jag börjat måla igen, läsa böcker och sånt. Har definitivt dippar, men ändå, saker som bara blivit stående tidigare blir gjorda.

Känner förövrigt igen det där med bilen, det skulle vara så lätt att bara dra tag i ratten nu så skulle problemet vara löst. Men åh andra sidan är man död så är man död och då kan man ju inget göra. Bättre att kämpa på, skulle det inte lösa sig så kan man ju alltid dö senare resonerade jag på mitt logiskt ologiska sätt.
 
Det kanske inte är det du frågar efter men du kan inte få hjälp att lära dig hantera stressen runt studierna? Det kanske behövs en inläggning och sjukskrivning och sedan jobba mot målet att du ska klara av att hantera stress och känna av innan det blir för mycket och ha strategier för att antingen säga stopp eller lösa det.
Jag tror inte att du ska bestämma något mål med ditt liv just nu i ditt mående mer än att du ska bestämma dig för att må bättre.
Jag vill helst inte behöva bestämma något alls, utan bara ta det som det kommer och se. Fokusera på mitt mående först och främst. Men det är pressande när omgivningen tycker jag borde ta tag i saker, så jag försöker, mer för deras skull kanske (eller för att slippa deras tjat) att komma på något.

Jag har för mig att vi har samtalat på psyk, när jag sökte mig dit, att vi skulle ta itu med alla dessa problem och liksom "bygga upp mig" igen så jag inte blir ett nervvrak varje gång något negativt händer. Men det har inte hänt något sedan dess. Jag har tilldelats en kontaktperson, och har varit på flera besök. Men det händer verkligen ingenting. När jag var inlagd för några veckor sedan tyckte den läkaren jag träffade där att jag borde börja med terapi typ pronto, och det har även varit inskrivet i min behandlingsplan på öppenvårdsmottagningen sedan några månader tillbaka, men ingenting har hänt. Det har bara skjutits upp.

Jag går ju på samtal med min kontaktperson ändå, men det är mer av typen "hur mår du idag?" och inte mer än det direkt.

Jag tror att du behöver stöd för att kunna reda ut allt, för att få svar på frågorna. När man sitter själv och funderar, så ser man ofta inte skogen för alla träden. Vilka professionella har du kontakt med? De borde kunna hjälpa dig med allt det här.
Jag har kontakt med psyks öppenvårdsmottagning. Jag träffar sjuksköterska där varannan vecka och läkare varannan månad (om inte akuttider behövs). Som jag skrev ovan är det meningen att jag ska träffa psykolog och komma igång med terapi, och det händer förhoppningsvis nu någon gång i årsskiftet. Dom har lovat mig hjälp, och jag fick en behandlingsplan i höstas, men ja, den har inte startats upp än. Jag ska se vad min kontaktperson säger när jag väl får tag på henne igen.

Jag vet att dom vill sjukskriva mig dock, gärna heltid. Jag får väl prata med läkaren jag ska träffa i mitten på februari vad han kan göra för mig.

Du behöver vara sjukskriven, är du det? Det tar tid och energi att läka sig. Det är jobbigt att gå i terapi och lära om sina tankemönster och fundera över saker, man behöver använda de små resurser man har till det så man kan bli frisk och må bättre. Inläggning ett tag kanske är en bra ide?
Nej, inte sjukskriven. Det var tal om det tidigare, men sedan fick jag ett jobberbjudande som jag ville ha och hoppade då på det. Jag har fixat det smärtfritt i ca 2 månader nu. Men jag orkar inte göra så mycket utöver det.

Terapin har inte kommit igång ännu, men jag förstår att det kan ta tid och energi. Jag kan definitivt tänka mig att bli sjukskriven när den väl kommer igång. Just nu vill jag dock ha något att göra. För även om jag ibland bara vill vara ta ledigt och göra ingenting, så är det ändå skönt att ha något att göra om dagarna och inte bara vara ledig. Jag sover bara bort dagarna då och gör nada.

Och jag kämpar! Jag griper tag i minsta halmstrån som finns. Jag har förhoppningar på terapin och har väntat på att den ska påbörjas, men det är skitjobbigt när de skjutit upp den utan någon rimlig orsak. Jag hoppas dom inte skjuter på den längre, för jag vet inte om jag orkar vänta då. Jag har funderat på att kontakta en psykolog själv om det skulle skita sig, men ska se vad psyk säger först.
 
Jag vill helst inte behöva bestämma något alls, utan bara ta det som det kommer och se. Fokusera på mitt mående först och främst. Men det är pressande när omgivningen tycker jag borde ta tag i saker, så jag försöker, mer för deras skull kanske (eller för att slippa deras tjat) att komma på något.

