Jag vet inte om jag klarar en till graviditet

[Gretagris]

Min första graviditet rivstartade med fruktansvärt illamående, var i princip sängliggandes i tre månader och mådde så otroligt dåligt psykiskt hela den perioden. Tappade lusten till allt. När min son föddes så var allt såklart värt det men har sedan dess fasat över en kommande graviditet.
Efter tre år kom suget efter ett andra barn och jag blev gravid oväntat fort.
Illamåendet smög sig på, om än inte lika starkt så väldigt intensivt och jag kastades genast tillbaka till ångesten jag hade sist.
Men jag försökte ändå vara positiv då jag iaf inte var helt sänkt som sist även fast jag mår
Väldigt illa.
Efter ett ultraljud förra veckan konstaterades att det inte fanns något foster - vilket också bekräftades igår hos läkare på gynmottagning.
Imorgon ska jag ta fyra tabletter som ska stöta ut det som är där inne.

Saken är den att jag kan inte ens sörja ”barnet som aldrig blev till” utan jag vill bara få ut det nu så jag blir av med mitt illamående.
Just nu kan jag inte ens tänka mig att försöka bli gravid igen. Jag vill ha en bebis, jag vill att min son ska få ett syskon. Men jag orkar inte med illamåendet.
Har någon vart med om liknande? Hur gick det för er?
Jag känner mig så misslyckad.

 

[cirkus]

Jag hade tvekat till att skaffa ett barn till om jag mådde så rysligt som du verkar har gjort. Sen är det ju faktorn att man är två som skaffar bar och om partnern verkligen, verkligen hade velat ha ett barn till hade den diskussionen blivit jobbig men nödvändig om jag sa blankt nej.

 

[Sofie.S]

Båda mina graviditeter har jag tagit medicin (lergigan) mot illamåendet, från att jag plussade till att dagen efter förlossningen. Man ska inte behöva leva med illamående som påverkar ens liv så negativt. Prata med din barnmorska!
Min BM bad mig att testa sluta med medicinen två gånger under första graviditeten och det gick inte och det var okej, det finns inga skadliga biverkningar.
Jag hade nog inte mäktat av mina graviditeter utan medicinen!

 

[Guldaskig]

En bekant till mig hade hyperemesis med båda sina barn, hon mådde fruktansvärt dåligt. Sen blev hon gravid igen och sambon ville väldigt gärna ha ett tredje barn men min bekant orkade inte med en graviditet till och gjorde därför abort.

 

[Ja88]

Beklagar missfallet! Jag har inte haft så besvärligt illamående, men funderar på om du fått prova någon medicinering för ditt illamående? Finns ju lite olika man kan testa, receptbelagda.

 

[Ainon]

Beklagar missfallet.

Jag kräktes i princip från det att jag plussade till barnet föddes nu med mitt första barn (trots att vi prövade olika mediciner). Hon är 13 månader nu och finns inte i tanken att jag vill genomgå det igen! även om jag egentligen vill ha fler barn vilket är ett dilemma, vi har pratat lite löst om adoption.

 

[malumbub]

Min första graviditet rivstartade med fruktansvärt illamående, var i princip sängliggandes i tre månader och mådde så otroligt dåligt psykiskt hela den perioden. Tappade lusten till allt. När min son föddes så var allt såklart värt det men har sedan dess fasat över en kommande graviditet.
Efter tre år kom suget efter ett andra barn och jag blev gravid oväntat fort.
Illamåendet smög sig på, om än inte lika starkt så väldigt intensivt och jag kastades genast tillbaka till ångesten jag hade sist.
Men jag försökte ändå vara positiv då jag iaf inte var helt sänkt som sist även fast jag mår
Väldigt illa.
Efter ett ultraljud förra veckan konstaterades att det inte fanns något foster - vilket också bekräftades igår hos läkare på gynmottagning.
Imorgon ska jag ta fyra tabletter som ska stöta ut det som är där inne.

Saken är den att jag kan inte ens sörja ”barnet som aldrig blev till” utan jag vill bara få ut det nu så jag blir av med mitt illamående.
Just nu kan jag inte ens tänka mig att försöka bli gravid igen. Jag vill ha en bebis, jag vill att min son ska få ett syskon. Men jag orkar inte med illamåendet.
Har någon vart med om liknande? Hur gick det för er?
Jag känner mig så misslyckad.

