Sv: Jag saknar energi genom hela hästens kropp.
Tack för dina intressanta följdfrågor.
Först ska sägas att jag är petig. På gränsen till idioti. Jag känner spänning där andra troligen inte skulle ens vara medvetna om det. Men det är för att min nuvarande häst är relativt känslig och jag verkligen vill lära mig rida honom så bra som jag kan. Jag känner det omedelbart inom mig när han börjar komma i närheten. Känner det nog mer mentalt än kroppsligt tror jag. Men visst finns det fysiska pusselbitar. Suget i bettet förändras, ryggen känns annorlunda, magen bullar ut åt ett håll, hjälperna går inte igenom i samma sekund som jag utför dem.
För mig är spänning ett resultat av raserad lösgjordhet. Att komma till lösgjordhet är inte gjort i en handvändning. Det krävs att ryttaren verkligen vet hur man rider fram den. En del "bryter" fram falsk lösgjordhet enligt mitt sätt att se det. (Det är därför jag har så svårt att förstå varför man börjar med böjning inom vissa ridstilar). Hoppryttare är ett släkte som ofta får statuera exempel för detta. Det känns inget motstånd i handen längre, alltså tror man att hästen är lös. När den i själva verket gott sönder. Den har inte gjort sig lös, den har tagits sönder.
Jag är i lärofas, jag kan inte rida med losgelassenheit längre än några sekunder i taget, sen slår någon muskel/sena på som jag inte vill ska slå på. (Hos hästen alltså). Jag tror det kommer att bli bättre ju starkare Elephanten blir. Och ju mer jag lär mig att inte vara "efter" i skeendet.
För oftast ligger förstås felet hos mig. Jag är för sen. För stark. För svag. You name it, I´ve tried it. Jag hjälper mig ur de situationerna genom att försöka hitta tillbaka igen utan att försöka tänka "fan också", för negativa tankar fördröjer prestationen. Likaså om det är stökigt i ridhuset sänker jag kraven rejält, nöjer mig med få fina saker och så lägger jag in fler avslappningsfaser (för MIG, inte för hästen). jag har också fått många mentala bilder jag kan ta till när jag känner att mitt fokus blir fel. Åker tyngdpunkten upp har jag övningar för det. Spänner jag benen har jag mentala liknelser för det. Osv. (Ibland är det bra med en tränare som träffat Sally S!)
Men jag hittar tillbaka igen tillräckligt ofta för att inte anse att det är någon fara på taket.
Jag skulle nog uppleva att det största problemet är att folk faktiskt inte är så himla superintresserade av att lära sig rida. Man tycker redan att man är rätt duktig. Man letar efter tränare som bekräftar det. En del har tävlingsambitioner, och kör på i sina spår. Sen tror jag att din fråga om kontakt med sig själv och hästen också är en "ledande fråga".
För visst är det så. För många är hästen ett redskap. Och hur många ryttare förstår att ridning är en sport som kan plockas sönder i beståndsdelar och sedan övas en och en? Hur många ryttare orkar ägna en lektionatimme åt att få rätt skänkelläge, för att sedan öva och öva och öva innan det är inlärt? De flesta är intresserade av en quick fix. (jag också egentligen, man är ju människa...). Krumelutter i högre gånarter ÄR roligare än handställning t ex. Så är det bara!
Evis> jag förstår vad du menar, helt plötsligt kommer så jäkla mkt energi fram att man nästan blir lite skrajsen. Enligt min tränare är det normalt, vi som inte har ridit på så hög nivå kan tycka det nästan är läbbigt, men det är den energinivån man är ute efter. Jag känner inte heller att det är "negativ" energi som regel, bara ett stort paket av livskraft och "Här kommer jag, jag är KUNG!". Men visst ser man folk rida in negativa energiutlopp också. Men då är ju hästarna inte på hjälperna, de är upprörda och hela deras utstrålning säger "jag tycker detta är obehagligt!" .