Jag har för mig att vi har samtalat på psyk, när jag sökte mig dit, att vi skulle ta itu med alla dessa problem och liksom "bygga upp mig" igen så jag inte blir ett nervvrak varje gång något negativt händer. Men det har inte hänt något sedan dess. Jag har tilldelats en kontaktperson, och har varit på flera besök. Men det händer verkligen ingenting. När jag var inlagd för några veckor sedan tyckte den läkaren jag träffade där att jag borde börja med terapi typ pronto, och det har även varit inskrivet i min behandlingsplan på öppenvårdsmottagningen sedan några månader tillbaka, men ingenting har hänt. Det har bara skjutits upp.

Jag går ju på samtal med min kontaktperson ändå, men det är mer av typen "hur mår du idag?" och inte mer än det direkt.


Jag har kontakt med psyks öppenvårdsmottagning. Jag träffar sjuksköterska där varannan vecka och läkare varannan månad (om inte akuttider behövs). Som jag skrev ovan är det meningen att jag ska träffa psykolog och komma igång med terapi, och det händer förhoppningsvis nu någon gång i årsskiftet. Dom har lovat mig hjälp, och jag fick en behandlingsplan i höstas, men ja, den har inte startats upp än. Jag ska se vad min kontaktperson säger när jag väl får tag på henne igen.

Jag vet att dom vill sjukskriva mig dock, gärna heltid. Jag får väl prata med läkaren jag ska träffa i mitten på februari vad han kan göra för mig.


Nej, inte sjukskriven. Det var tal om det tidigare, men sedan fick jag ett jobberbjudande som jag ville ha och hoppade då på det. Jag har fixat det smärtfritt i ca 2 månader nu. Men jag orkar inte göra så mycket utöver det.

Terapin har inte kommit igång ännu, men jag förstår att det kan ta tid och energi. Jag kan definitivt tänka mig att bli sjukskriven när den väl kommer igång. Just nu vill jag dock ha något att göra. För även om jag ibland bara vill vara ta ledigt och göra ingenting, så är det ändå skönt att ha något att göra om dagarna och inte bara vara ledig. Jag sover bara bort dagarna då och gör nada.

Och jag kämpar! Jag griper tag i minsta halmstrån som finns. Jag har förhoppningar på terapin och har väntat på att den ska påbörjas, men det är skitjobbigt när de skjutit upp den utan någon rimlig orsak. Jag hoppas dom inte skjuter på den längre, för jag vet inte om jag orkar vänta då. Jag har funderat på att kontakta en psykolog själv om det skulle skita sig, men ska se vad psyk säger först.
Att det har blivit ett uppehåll beror kanske på att det varit jul och nyår. Förmodligen börjar det hända lite nu när helgerna är över. Och det är tydligt att du kämpar! Det är starkt gjort, tycker jag.

Din kontaktperson; vad har hen för uppgift? Vad ska hen hjälpa dig med?
 
Det finns en del utbildningar där man läser på deltid. Du kan ju inte få fullt studiestöd men du får ju ett lugnare tempo som kanske gör att du klarar av det bättre? Du kan ju alltid kolla och se vilka som finns på deltid och se om ngt kunde passa dig?
 
Att det har blivit ett uppehåll beror kanske på att det varit jul och nyår. Förmodligen börjar det hända lite nu när helgerna är över. Och det är tydligt att du kämpar! Det är starkt gjort, tycker jag.
Jag vet inte vad du syftade på med uppehåll? Det är ok såklart att jag inte kunnat ha någon kontakt med dom över jul och nyår, det var väntat. Jag antar att min kontaktperson kommer tillbaka till nästa vecka.

Min behandlingsplan fick jag dock redan i höstas, och terapin som det var viktigt att jag kom igång med har skjutits på i ca 3 månader. Av anledningen att dom inte visste om jag skulle bo kvar på orten, även fast jag aldrig sagt att jag skulle flytta. Jag vet inte hur länge de tänkt avvakta om jag inte tillslut frågat, men jag kan tro att det varit ett tag till...

