Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

[flugan]

Min häst är utdömd. Jag har läst och läst och läst i trådar här och på andra sidor om hur det går till, hur man ska gå till väga, o.s.v. Jag har fått fram telefonnumret till den person jag ska boka tiden hos. Men jag KAN inte förmå mig att ringa honom. Hästen lider inte så att jag drar ut på det drabbar inte honom alls. Hur hittar man styrkan att fatta ett så tungt beslut?

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

Jag bara gör det. Som att hoppa i isvaken. Ska det göras och du har bestämt det skapar det mer ångest att inte få det avklarat, samtalet och det tråkiga. Så funkar det för mig. Att få ångest av att det ska göras är en sak, men att dessutom få ångest över att hela tiden skjuta fram det ger mig ännu lite tristare vibbar av beslutet.

 

[Babe]

Sv: Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

Be en vän om hjälp, jag har aldrig bokat tiden själv. Min bästa kompis har hjälpt mig med de samtalen.

/B

 

[Medrix]

Sv: Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

För det första så beklagar jag verkligen sorgen. Att ta bort sin häst är tungt och kräver mycket styrka. När jag tog bort min häst ringde mamma alla samtal. Det är inget fel att ta hjälp, annars tipsar jag samma sak som Lovisaleonora_, det är bättre att ta tag i det rätt fort. Ju mer man väntar desto mindre vill man ringa. Om det är så att du är rädd över att bryta ihop i telefonen så ska du absolut inte vara det. Dom som jobbar med och kring det här vet precis vad det handlar om och kommer visa respekt. Hoppas att det löser sig med den biten, skickar styrkekramar!

 

[lomuxx]

Sv: Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

Säger som de andra. Ta hjälp om du känner att du verkligen inte klarar av det. För mig så fungerade det att förbereda mig genom att låtsas ringa och säga de hemska orden rakt ut ett par ggr innan jag ringde. Det var som att orden var de värsta, inte samtalet... Lider med dig över kommande förlust

 

[Asa_S]

Sv: Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

Usch, jag lider med dig. Jag betade av samtal för samtal och bröt ihop däremellan. Det verkar enklare att någon annan bokar för det är svårt att få fram orden...

 

[trailtokan]

Sv: Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

Jag lider verkligen med dig. Det är fruktansvärt tungt att ta tag i detta.

Jag har alltid tagit hjälp av min man i allt från samtalet till den som ska avliva till själva avlivningstillfället. Han är lika fäst vid hästarna som jag, men tänker mer rationellt och lägger känslorna åt sidan tills det är gjort, då kommer tårarna även för honom.

Jag tycker det är bättre att någon som kan ta det lite lugnare är med hästen den sista stunden, så att inte hästen behöver bli orolig över varför matte är så upprörd.

Vänta inte. Det blir bara värre av att vänta.

Kramar till dig!

 

[Tussinussen]

Sv: Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

Lider med dig.

Det är så fruktansvärt tungt. Och det är precis som du upplever att det tyngsta är att ta itu med det praktiska. Som fler har skrivit, om du inte orkar själv, be någon ringa åt dig, dom kan säga som det är, att du inte orkar ringa själv. Vet inte om det gäller veterinär eller avlivningstjänst - vilket som, dom har varit med och vet hur ledsna hästägare är i sådana här situationer så dom blir inte förvånade direkt. Men gör det - tiden innan är värst. Det kommer att kännas lite lättare efteråt när du kan börja sörja. Det blir inte lättare om du väntar.


*skickar styrkekramar*

 

[Pegasus]

Sv: Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

Lider inte hästen kan du ju faktiskt vänta om det inte känns rätt just nu.. behöver ju faktiskt inte avliva bara för att hästen är utdömd om veterinären inte anser att hästen är för dålig för att leva..

 

[Masse]

Sv: Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

Om det inte är akut så brukar jag försöka hitta en dag som "passar" som exempel när betet är slut eller ett månadsskifte. Det ger mig en tidpunkt att förbereda mig mentalt på och det gör det också lättare att ringa.

