Sv: "Jag tror att en glad feminist gör större nytta än en arg feminist"
knappast om dom vill ha ut nåt till ickefeminister som borde vara högsta prioritet !
Tja, jag läste just en artikel i
Populär Historia om arbetet för kvinnlig rösträtt i Storbritannien. Sammanfattningsvis:
Mitten av 1800-talet: diskussionerna tar fart och människor för kvinnlig rösträtt började organisera sig. Det hela var lugnt och diplomatiskt.
1903: WSPU bildas. Till skillnad från andra grupper som arbetade för kvinnlig rösträtt var WSPU tydliga i att de ville agera, inte bara diskutera.
1905: Två WSPU-aktivister avbryter ett valmöte genom att kräva att få svar på hur talaren och partiet ställer sig till frågan om kvinnlig rösträtt. Aktivisterna arresteras.
1912: Efter att WSPU inte tycker att det händer något (utom en massa snack) ökar de trycket och aktioner som fastkedjningar, fönsterkrossning, demonstrationer etc blir vanliga. Suffragetter i fängelse (där de sattes för sina aktioner) hungerstrejkar och tvångsmatas. WSPU-ledare måste gå i landsflykt.
1918: Rösträtt för vissa kvinnor införs i Storbritannien.
1928: Allmän rösträtt för kvinnor i Storbritannien.
Inte för att jag personligen vurmar för aktiviteter som att skära sönder tavlor på National Gallery, kasta sig framför kungens häst i derbyt (och dö på kuppen), slå sönder skyltfönster, bränna ner diverse saker och slänga bomber - men det råder nog stor enighet om att WSPU och andra mer militanta rörelser på ca tjugo år lyckades uppnå vad mer diplomatiska och sansade grupper inte klarat på mer än ett halvt sekel: kvinnlig rösträtt i Storbritannien.
Själv sitter jag med hjärtat i halsgropen när jag hundra år senare läser om dessa aktioner, vilka som sagt ifrån är långt från vad jag själv förespråkar. Men någonstans, när jag blir riktigt förbannad på något, kan jag förstå dem: de måste ha fått tok-nog!
Jag tycker att det är väldigt förståeligt att människor och grupper av människor som upprepade gånger upplever att de bedöms efter en påklistrad grupptillhörighet istället efter person blir förbannade för det. Ingen annan skall komma och säga åt dem att inte vara arga. Ilska kan vara en drivkraft. Jämställdhetsministern har en annan drivkraft. Jag vet inte hur hon kan påstå att något är rätt och något annat är fel? Resultatet måste väl vara viktigast?
Oavsett glad eller arg i grunden tror jag dock man når fram bäst genom att vara saklig och väl påläst. Är det grundläget kan personen ibland tillåtas fatta humör en aning och även visa glädje över att något gått bra tror jag. Det gör personen mänsklig, personlig. Och sådant tror jag också når ut.