Tack! :)

Din kontaktperson; vad har hen för uppgift? Vad ska hen hjälpa dig med?
Jag vet inte? Jag fick henne tilldelad när jag behövde hjälp med Försäkringskassan och socialen, och det är väl enda gången jag känt att jag fått bra hjälp av henne. I övrigt går våra samtal mest ut på att kolla hur jag mår för dagen, typ. Jag känner ofta att det är helt onödigt att gå till henne, dels för att vad jag än säger verkar det inte gå fram, t.ex. mådde jag vid något tillfälle bra just den dagen jag träffade henne, men bara dagar tidigare hade jag försökt begå självmord, vilket jag också sa. "Ojdå, det var ju inte så bra", var hennes kommentar, och sedan tyckte hon att vi skulle träffas mer sällan, för hon kunde se att jag mådde bra just den dagen, och då var ju allt bra. Och dels för att hon har ovanan att avbryta mig när jag försöker prata och reda ut mina känslor, för att gå på om att "såhär och såhär fungerar andra, gör så".

Jag hoppas det funkar att byta, för mitt förtroende för henne är rätt lågt.

@Maoam Tack! Jag tänkte kika på vad det kan finnas för lättare kurser och utbildningar. Om inte annat för att det kan vara skoj att läsa något simpelt.
 
Jag vet inte? Jag fick henne tilldelad när jag behövde hjälp med Försäkringskassan och socialen, och det är väl enda gången jag känt att jag fått bra hjälp av henne.
Fråga kontaktpersonen nästa gång vad som är tanken att hon ska hjälpa till med. En bekant till mig trodde att hennes kp skulle vara samtalsstöd, medan kp:en hade fått veta att hon skulle hjälpa till i kontakten med myndigheter.
 
Fråga kontaktpersonen nästa gång vad som är tanken att hon ska hjälpa till med. En bekant till mig trodde att hennes kp skulle vara samtalsstöd, medan kp:en hade fått veta att hon skulle hjälpa till i kontakten med myndigheter.
Så kan det vara förstås. Får fråga henne. Men jag förstår inte riktigt varför jag skulle behöva fortsätta gå till henne alls då, efter att hon hjälpt mig med sådant? Det är väl också något jag får fråga antar jag.

Tack för hjälp!

@Trissa Vad menar du med skriva?
 
@Sasse
Jag vet inte riktigt, men du uttrycker dig väl och det är intressant att läsa det du skriver. Intressant är kanske inte rätt ord om ämnet, men jag hoppas du förstår vad jag menar. :-) Det är ju något du kan göra när du vill och utan press, tänker jag.
 
Har du möjlighet att gå till privatpraktiserande psykolog?
Det har gjort den största skillnaden för mig. Terapin har varit mer målinriktad och psykologen så mycket mer engagerad än vad jag någonsin upplevt under mina tio års kontakt med öppenpsyk. Och jag har kunnat ta till mig terapin ordentligt, på bara ett halvår gick jag från absoluta botten till att faktiskt må bra och endast ha enstaka dagar med ångest. Jag blir förvånad varje dag jag inte mår dåligt.

Du skulle förmodligen ha nytta av att bli sjukskriven, så du får möjlighet att stressa ner. Det kan också göra det enklare med krav du upplever från omgivningen, är man sjukskriven brukar folk lugna ner sig.
Men gå inte sysslolös. Hitta en (kravlös) medryttarhäst, hjälp till (kravlöst) i något stall eller bli volontär i någon organisation. Bara några exempel.
Att lära sig hantera stressen när den kommer är också viktigt, för mig har KBT:n hjälpt mycket också med det, för stressen går hand i hand med nedstämdhet.
 
Allting känns så meningslöst. Jag försöker planera, ha mål som jag kan jobba mot. Men allting bara faller pladask hur jag än gör och försöker.

Det var egentligen meningen att jag skulle plugga nu. Jag hade bestämt mig för vad jag ville jobba med, och även om jag inte såg fram emot just studietiden, var det vad jag ville. Jag längtade.

Men jag har problem med psykisk ohälsa, och när studierna tog fart med det höga tempot och stressen som det innebar, så gick det bara inte. Jag fick hoppa av och började med medicin.

Tanken var då att istället ta ett ”viloår”, försöka stabilisera mig själv och må bättre. Och försöka igen nästa år. Ett nytt mål, som jag tidigare varit glad över. Men jag har fått inse att det nog inte kommer hända. Oavsett vad för vård jag får nu under detta halvår som kommer, tror jag inte det är tillräckligt för att få mig att må så bra att jag kan studera igen. Stressen jag får drar ner mig i ett stort mörkt hål, och jag kan knappt ta mig upp igen.

Det var heller ingen engångshändelse, jag har även vid tidigare tillfällen blivit deprimerad när jag försökt studera, om så bara enkla kurser.

Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag hoppas på sätt och vid fortfarande på att det kan gå vägen med att plugga i höst, att komma på banan igen. Utbilda mig till något och ”ha ett normalt liv”. Men jag tror inte på det, speciellt inte när det går så segt med vården.