Jag spydde nästan hela graviditeten - den första månaden var jag bara konstant åksjuk. Sista spyan kom dagen innan barnet...
Jag testade tabletter, inget hjälpte. Jag överlevde tack vare gurka, sockerärtor och citron. Vissa lukter och maträtter har jag fortfarande problem med. Barnet fyller snart två.

Mitt största problem med/efter graviditeten är dock foglossningarna. Min kropp känns helt förstörd. Dagarna innan mensen kommer är jag tillbaka till ett bäcken som inte klarar av belastning eller ens att diska i två minuter. Helt ohållbart att ens försöka bli gravid då.

Beklagar missfallet. Skuldbelägg inte dig själv för att du inte upplever någon sorg. Tillåt dig själv att hantera det här i din egen takt. Du är inte misslyckad.

Vad säger din partner?

 

[Gretagris]

Glömde skriva att jag åt både lergigan comp och zofran till vecka 25 ca. Sedan klarade jag mig utan om jag bara tog det väldigt lugnt på förmiddagarna, då var det som värst.

Tog lergigan comp nu också men det hjälper inte mycket. Kanske tar det värsta men jag mår ju fortfarande pyton.

Idag känner jag inte så mycket illamående och det är en sådan befrielse i kroppen. Sedan har jag också påbörjat cytotec- behandlingen också

Tack för era svar

Min man låter det vara helt och hållet upp till mig. Han är nöjd med ett barn men vill såklart också att sonen ska få ett syskon. Men inte så mycket att han skulle begära det av mig.

 

[Nikita4evR]

Jag mådde illa hela min graviditet och fick lergigan comp utskrivet, hjälpte inte ett dugg och när man läste alla biverkningar och att de kunde påverka fostret kändes det inte bra att ta dom. Det värsta var att må så illa men att inte kunna spy, illamåendet var dygnet runt och ibland kändes det hopplöst och att man nästan ångrade sig. Tack och lov så kämpar man på för det är såå värt det Jag är lite i samma sits, vill att min lille pojk ska ha ett syskon men man tänker ändå om man verkligen orkar gå igenom samma sak för det tar på psyket. Och förlossningen var inte jätterolig heller. Gick över tiden i nästan 2 veckor och bebisarna blir ju inte mindre och efter flera timmars krystande utan att något hände kände barnmorskan att handen/armen låg vid hans huvud så var tvärstopp. Blev sugklocka och ett "sned klipp" som gjorde att jag knappt kunde gå/sitta på flera veckor

 

[Bexzor]

Har någon vart med om liknande? Hur gick det för er?
Jag känner mig så misslyckad.

Jag tillhör den procent av kvinnor som mår illa redan veckan innan mensen beräknas komma, och kräks sedan till dagen efter kejsarsnitt. Träffade min man redan 2010, men vi bröt upp då han ville ha barn men jag ville inte ha fler än det barn på 6 år som jag hade då. Vi blev ihop igen då mannen avstod barn för att få leva med mig. Nånstans växte tanken på gemensamma barn, och jag försökte intala mig själv att det händer inte igen. Men det gjorde det, och livet gick ut på att kräkas, äta, ta tablett och sova tillsammans med täta vätskedropp på sjukhus i princip halva graviditeterna (2013 & 2016). Har fått ändra kosten för att hålla illamåendet i schack tiden ut samt ställa klockan på medicinerna för att ens ha en chans att få behålla lite mat och vätska. Har alltid ätit Lergigan Comp och Lergigan 3 gånger om dagen fram tills att kräkningarna minskat runt halvtid, och sedan minst 1 om dagen efter behov då kräkningarna låg latent. Var jag hungrig, trött eller åt kött så kräktes jag. Har fått dispens efter mina 3 kejsarsnitt att få äta lite yoghurt eller nyponsoppa direkt efteråt för att det lindrat illamåendet trots att det egentligen måste gå ett tag efter.

Har 3 barn, och är fortfarande förvånad över mig själv för vägen har varit alldeles för lång, och hade jag kunnat spola tillbaka så hade jag inte skaffat minste barnet. Han är bland det finaste jag har, men jag funderade på abort så gott som dagligen och levde för alla extra ultraljud vi fick. Varje bevis på att han levde och mådde bra gjorde att det gick att uthärda. Men det är inget liv jag vill ha igen så vi skaffar inte fler barn. Men ja, det går att skaffa fler barn om man har en partner som är beredd på att ta allt.