Jag kan inte släppa taget...

[Lona]

I dagarna är det ett år sedan Skroffan blev sjuk och dog (jag kan nästan inte ens skriva det ).
Jag har förlorat en hund till det senaste året - dessutom anhöriga och "min" häst - men även om jag givetvis sörjt och saknat dem så har jag ändå kunnat gå vidare.
Jag brukar kunna hantera sorg och dödsfall rätt bra men Skroffan... det var något särskilt med henne, det tyckte jag även när hon levde - vi hade ett speciellt band .
Jag kan bara inte släppa taget, jag blir fortfarande fruktansvärt ledsen när jag tänker på henne, det gör så jävla ont.
Hur överlever man? Hur går man vidare och släpper taget "lite lagom"?
Vad gör jag ?!

 

[vallhund]

Är du medveten om att jag söker nytt hem åt Leon? En ny hund kan aldrig ersätta den du förlorat men kan ge dig tröst i att bygga upp en ny relation.

 

[Modig_Korn]

Förlorade hunden med stort H, du vet en sån som man bara får uppleva en enda gång i livet. Hon fick avlivas några dagar innan sin 14års dag. Vilket är ett och ett halvt år sedan nu. Jag sörjde henne redan innan hon fick avlivas, för jag visste ju vad som komma skulle. Vet inte om jag egentligen sörjt färdigt eller bara staplat det på hög med andra familjetragedier som skett senaste åren. Jag tror inte att jag tänker på henne så mycket, vet inte om det blivit så för att det är känslomässigt för mycket eller vad det är. Har fortfarande svårt att kolla på bilder på henne och min tidigare hund, men det blir bättre ju längre tiden går. Det är väl annars bara att minnas de stunder man hade tillsammans och bryta sörja så ofta man behöver få ut de känslorna, förslagsvis under en promenad ut i naturen. Att inte gå hundlös kan ju vara ett sätt att komma vidare lite grann, för är man en bra hundägare så tror jag att ens forna hundar bara hade blivit glada åt att man gick vidare med en till hund.

 

[Valptass]

Som jag har förstått det så är sorg både individuellt och varierar från gång till gång. Själv förlorade jag både min pappa och mitt hem för drygt två år sen, och det är först nyligen jag känner att jag är på väg ut ur sorgedimman och kan börja leva normalt igen.

Så vitt jag vet finns det inte mycket man kan göra för att skynda på det, sörjandet är en process och det får ta den tid det tar. Det är varken fel eller konstigt att sörja vissa dödsfall längre än andra. Jag tror att det är viktigt att man inser att det är okej att sörja, och att man inte försöker kväva känslorna och "rycka upp sig" för att det är vad som förväntas; fortsätt gråta när tårarna kommer och tillåt dig att bli ledsen. Det blir lättare med tiden, även om vägen dit känns tung.

Om du känner att det är en sorg i sig att vara hundlös kanske du kan fundera på att skaffa en ny hund, det kan vara en tröst att känna att hjärtat har plats för nya kärlekar och hundägandet brukar ju bjuda på glädje och ge en något att fokusera på.

 

[FengurLaugar]

Jag förlorade min älskade häst, trotjänare och bästa vän för 4 år sen drygt. Jag grinar så fort jag tänker på det. Han var sjuk och jag visste att det skulle hända och det var på ett vis en lättnad att han fick somna in pga att både jag och han mådde dåligt pga hans astma. Men saknaden släpper aldrig. Tryggheten vi hade tillsammans och det starka bandet glömmer man inte så lätt. Vi fick 18 år ihop vilket innebär nästan mitt hela liv då han gick bort. Jag sörjer att inte mina barn fick träffa honom. Men livet gick vidare pga att jag hade ännu en vän där ute i stallet som behövde mig. Hade jag inte haft det hade jag nog gått under.

Förlorade vår hund förra året hastigt pga skada och det kom som en chock. Han är så saknad och en sån hund får vi aldrig! Sååå speciell och tillgiven och underbar. Att han gick bort var så onödigt! Det var inte dags än. Han var så pigg och glad trots sina 9 år men så hände olyckan. Jag hade det väldigt jobbigt utan honom tills vi bestämde oss för att vi måste ha en hund. Så några månader efter skaffade vi valp. Han kan aldrig ersättas men jag behöver ha en hund som vän för att känna mig hel. Det underlättade sorgearbetet och man minns alla bra stunder vi hade.

 

[Lovisaleonora]

Hur överlever man? Hur går man vidare och släpper taget "lite lagom"?

Man fortsätter andas. Och jag tror inte man med medvetandet och logik kan släppa taget. Däremot kan man hitta verktyg att hantera saknaden. Så den inte ligger i vägen för livet och nya känslor, nya upplevelser.

Förra våren fick jag ta bort min hjälte, och livet blir sig inte likt igen. På ett bra vis, nu har jag ju hans tassavtryck i min tillvaro. Även om han inte finns kvar hos mig har han lämnat spår som inte går att sudda ut förrän jag får Alzheimers eller möter min skapare. Jag insåg sista halvåret att det snart var tid att skiljas, och jag värdesatte varje minut vi hade tillsammans. Det fyller mitt hjärta fortfarande.

Om saknad är priset för att ha haft honom i mitt liv, är det fortfarande ett billigt pris i min bok.

 

[Sezziyanen]

I dagarna är det ett år sedan Skroffan blev sjuk och dog (jag kan nästan inte ens skriva det ).
Jag har förlorat en hund till det senaste året - dessutom anhöriga och "min" häst - men även om jag givetvis sörjt och saknat dem så har jag ändå kunnat gå vidare.
Jag brukar kunna hantera sorg och dödsfall rätt bra men Skroffan... det var något särskilt med henne, det tyckte jag även när hon levde - vi hade ett speciellt band .
Jag kan bara inte släppa taget, jag blir fortfarande fruktansvärt ledsen när jag tänker på henne, det gör så jävla ont.
Hur överlever man? Hur går man vidare och släpper taget "lite lagom"?
Vad gör jag ?!

Beklagar!

IMO handlar det iaf inte om att sitta och kämpa med att "släppa taget". Det är mer att få tiden att gå, vad som fungerar för detta är individuellt dock. Man måste inte glömma, men med tiden så känns det annorlunda, man vänjer sig vid att situationen är annorlunda, etc. Håller helt med @Lovisaleonora här!