Oavsett plugg eller inte, så verkar det fungera relativt bra att jobba. Jag har nu en timanställning, och jag trivs bra med både arbetsuppgifter och kollegor. Men pga. olika omständigheter måste jag söka mig vidare till något annat. Dessutom har jag knappt råd med boendet med min lön.

Dessvärre behöver jag ett relativt enkelt jobb, pga. hur jag mår, med enkla arbetsuppgifter. Stressfritt. Som det jag har nu typ, någon annanstans, och med bättre betalt. :up: :grin:

Jag vet inte heller om jag fixar en heltidsanställning. Jag blir så matt ibland, och orkar inte göra ett skit. Jag vill vara ledig ofta, göra något kravlöst, bara ta hand om mig själv.

Jag har funderat på att bara skita i allt och bli inlagd. För jag orkar inte tänka, fundera en massa på vad jag ska göra, studera, jobba, bli sjukskriven, något annat? Jag måste göra något val, och jag måste gå in för det, fast kroppen och knoppen strejkar. Blir jag inlagd kan jag bara sluta bry mig och stänga av.

Fast det vill jag egentligen inte, stänga av. Jag har en stark längtan att sysselsätta mig med något, någon form av terapi. Jag har fått en underlig längtan att skaffa hund. Så att jag kan lägga ner all tid och själ på denna hund, och bara drunkna i den. Men det är så orealistiskt det kan bli och inte rätt anledning till att skaffa hund.

Jag hade en medryttarhäst i höstas och vet att ägaren skulle bli glad om jag kom tillbaka. Kruxet är att det inte är kravfritt. Promenadrida är inte ett alternativ, utan hästen ska jobbas. Vilket betyder att jag måste anstränga mig, och det vet jag inte om jag orkar just nu. Jag skulle bara vilja åka ut någonstans och ”pyssla”.

Så jag vill ha någon kravlös sysselsättning. Jag tänkte skaffa gymkort nästa månad när jag har råd, men till dess? Jag är ute och joggar och promenerar, men det räcker inte. Mina katter ger mig viss terapi, jag har t.o.m. börjat trickträna dom i brist på annat, men motivationen från deras sida är full med hål.


Jag har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv. Jag känner mig så stressad för jag borde välja och satsa på något. Vad som helst. Jag vill ha någon sysselsättning som jobb eller plugg, för jag mår dåligt att vara helt utan, men det får inte vara för mycket heller. Och jag vill sysselsätta mig med något på fritiden, så jag kommer ut, så jag gör något. Eller åtminstone så jag slutar tänka.

Och mitt i allt det här, så vet jag inte om jag ens orkar. Det känns som att jag har ett helt berg att bestiga med olika måsten och förväntningar. Jag kan inte slappna av och känner press på mig själv. Frågor som ”Vad ska du göra nu?”, ”Du måste bestämma dig för något”, osv, gör inte livet lättare. Jag vill bara gömma mig under ett täcke och försvinna. Vet varken ut eller in, vad ska jag välja, hur ska jag göra? Jag vet inte ens om jag orkar mer.

Jag vill bara att alla frågor ska sluta, att folk ska tagga ner. Jag vill ta det som det kommer, ta babysteps.

Vad kan jag göra som är relativt kravlöst, vare sig det är jobb/studier eller ren fritidssysselsättning? Jag borde verkligen göra något, vad som helst, men har idétorka. Jag tror jag måste komma på något rätt så snabbt, för jag är rädd att jag inte ser någon mening med att fortsätta snart. Jag har redan försökt ta livet av mig, och jag lär göra om det. Jag tänker på det nästan varje gång jag kör bil, att jag borde köra av. Eller att jag ska proppa i mig själv med mediciner, oavsett om de tar död på mig eller inte så dämpar det i alla fall ångesten.

Jag har förövrigt kontakt med vården, men just nu känns många jullediga. Min kontaktperson har inte svarat, å andra sidan vet jag inte ens om jag vill prata med henne igen. Jag vill bara starta den utlovade terapin de avvaktat med av ingen anledning alls, i mitt tycke.


Ber om ursäkt över ostrukturerat inlägg. Allt är ett enda virrvarr i huvudet. Men tips om vad man kan sysselsätta mig med, vare det är på fritiden, eller annat uppskattas. Jag har som sagt idétorka, men jag måste nog komma på något snart.

Tack till de som orkat läsa hela fadderittan.