 

[_Runaway_]

Sv: Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

Hur hittar man styrkan, ja du.. Jag har tagit bort en häst, och att ringa det samtalet var bara så jäkla tungt. Men efteråt en stor lättnad. Jag bröt ihop och grinade och grinade tills kudden var dyngsur och jag trodde hela kroppen tömts på vätska. Men samtidigt fanns där en lättnad, man bygger upp en jäkla anspänning och mur av vemod för det där samtalet.
För min del gäller det bara att helt resolut lyfta luren utan att tänka "nä, kanske inte nu... om en stund.." bara gör det. Man får ha gråten i halsen, de är så vana vid att folk tycker det är jobbigt!

 

[flugan]

Sv: Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

Svarar alla;

Tack, vad snälla och omtänksamma ni är! Jag bad tillslut en kompis att ringa, bara det gav mig magknip, men nu är allt bokat och klart vilket känns helt fruktansvärt men samtidigt skönt att veta...

Jag har inte velat dra ut på det mer då jag så gott som man nu kan har förberett mig på det länge då jag har varit övertygad om att något var fel. Det krävdes bara att byta utredningen till en kunnig veterinär, som såg det jag såg, och därmed kunde felsöka på rätt ställe och hitta felet.

Usch, nu ska man bara genomlida resten av förloppet innan man kan försöka återvända till vardagen. Men förr eller senare får vi väl alla gå igenom även denna del av livet.

 

[Sonic76]

Sv: Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

Jag var 21 första gången en häst blev utdömd. Så jag ringde slakteriet, de hade ff hemslakt med tillvaratagande av köttet då, hästen var inte behandlad med något utan blev blind. Det var jättejobbigt, ,men inte så jobbigt som att komma hem den dagen och hitta hästen ff vid liv eftersom de missförstått och trott att det var ett kadaver de skulle hämta. SOm tur var hade jag anlitat en grannbonde som skulle vara med så han gjorde de nödvändiga samtalen och bokade om till dagen efter.
Men det var tufft. Det blir aldrig enklare heller. FAst senare fick vi tag på ett litet gårdsslakteri dit vi åkte med alla och fick ett otroligt bra bemötande.

 

[Alexandra_W]

Sv: Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

Svarar alla;

Tack, vad snälla och omtänksamma ni är! Jag bad tillslut en kompis att ringa, bara det gav mig magknip, men nu är allt bokat och klart vilket känns helt fruktansvärt men samtidigt skönt att veta...

Jag har inte velat dra ut på det mer då jag så gott som man nu kan har förberett mig på det länge då jag har varit övertygad om att något var fel. Det krävdes bara att byta utredningen till en kunnig veterinär, som såg det jag såg, och därmed kunde felsöka på rätt ställe och hitta felet.

Usch, nu ska man bara genomlida resten av förloppet innan man kan försöka återvända till vardagen. Men förr eller senare får vi väl alla gå igenom även denna del av livet.

Det känns inte så nu, och det kommer ta ett tag innan du kommer känna så. Men du har klarat av en av de värsta delarna nu. Precis som du skriver så fast det känns fruktansvärt känns det "skönt att veta". De flesta (inkl jag) fungerar så, det är värre innan.

Först innan beslut, sen innan man tagit steget mot att omsätta beslutet i handling (ringa/boka tiden), och sen innan själva avlivningen. Men hur konstigt det än låter, och hur tungt det än känns nu så har du tagit dig över ett av de svåraste stegen.

Och efter, när allt är klart och hästen galopperar frisk och kry på gröna ängar i Trapalanda, så mitt i all sorg och smärta och omställning kommer det kännas bättre då, och även lite av den där 'lättnaden'. (Och man FÅR känna så. Den grundas ju dessutom i att man innerst inne vet att det är det bästa för hästen att den får avsluta sina dagar)

 

[flugan]

Sv: Jag kan inte förmå mig att ringa samtalet jag måste ringa...

Tack för omtänksamma ord...