Flum flum från södern!
Tack för dina intressanta följdfrågor.
Först ska sägas att jag är petig. På gränsen till idioti. Jag känner spänning där andra troligen inte skulle ens vara medvetna om det. Men det är för att min nuvarande häst är relativt känslig och jag verkligen vill lära mig rida honom så bra som jag kan. Jag känner det omedelbart inom mig när han börjar komma i närheten. Känner det nog mer mentalt än kroppsligt tror jag. Men visst finns det fysiska pusselbitar. Suget i bettet förändras, ryggen känns annorlunda, magen bullar ut åt ett håll, hjälperna går inte igenom i samma sekund som jag utför dem.
För mig är spänning ett resultat av raserad lösgjordhet. Att komma till lösgjordhet är inte gjort i en handvändning. Det krävs att ryttaren verkligen vet hur man rider fram den. En del "bryter" fram falsk lösgjordhet enligt mitt sätt att se det. (Det är därför jag har så svårt att förstå varför man börjar med böjning inom vissa ridstilar). Hoppryttare är ett släkte som ofta får statuera exempel för detta. Det känns inget motstånd i handen längre, alltså tror man att hästen är lös. När den i själva verket gott sönder. Den har inte gjort sig lös, den har tagits sönder.
Jag är i lärofas, jag kan inte rida med losgelassenheit längre än några sekunder i taget, sen slår någon muskel/sena på som jag inte vill ska slå på. (Hos hästen alltså). Jag tror det kommer att bli bättre ju starkare Elephanten blir. Och ju mer jag lär mig att inte vara "efter" i skeendet.
För oftast ligger förstås felet hos mig. Jag är för sen. För stark. För svag. You name it, I´ve tried it. Jag hjälper mig ur de situationerna genom att försöka hitta tillbaka igen utan att försöka tänka "fan också", för negativa tankar fördröjer prestationen. Likaså om det är stökigt i ridhuset sänker jag kraven rejält, nöjer mig med få fina saker och så lägger jag in fler avslappningsfaser (för MIG, inte för hästen). jag har också fått många mentala bilder jag kan ta till när jag känner att mitt fokus blir fel. Åker tyngdpunkten upp har jag övningar för det. Spänner jag benen har jag mentala liknelser för det. Osv. (Ibland är det bra med en tränare som träffat Sally S!)
Men jag hittar tillbaka igen tillräckligt ofta för att inte anse att det är någon fara på taket.
Jag skulle nog uppleva att det största problemet är att folk faktiskt inte är så himla superintresserade av att lära sig rida. Man tycker redan att man är rätt duktig. Man letar efter tränare som bekräftar det. En del har tävlingsambitioner, och kör på i sina spår. Sen tror jag att din fråga om kontakt med sig själv och hästen också är en "ledande fråga".
För visst är det så. För många är hästen ett redskap. Och hur många ryttare förstår att ridning är en sport som kan plockas sönder i beståndsdelar och sedan övas en och en? Hur många ryttare orkar ägna en lektionatimme åt att få rätt skänkelläge, för att sedan öva och öva och öva innan det är inlärt? De flesta är intresserade av en quick fix. (jag också egentligen, man är ju människa...). Krumelutter i högre gånarter ÄR roligare än handställning t ex. Så är det bara! Evis> jag förstår vad du menar, helt plötsligt kommer så jäkla mkt energi fram att man nästan blir lite skrajsen. Enligt min tränare är det normalt, vi som inte har ridit på så hög nivå kan tycka det nästan är läbbigt, men det är den energinivån man är ute efter. Jag känner inte heller att det är "negativ" energi som regel, bara ett stort paket av livskraft och "Här kommer jag, jag är KUNG!". Men visst ser man folk rida in negativa energiutlopp också. Men då är ju hästarna inte på hjälperna, de är upprörda och hela deras utstrålning säger "jag tycker detta är obehagligt!" .
Flum flum från södern!