-Skulle du gilla att gå på folkhögskola och bo på ett elevhem? Om du orkar, förstås. Tänkte att då kan du lära dig något intressant och lära känna nya människor och slippa alla vardagsbekymmer. Alltför hög frånvaro får du inte ha då heller, men om ska gå i terapi och missar några lektioner i veckan pga det så tror jag det funkar ändå. Man kan ju välja olika dagar att gå på terapi så att man inte alltid missar samma lektioner.

Någon föreslog privat psykoterapi och det är nog bra, om du har råd för det är ju dyrt. Jag gick på St Lukas stiftelsen 2002 och där är det lite subventionerat. Sist jag hörde någon prata om det kostade det 500 per samtalstimma. Dom har gott rykte. Jag har även gått på integrerande fysioterapi i det offentligas regi - det är en fysioterapeut som tagit vidareutbildning för att bättre förstå sambandet mellan kropp o själ och kunna snacka med folk, ge vägledning o s v. Min terapeut var väldigt skicklig men nu är hon pensionär så just henne kan du inte söka hjälp hos, men det finns ju fler. Testa om du tror att att det skulle kunna hjälpa.

Det finns väl fler hästar som behöver medryttare än den där som du haft? Någon äldre, lugn häst som behöver komma ut och lufsa i skogen eller så. Och kanske någon hund som aldrig kan få nog av att vara ute... Naturen är i sig själv läkande om man tar sig tid att bara vara i den, kravlöst.

Jag hoppas du hittar läkedom för din själ och får det riktigt bra.
 
Jag tror först sjukskrivning och behandling, sedan när du är bättre studier, jobb eller vad du vill göra.

När det väl är dags att studera igen så prata med studievägledaren. Det är möjligt att det går att anpassa så att du kan gå en utbildning du valt och låta den ta lite längre tid. Det är många år sedan jag låg vid universitetet, men då var det inte helt ovanligt att en utbildning för många tog lite längre tid än vad den gjorde i kurskatalogen.

När jag senare arbetade på universitetet hade jag en del studenter som hade speciella behov och rätt till extra hjälp.

Kanske är det möjligt att under sjukskrivning ta någon kurs som en form av arbetsträning?
 
Allt det du beskriver handlar om det yttre i ditt liv. Men vad pågår i ditt inre? Faran med att definiera sig utifrån det yttre är att man kan få för sig att man "borde" göra eller gilla x eller y eftersom andra verkar göra det. Och så blir livet väldigt jobbigt eftersom det som andra gillar och klarar inte verkar funka på en själv. Jag tänker att du kanske borde blicka inåt mycket mer och utforska det som sker där. Vilka känslor har du och när uppkommer de? Vilka behov och önskningar har du? Hur är du som person och kan du hitta sätt att forma ditt liv utifrån den person du är? Vad är ett "normalt liv" för just dig?

De tester för personlighetsdrag (typ Myer Briggs) som finns gratis på nätet kan vara till hjälp när det gäller att förstå sig själv lite bättre. http://www.personlighetstyp.se/
Det finns sen hur mycket som helst att läsa om sin egen typ för att förstå sig själv lite bättre, bara att googla.
 
Jag vill helst inte behöva bestämma något alls, utan bara ta det som det kommer och se. Fokusera på mitt mående först och främst. Men det är pressande när omgivningen tycker jag borde ta tag i saker, så jag försöker, mer för deras skull kanske (eller för att slippa deras tjat) att komma på något.

Jag har för mig att vi har samtalat på psyk, när jag sökte mig dit, att vi skulle ta itu med alla dessa problem och liksom "bygga upp mig" igen så jag inte blir ett nervvrak varje gång något negativt händer. Men det har inte hänt något sedan dess. Jag har tilldelats en kontaktperson, och har varit på flera besök. Men det händer verkligen ingenting. När jag var inlagd för några veckor sedan tyckte den läkaren jag träffade där att jag borde börja med terapi typ pronto, och det har även varit inskrivet i min behandlingsplan på öppenvårdsmottagningen sedan några månader tillbaka, men ingenting har hänt. Det har bara skjutits upp.

Jag går ju på samtal med min kontaktperson ändå, men det är mer av typen "hur mår du idag?" och inte mer än det direkt.


Jag har kontakt med psyks öppenvårdsmottagning. Jag träffar sjuksköterska där varannan vecka och läkare varannan månad (om inte akuttider behövs). Som jag skrev ovan är det meningen att jag ska träffa psykolog och komma igång med terapi, och det händer förhoppningsvis nu någon gång i årsskiftet. Dom har lovat mig hjälp, och jag fick en behandlingsplan i höstas, men ja, den har inte startats upp än. Jag ska se vad min kontaktperson säger när jag väl får tag på henne igen.

Jag vet att dom vill sjukskriva mig dock, gärna heltid. Jag får väl prata med läkaren jag ska träffa i mitten på februari vad han kan göra för mig.


Nej, inte sjukskriven. Det var tal om det tidigare, men sedan fick jag ett jobberbjudande som jag ville ha och hoppade då på det. Jag har fixat det smärtfritt i ca 2 månader nu. Men jag orkar inte göra så mycket utöver det.

Terapin har inte kommit igång ännu, men jag förstår att det kan ta tid och energi. Jag kan definitivt tänka mig att bli sjukskriven när den väl kommer igång. Just nu vill jag dock ha något att göra. För även om jag ibland bara vill vara ta ledigt och göra ingenting, så är det ändå skönt att ha något att göra om dagarna och inte bara vara ledig. Jag sover bara bort dagarna då och gör nada.

Och jag kämpar! Jag griper tag i minsta halmstrån som finns. Jag har förhoppningar på terapin och har väntat på att den ska påbörjas, men det är skitjobbigt när de skjutit upp den utan någon rimlig orsak. Jag hoppas dom inte skjuter på den längre, för jag vet inte om jag orkar vänta då. Jag har funderat på att kontakta en psykolog själv om det skulle skita sig, men ska se vad psyk säger först.
Vad sega de är med behandlingen. Jag vågade först inte gå ned på heltidssjukskrivning men efter att ha haltat runt på halvtid i ett halvår så klampade jag in till min läkare och berättade om mina självmordstankar och att det kändes som att jag inte orkade fortsätta (om det ska vara på det här viset ;) ). Så då blev det fart och jag heltidssjukskrevs och remitterades till psykiatrin för utredning och hamnade sedan hos öppenpsyk för behandling. Med fart menar jag att det istället för 6 månader kanske tog 1,5 månad tills jag satt hos min psykolog. Då hade man ju fått klampa in och ut ur ett antal rum och berätta sitt livshistoria (tills man var helt utled på den). Hur som helst så var jag livrädd för att jag skulle sjunka djupare ned i min depression under tiden jag var sjukskriven, men det var faktiskt en lättnad att inte behöva kämpa med jobbet. Det som jag däremot behövde var något att göra varje dag som gjorde att jag tog mig ur sängen och tog mig ut. Läkarbesöken och de jobbrelaterade besöken hjälpte till ;), men i övrigt försökte jag fylla det med lite kurser, stickcafé och liknande. Det kan ju vara andra saker som man gillar tex om man gillar att träna kan man ha ett sådant pass någon dag, hjälpa till på katthemmet någon dag, fika med kompis en dag osv.

Det behöver inte vara negativt för måendet att vara sjukskriven även fastän man är deprimerad bara man gör andra saker. För mig var och är det viktigt att göra kravlösa saker som bara var för "skojs skull" och att försöka tilllåta sig att vara oambitiös jag är faktiskt sjuk (men det är svårt, framtidsfrågan är min största ångest fortfarande).
 
@Sasse
Jag vet inte riktigt, men du uttrycker dig väl och det är intressant att läsa det du skriver. Intressant är kanske inte rätt ord om ämnet, men jag hoppas du förstår vad jag menar. :-) Det är ju något du kan göra när du vill och utan press, tänker jag.
Ja, jag gillar att skriva och gör det när jag har tid och lust. Funderar på om jag ska gå någon distanskurs för skojs skull. Det kanske har god inverkan :)
Har du möjlighet att gå till privatpraktiserande psykolog?
Jag tror det är för dyrt :o Vet inte om jag har råd med det som det är nu. Jag testar antagligen psyks variant först, om dom kommer till skott någon gång, annars får jag se om det är en möjlighet ändå efter omprioriteringar.
Du skulle förmodligen ha nytta av att bli sjukskriven, så du får möjlighet att stressa ner. Det kan också göra det enklare med krav du upplever från omgivningen, är man sjukskriven brukar folk lugna ner sig.
Jag önskar det vore så enkelt. :( Jag var sjukskriven tidigare halvtid, förvisso inte så länge, det kanske är skillnad om man är sjukskriven en längre tid sas så omgivningen anpassar sig. Men jag möttes av oförstående och ifrågasättanden; om hur länge det skulle hålla i sig och varför, att jag "borde komma igång och göra någonting", osv. Jag tror absolut en sjukskrivning skulle kunna stressa ner, om omgivningen kan acceptera hur läget ser ut. Jag kände mest att jag blev överkörd av folks oförstående och försök att välja en annan väg.
-Skulle du gilla att gå på folkhögskola och bo på ett elevhem? Om du orkar, förstås. Tänkte att då kan du lära dig något intressant och lära känna nya människor och slippa alla vardagsbekymmer. Alltför hög frånvaro får du inte ha då heller, men om ska gå i terapi och missar några lektioner i veckan pga det så tror jag det funkar ändå. Man kan ju välja olika dagar att gå på terapi så att man inte alltid missar samma lektioner.
Jag tror inte jag orkar. Tror det blir samma sak som i höstas när jag försökte studera, det är för stressigt. Jag klarade heller knappt av enstaka komvuxkurser i våras, och nu mår jag ännu sämre :( Jag tror dessvärre inte heller att jag mått bra i ett elevhem. Jag är rätt enstörig och trivs själv, ännu mer när jag mår sämre. Ursäkta att jag är så negativ, men jag tackar för alla inputs jag kan få oavsett.
Jag tror först sjukskrivning och behandling, sedan när du är bättre studier, jobb eller vad du vill göra.

När det väl är dags att studera igen så prata med studievägledaren. Det är möjligt att det går att anpassa så att du kan gå en utbildning du valt och låta den ta lite längre tid. Det är många år sedan jag låg vid universitetet, men då var det inte helt ovanligt att en utbildning för många tog lite längre tid än vad den gjorde i kurskatalogen.

När jag senare arbetade på universitetet hade jag en del studenter som hade speciella behov och rätt till extra hjälp.

Kanske är det möjligt att under sjukskrivning ta någon kurs som en form av arbetsträning?
Det verkade inte som att det gick att anpassa just den utbildningen, åtminstone inte på den orten. Men kanske någon annanstans.

Hm, jag känner mig rätt förvirrad av alla tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu. Det känns så mycket att reda ut själv, jag vet knappt i vilken ände jag borde börja. Eller vad jag själv tycker jag känner, det känns som att varje val jag gör är för andras skull. Jag vet inte riktigt var jag har mig själv, och vad jag vill.

Jag tror ändå att ni har rätt. En sjukskrivning och behandling, sedan gå vidare med jobb/studier eller vad som. Men hur får jag igenom det? :crazy: Jag är så känslig och lättpåverkad som person (och ännu mer nu kanske) att jag ändrar mig ofta, gärna efter andra personers åsikter. Så jag följer deras åsikter, och vad de tycker är bäst för mig, istället för att jag bestämmer själv. De behöver bara säga i en relativt bestämd ton "Jag tycker vi gör så här istället", "Tycker du inte det är bättre?", med frågan underförstått att jo, det är det. Jag orkar inte ta fighten, behöva förklara hur jag känner och vad jag behöver. Mina föräldrar är det största problemet här, eftersom de är så oförstående, och när jag inte kan förklara något känns det som att de vill ta ansvaret för att pusha mig åt "rätt" håll (det hållet de tycker är bäst då). Om nu detta var förståeligt. Jag kommer nog få gå igenom ännu ett psykiskt helvete om jag bestämmer mig för att bli sjukskriven igen.

PS. Vad gillar du min nya avatar? Speciellt för dig! ;)
 
Allt det du beskriver handlar om det yttre i ditt liv. Men vad pågår i ditt inre? Faran med att definiera sig utifrån det yttre är att man kan få för sig att man "borde" göra eller gilla x eller y eftersom andra verkar göra det. Och så blir livet väldigt jobbigt eftersom det som andra gillar och klarar inte verkar funka på en själv. Jag tänker att du kanske borde blicka inåt mycket mer och utforska det som sker där. Vilka känslor har du och när uppkommer de? Vilka behov och önskningar har du? Hur är du som person och kan du hitta sätt att forma ditt liv utifrån den person du är? Vad är ett "normalt liv" för just dig?

De tester för personlighetsdrag (typ Myer Briggs) som finns gratis på nätet kan vara till hjälp när det gäller att förstå sig själv lite bättre. http://www.personlighetstyp.se/

Det finns sen hur mycket som helst att läsa om sin egen typ för att förstå sig själv lite bättre, bara att googla.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med informationen om vad för slags personlighetsdrag jag har? Jag vet i mångt och mycket vad för slags personlighet jag har, men jag förstår inte hur det ska hjälpa mig vid en sådan situation jag är i nu. Kan du förklara hur du menar?

Jag kan inte heller svara på dina frågor, varken här eller i mitt eget huvud. Hur ska jag veta detta?

Jag vet inte riktigt vad jag tycker och känner just nu, i den här perioden. Jag vet inte om det beror på att jag kanske lever i förnekelse, det passar inte att jag är deprimerad, det är inte något jag funderat över när jag framtidsplanerat. Det stör mitt planerande eftersom jag måste ha överseende med det, och låta det ta tid. Jag har verkligen inget tålamod och vill att problemet ska vara undanröjt typ pronto. Jag har helt enkelt inte kunnat acceptera helt ännu att jag måste varva ner och ta det lugnt ett tag (kanske flera år).

Eller så beror det på att omgivningen påverkar mig väldigt lätt med sina åsikter. Jag har alltid haft svårt att ta för mig, och sätter gärna andras välbefinnande och åsikter över mina egna. Oavsett vad. Det gör att mina egna åsikter faller i dunkel, och jag har svårt att greppa dom igen. Det är svårt att sätta ord på hur jag menar här riktigt, men när jag tänker efter så känner jag mig lite rädd att jag inte vet vem jag är :crazy: Att jag lever ett liv som andra "valt åt mig". Jag kan nog nämna hur många exempel som helst där mina åsikter blivit nedprioriterade, och att man istället satt upp andra mål och förväntningar hos mig. Och jag har lyssnat, för jag är så känslig. Jag har gjort (och gör) vad andra förväntar sig av mig fortfarande, för att undvika konflikter och ogillande av olika typ.

Jag inser att det ovan inte var ett så bra svar till dig, jag försöker nog mest bena ut mina tankar. Men bra att jag skrev på buke, jag kan ju ta upp det här med min framtida psykolog :idea:

Men tillbaka till din frågeställning så har jag ingen aning. Jag kan verkligen inte svara på de frågorna. Vad är det för känslor vi pratar om? Behov och önskningar måste jag nog rannsaka mig själv för att kunna hitta någonstans där långt inne... Jag vet hurdan jag är som person dock, men förstår inte riktigt hur jag ska kunna forma ett liv utifrån den jag är.

"Ett normalt liv" skulle för mig innebära ett liv utan att vara deprimerad typ. Så jag kan göra det jag vill utan större påfrestningar. Jag skulle vilja utbilda mig och senare jobba. Rent simpelt. Jag vill inte behöva kämpa varje dag för att orka överleva.


@monster1 Jag är också lite rädd för en heltidssjukskrivning, och vad det kan innebära. Det skulle vara hemskt om jag bara sover bort hela dagarna och inte gör något. Jag har varit halvtidssjukskriven innan, och då sov jag bara hela dagarna. Jag hade ingen ork till något, gick bara på mina samtalsbesök sas. Kände ofta att allt var meningslöst, dagarna bara gick och jag gjorde ingenting. Så jag blev glad när jag fick jobb och något att göra om dagarna. Men jag orkar å andra sidan inte hur mycket som helst, och om terapi är väldigt jobbigt lär det nog bli en sjukskrivning i samband med det ändå.

Jag behöver nog fundera lite tror jag, och det skulle ju vara bra om min kontaktperson kan vara tillbaka från sin ledighet snart (hur lång ska hon ha? :cautious:), så jag kan bolla med någon. Men orkar jag gå igenom den psykiska stressen omgivningen kommer ge mig om jag blir sjukskriven igen, kommer jag nog satsa på det ändå.
 
Den finns privatpraktiserande psykologer som är anknutna till landstinget. Googla lite och se om det finns någon sån i närheten.

Om det är vad omgivningen tycker som är en stor del i stressen är det kanske extra viktigt att få börja i terapi så snart som möjligt så du får verktyg att hantera hur de får dig att känna, och hur du kan bemöta dem. Det tär ju så himla mycket på en annars.

Hoppas det lättar lite för dig snart!
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Jag vet inte om det är för att jag blivit gammal, det har varit den mest tragiska semesterperioden ever, eller om jag verkligen bara...
2 3
Svar
51
· Visningar
4 309
Senast: Inte_Ung
·
Kropp & Själ Alltså nu har jobbiga saker hopat sig för att jag skjutit på dem. T.ex. har jag en konflikt med en nära vän. Istället för att ringa och...
2
Svar
21
· Visningar
1 160
Senast: Cattis_E
·
Kropp & Själ Egentligen har jag ett fantastiskt bra liv. Jag älskar mitt lilla hus, jag älskar mitt yrkesval, jag har bra kollegor och en bra chef...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 328
Senast: Thaliaste
·
Kropp & Själ Jag har troligen åkt på nån form av stressutslag. Det kliar så jag blir tokig, självklart mest nattetid också. Har kontaktat vården och...
2 3
Svar
47
· Visningar
1 919

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp