Jag har cancer

Jag behöver bara skriva av mig lite.

Igår fick jag beskedet som jag på ett sätt vetat om redan sedan Lucia när jag undersöktes första gången. Jag har cancer. Jag är 31 år, nybliven mamma och har bröstcancer.

Jag trodde att jag var förberedd på beskedet. Jag hade redan sett diagnosen på 1177 och redan innan lagt ihop ett och ett, men att öppna dörrarna till hela den här apparaten har varit jobbig. Allas reaktioner när jag har berättat har varit överväldigande. Så mycket stöd och omtanke, men samtidigt många upprörda känslor.

Tårarna har runnit mer eller mindre konstant sedan igår. Det blev inte mycket sömn inatt. Jag har fått sömntabletter som jag ska prova ikväll och hoppas på att få sova. Ångesten, tårarna, tankarna är hemska när det är tyst.

Dottern. 8 månader, och min största skräck just nu är att inte överleva. Då kommer hon aldrig minnas mig. Jag får energi av hennes skratt, hennes bus och hennes leende. Allt känns så overkligt. Kommer jag missa mycket av hennes uppväxt och utveckling på grund av den här helvetessjukdomen? Kommer jag orka ta hand om henne?

Det är läskigt att inte veta hur allt kommer bli. På måndag är det uppstartsmöte på Onkologen. Cellgifter är anhalt 1. Om allt går enligt plan så blir det operation och strålning om kanske ett halvår.

Nyåret känns som allt annat än gott. 2022 kommer bli mitt jobbigaste år hittills.

 

[yamyam]

Det låter väldigt vettigt, det är skönt att den funktionen finns.

En bekant berättade nyligen om hur slitsamt hen tyckt det varit med oktober, med en nära anhörig som insjuknat ganska nyligen. Just att det är så överallt och in your face. Samtidigt som hen fick dåligt samvete för man vill ju såklart att det ska lyftas för att få in mer pengar till forskning osv. Men det är ju verkligen inte konstigt att det känns övermäktigt. Man behöver få ha lite andrum.

 

[Marty]

Det låter väldigt vettigt, det är skönt att den funktionen finns.

En bekant berättade nyligen om hur slitsamt hen tyckt det varit med oktober, med en nära anhörig som insjuknat ganska nyligen. Just att det är så överallt och in your face. Samtidigt som hen fick dåligt samvete för man vill ju såklart att det ska lyftas för att få in mer pengar till forskning osv. Men det är ju verkligen inte konstigt att det känns övermäktigt. Man behöver få ha lite andrum.

Kan verkligen skriva under på det där!

Jag känner ibland att jag bara vill sprida allting som den här sjukdomen gjort mot mig och gör mot andra kvinnor och familjer. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom samma. Jag vill göra så att ingen skjuter upp den där mammografin och helst skänker en massa pengar till forskningen. Samtidigt så vill jag inte att cancern ska definiera mig, så därför väljer jag att vara öppen, men inte sprida för mycket på mina sociala medier exempelvis.

Jag känner ibland att jag i framtiden hade velat använda mig av det jag gått igenom för att göra skillnad, men jag är nog för feg och osäker i mig själv. Jag är alltid rädd för att bli dömd av andra. Jag hade dålig självkänsla redan innan det här, men jag kan säga att det inte hjälper att tappa håret och bli amputerad. Det som inte dödar det härdar säger vissa. Det som kan döda mig gör mig skör, och kommer alltid göra.

 

[TinyWiny]

Kan verkligen skriva under på det där!

Jag känner ibland att jag bara vill sprida allting som den här sjukdomen gjort mot mig och gör mot andra kvinnor och familjer. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom samma. Jag vill göra så att ingen skjuter upp den där mammografin och helst skänker en massa pengar till forskningen. Samtidigt så vill jag inte att cancern ska definiera mig, så därför väljer jag att vara öppen, men inte sprida för mycket på mina sociala medier exempelvis.

Jag känner ibland att jag i framtiden hade velat använda mig av det jag gått igenom för att göra skillnad, men jag är nog för feg och osäker i mig själv. Jag är alltid rädd för att bli dömd av andra. Jag hade dålig självkänsla redan innan det här, men jag kan säga att det inte hjälper att tappa håret och bli amputerad. Det som inte dödar det härdar säger vissa. Det som kan döda mig gör mig skör, och kommer alltid göra.

Det där är verkligen svårt! Kunskapen behöver verkligen spridas men ingen ska behöva definieras som "hen den sjuka". Väldigt väldigt många tror att när man är frisk så är man frisk. Visst kanske endel kan förstå att risken för återfall kan kännas jobbig men få förstår att de kroppsliga menen också kan vara stora. Det är inte så enkelt som att man botas och sedan leker livet igen utan kroppen tar ju stryk och det vill jag vråla till alla som lättvindligt utan egentlig orsak struntar i de screeningar som faktiskt finns. De som struntar i att ta hand om sig själva och sin kropp med hänvisning till att vården idag är så bra?! Alltså va?! Det är hemskt nog med allt vi inte på något vis kan göra något åt utan vi kan drabbas ändå men att tro att vården kan laga en som om man vore en bil? Att man inte kommer få några men av att ha blivit lagad. Det är så otäckt naivt. Samtidigt är det jättesvårt att säga det här utan att någon känner sig utpekad eller skuldbelagd. Det är ett vågspel som nog är omöjligt att bemästra. För alla vet ju att ditt och datt kan ge cancer och blaskorna älskar att skrika ut att vanlig gurka kan ge cancer typ. Det är som att människor inte orkar ta saker på allvar för att information, desinformation, hittepå och skrönor öses över oss och vi skyggar för allt istället för att ta till oss just det vi som enskild person kan göra istället för att mena att "allt ger ju cancer idag" eller "det är farligt att leva, man kommer dö höhö".

Den som påstår att det som inte dödar härdar har åkt räkmacka i hela sitt liv. Hen har aldrig behövt kämpa för något och har aldrig behövt tänka, bara ett andetag till, bara ett till....

Jag tycker inte att det handlar om feghet eller osäkerhet att inte vilja använda det man har gått igenom utåt. Att gå igenom något sådant här skapar enorma sår i själen och att säga det utåt med risken att folk dömer en för att de inte har en aning om vad man pratar om, är det värt det? Är det värt att folk gottar sig i andras, dvs min olycka? Jag har fått påtryckningar från olika håll om att hålla föreläsningar, skriva böcker osv för att jag överlevde (inte cancer utan annat) men jag vill inte det. Det hade inte varit för min skull utan för andras. Att gå igenom allt det där en gång till om så bara för att skriva ner det riskerar att döda mig. Jag vet inte själv hur jag kunde överleva. Jag är bara tacksam för att jag gjorde det och jag vill inte dissekera i det och jag vill inte att andra ska göra det heller.

Däremot tror jag att många skulle ha nytta av att tex cancerfonden och andra typer av föreningar för diverse sjukdomar gjorde gemensam sak och berättade vad som hände sedan, vad som händer under diverse behandlingar, vad som händer när vården faktiskt inte kan laga.

 

[Amha]

Gud så hemskt det måste kännas, jag hoppas att du får stöttning i detta.
Men här vill jag faktiskt ge en känga till dina kollegor. Jag klippte av mig 30 cm hår för några månader sedan och är nu väldigt korthårig. Vi snackar obefintligt i nacken och på sidorna och kanske upp till 2 cm resten av huvudet. Mina kollegor som hade jobbat med mig en månad hade inga som helst problem att känna igen mig. En kollega märkte inte ens att jag hade klippt mig utan satt och funderade på vad som hade ändrats.

Ärligt talat så tror jag att det säger mer om dina kollegor än om ditt utseende i detta fall. De kanske rent av tror att det är en komplimang? I så fall är det kanske bra att upplysa dem om hur du upplever deras kommentar. Man vill vill ofta inte ha kommentarer när ändringen i utseende inte är självvald.

Som ansiktsnärsynt måste jag till viss del ge lite förståelse för kollegorna. Jag känner ju inte igen min egen familj om de ändrar utseende. När kidsen bytte kläder på förskolan var det jobbigt. Bara ren tur att de blev glada att se mig. När de inte såg mig fick jag be personalen om hjälp detta är ju kanske extremt men inte ovanligt med den typen av problematik.

@Marty har detta blivit bättre? Om inte kan du kanske kolla med ledningen om de kan hjälpa dig att informera kollegorna om hur de bör bemöta dig? Det vore ju vettigare att svara att man gick i egna tankar eller nåt som förklaring, om det nu måste till en förklaring.

 

[Marty]

Idag påbörjar jag omgång 6/8 av tabletterna. Jag fick frågan av sjuksyrran ”är du peppad på en ny omgång?”. ”Nej”, svarade jag. Jag är inte längre ett dugg peppad. Jag är så jävla less på den här karusellen som nu pågått i nästan exakt ett år. Den bara fortsätter att snurra och jag kan inte kliva av.

Fysiskt mår jag nog egentligen helt okej. Mina blodvärden är fortsatt kassa, så jag är rätt trött. Fingrarna är torra och jag har självsprickor som gör ont, men det kunde ha varit värre. Men jag orkar inte som vanligt. Träningen känns långt borta, och ofta sista veckorna har jag hoppat över ridpass på grund av tröttheten. Om det är på grund av mörkret eller medicinerna låter jag vara osagt dock.

Psykiskt är jag utmattad. Sista veckorna har känts tunga. Tålamodet finns inte när dottern är stökig. Jag känner mig som en dålig mamma, en dålig hästägare, en dålig partner och en dålig vän. Det enda jag är rätt bra på är mitt jobb, och det orkar jag knappt med heller.

På ett sätt var det lättare när det syntes på mig vilken skit jag gick igenom. När huvudet var kalt och ögonen insjunkna. Nu växer håret och det är som att ingen orkar höra på saker om min cancer längre. För mig har karusellen inte stannat än, men de flesta har tröttnat och klivit av för längesen. Det finns mindre förståelse för min trötthet, för andfåddheten och smärtorna i min arm och axel efter att ha fått amputera en del av mig. Jag tycker nog lite synd om mig själv ibland, vilket känns så jävla patetiskt. Ibland hade man bara velat känna medkänsla, förståelse, eller få en kram.

Det finns såklart bra saker i mitt liv, men den här tråden är ett litet ventilationshål. Där jag skriver för mig själv för att känna att det är okej att känna. Jag hoppas innerligt att jag ska kunna plocka fram några positiva känslor nu i december. Förra året låg cancerspöket som ett tungt täcke över hela julen. Jag var på den där mammografin som bara skulle säga att allt var ok på lucia. Det där besöket vände upponer på hela livet, trots att jag inte fick beskedet förrän 29 december. Jag kände ingen glädje förra julen. Vi hade inte ens en gran. Jag som annars älskar julen. I år försöker jag återta julen med extra pynt och mys. Nu är det dock något mörkt som gör det jobbigt att andas. Kanske kan jag lura mig att njuta så småningom. Jag får låtsas tills dess.

 

[WS6]

KRAM!

 

[Fruentimber]

Det låter tungt, det du går igenom just nu. Man kan inte ens börja att föreställa sig hur det är. Riktigt piss, och jag tänker att man ändå någonstans måste tillåta sig att känna att jo, just nu känns det faktiskt riktigt piss. Klart som fan att du tycker synd om dig själv, med all rätt. Nära och kära fortsätter tuffa på medan du fortfarande är omgiven av cancer. Det är sjukt jävla orättvist, helt enkelt. Jag tycker inte att du ska känna skam över de känslorna. De är ju helt rationella.

 

[TinyWiny]

Idag påbörjar jag omgång 6/8 av tabletterna. Jag fick frågan av sjuksyrran ”är du peppad på en ny omgång?”. ”Nej”, svarade jag. Jag är inte längre ett dugg peppad. Jag är så jävla less på den här karusellen som nu pågått i nästan exakt ett år. Den bara fortsätter att snurra och jag kan inte kliva av.

Fysiskt mår jag nog egentligen helt okej. Mina blodvärden är fortsatt kassa, så jag är rätt trött. Fingrarna är torra och jag har självsprickor som gör ont, men det kunde ha varit värre. Men jag orkar inte som vanligt. Träningen känns långt borta, och ofta sista veckorna har jag hoppat över ridpass på grund av tröttheten. Om det är på grund av mörkret eller medicinerna låter jag vara osagt dock.

Psykiskt är jag utmattad. Sista veckorna har känts tunga. Tålamodet finns inte när dottern är stökig. Jag känner mig som en dålig mamma, en dålig hästägare, en dålig partner och en dålig vän. Det enda jag är rätt bra på är mitt jobb, och det orkar jag knappt med heller.

På ett sätt var det lättare när det syntes på mig vilken skit jag gick igenom. När huvudet var kalt och ögonen insjunkna. Nu växer håret och det är som att ingen orkar höra på saker om min cancer längre. För mig har karusellen inte stannat än, men de flesta har tröttnat och klivit av för längesen. Det finns mindre förståelse för min trötthet, för andfåddheten och smärtorna i min arm och axel efter att ha fått amputera en del av mig. Jag tycker nog lite synd om mig själv ibland, vilket känns så jävla patetiskt. Ibland hade man bara velat känna medkänsla, förståelse, eller få en kram.

Det finns såklart bra saker i mitt liv, men den här tråden är ett litet ventilationshål. Där jag skriver för mig själv för att känna att det är okej att känna. Jag hoppas innerligt att jag ska kunna plocka fram några positiva känslor nu i december. Förra året låg cancerspöket som ett tungt täcke över hela julen. Jag var på den där mammografin som bara skulle säga att allt var ok på lucia. Det där besöket vände upponer på hela livet, trots att jag inte fick beskedet förrän 29 december. Jag kände ingen glädje förra julen. Vi hade inte ens en gran. Jag som annars älskar julen. I år försöker jag återta julen med extra pynt och mys. Nu är det dock något mörkt som gör det jobbigt att andas. Kanske kan jag lura mig att njuta så småningom. Jag får låtsas tills dess.

Min fetning. Det är det här som är styrka. Det är verkligen inte patetiskt. Det är verkliga känslor som du har all rätt att känna. Det som är styrka i det är att du trots det fortsätter framåt. Trots allt elände och trots att jag gissar att du ibland hade velat lägga dig under en filt och bara slutat kämpa. Det är okej att känna så och det är okej att lägga sig under den där filten ibland och faktiskt inte orka mer för det är där och då man finner styrkan att gå ett steg till.

Kramar, medkänsla och förståelse kommer här

 

[TeamLundVer]

Idag påbörjar jag omgång 6/8 av tabletterna. Jag fick frågan av sjuksyrran ”är du peppad på en ny omgång?”. ”Nej”, svarade jag. Jag är inte längre ett dugg peppad. Jag är så jävla less på den här karusellen som nu pågått i nästan exakt ett år. Den bara fortsätter att snurra och jag kan inte kliva av.

Fysiskt mår jag nog egentligen helt okej. Mina blodvärden är fortsatt kassa, så jag är rätt trött. Fingrarna är torra och jag har självsprickor som gör ont, men det kunde ha varit värre. Men jag orkar inte som vanligt. Träningen känns långt borta, och ofta sista veckorna har jag hoppat över ridpass på grund av tröttheten. Om det är på grund av mörkret eller medicinerna låter jag vara osagt dock.

Psykiskt är jag utmattad. Sista veckorna har känts tunga. Tålamodet finns inte när dottern är stökig. Jag känner mig som en dålig mamma, en dålig hästägare, en dålig partner och en dålig vän. Det enda jag är rätt bra på är mitt jobb, och det orkar jag knappt med heller.

På ett sätt var det lättare när det syntes på mig vilken skit jag gick igenom. När huvudet var kalt och ögonen insjunkna. Nu växer håret och det är som att ingen orkar höra på saker om min cancer längre. För mig har karusellen inte stannat än, men de flesta har tröttnat och klivit av för längesen. Det finns mindre förståelse för min trötthet, för andfåddheten och smärtorna i min arm och axel efter att ha fått amputera en del av mig. Jag tycker nog lite synd om mig själv ibland, vilket känns så jävla patetiskt. Ibland hade man bara velat känna medkänsla, förståelse, eller få en kram.

Det finns såklart bra saker i mitt liv, men den här tråden är ett litet ventilationshål. Där jag skriver för mig själv för att känna att det är okej att känna. Jag hoppas innerligt att jag ska kunna plocka fram några positiva känslor nu i december. Förra året låg cancerspöket som ett tungt täcke över hela julen. Jag var på den där mammografin som bara skulle säga att allt var ok på lucia. Det där besöket vände upponer på hela livet, trots att jag inte fick beskedet förrän 29 december. Jag kände ingen glädje förra julen. Vi hade inte ens en gran. Jag som annars älskar julen. I år försöker jag återta julen med extra pynt och mys. Nu är det dock något mörkt som gör det jobbigt att andas. Kanske kan jag lura mig att njuta så småningom. Jag får låtsas tills dess.

Åh Marty
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Tycker så jäkla synd om dig och det du går igenom sätter lite perspektiv på när man själv anser sig ha en dålig dag.

Finns i stort sett ingenting jag kan göra men när jag läser om att du är så torr att huden spricker så kan jag åtminstone tipsa om dessa som kanske kan hjälpa på det området iaf. De är helt fenomenala. Finns både för hand och fot.

Stor kram

 

[Fjordfrälst]

Idag påbörjar jag omgång 6/8 av tabletterna. Jag fick frågan av sjuksyrran ”är du peppad på en ny omgång?”. ”Nej”, svarade jag. Jag är inte längre ett dugg peppad. Jag är så jävla less på den här karusellen som nu pågått i nästan exakt ett år. Den bara fortsätter att snurra och jag kan inte kliva av.

Fysiskt mår jag nog egentligen helt okej. Mina blodvärden är fortsatt kassa, så jag är rätt trött. Fingrarna är torra och jag har självsprickor som gör ont, men det kunde ha varit värre. Men jag orkar inte som vanligt. Träningen känns långt borta, och ofta sista veckorna har jag hoppat över ridpass på grund av tröttheten. Om det är på grund av mörkret eller medicinerna låter jag vara osagt dock.

Psykiskt är jag utmattad. Sista veckorna har känts tunga. Tålamodet finns inte när dottern är stökig. Jag känner mig som en dålig mamma, en dålig hästägare, en dålig partner och en dålig vän. Det enda jag är rätt bra på är mitt jobb, och det orkar jag knappt med heller.

På ett sätt var det lättare när det syntes på mig vilken skit jag gick igenom. När huvudet var kalt och ögonen insjunkna. Nu växer håret och det är som att ingen orkar höra på saker om min cancer längre. För mig har karusellen inte stannat än, men de flesta har tröttnat och klivit av för längesen. Det finns mindre förståelse för min trötthet, för andfåddheten och smärtorna i min arm och axel efter att ha fått amputera en del av mig. Jag tycker nog lite synd om mig själv ibland, vilket känns så jävla patetiskt. Ibland hade man bara velat känna medkänsla, förståelse, eller få en kram.

Det finns såklart bra saker i mitt liv, men den här tråden är ett litet ventilationshål. Där jag skriver för mig själv för att känna att det är okej att känna. Jag hoppas innerligt att jag ska kunna plocka fram några positiva känslor nu i december. Förra året låg cancerspöket som ett tungt täcke över hela julen. Jag var på den där mammografin som bara skulle säga att allt var ok på lucia. Det där besöket vände upponer på hela livet, trots att jag inte fick beskedet förrän 29 december. Jag kände ingen glädje förra julen. Vi hade inte ens en gran. Jag som annars älskar julen. I år försöker jag återta julen med extra pynt och mys. Nu är det dock något mörkt som gör det jobbigt att andas. Kanske kan jag lura mig att njuta så småningom. Jag får låtsas tills dess.

Kram ❤

 

[Crossline]

Jag är så ledsen för att du har det såhär
Det är så vidrigt, så vidrigt.

 

[Marty]

Tack snälla för all omtanke. Jag orkar inte riktigt besvara er alla men jag läser och tar till mig. Har klickat hem hudkrämen @TeamLundVer tipsade om och hoppas att den kan hjälpa. Smörjer ju redan händerna och fötterna med diverse. Så mycket grejer som jag har köpt hem under det här året för att försöka hjälpa alla biverkningar. Det mesta har inte funkat alls, så jag har en stor påse med grejer som ska lämnas in på apotek vid tillfälle.

 

[Marty]

Jag känner mig väldigt mentalt dränerad ikväll. Jag har varit på en utvecklingsdag som mitt fackförbund anordnade. Det blev för mig en otrolig berg-och-dalbana i känslor under dagens föreläsningar. Skratt, gråt, ångest, funderingar och tankar. Vi fick lyssna till bland andra mental coach Susanne Pettersson och Emma Schols som räddade sina barn ur ett brinnande hus.

Jag insåg under Susannes föreläsning att det jag kanske hade behövt efter allt jag gått igenom är en mental coach snarare än psykologer och kuratorer. För mig handlar det inte främst om att bearbeta ett trauma, utan att lära mig att leva med den jag är nu. Att lära mig vara snällare mot mig själv och peppa mig till rätt sinnesstämning. Såklart behöver jag också bearbeta, men jag är tveksam till att jag hittat det genom att prata med en kurator. Jag behöver ingen som nickar och tycker synd om mig. Det tar mig inte framåt. Undra hur man hittar en mental coach som ”vanlig person”? Det kostar säkert massor dessutom, tyvärr.

Emmas föreläsning var sist på dagen. Gråten brände i halsen många gånger och till slut rann tårarna på kinderna av att höra hennes berättelse. Hon kämpade mot döden mot sina brännskador. Trots att våra dödskamper är väldigt olika så kunde jag känna igen mig väldigt mycket i många av de tankar och känslor hon hade. Om hennes hat för den kropp som trots allt kämpat och gjort allt för att hon ska få leva. Om hennes vilja att ta tillvara på livet och bara önska att allt hade fått vara mer vardag igen. Jag bara hoppas att jag kan få hennes insikter och hitta tillbaka till livet igen.

Jag är glad att min bästa vän som jobbar på fackets huvudkontor anmälde mig och att jag gick. Nu är jag väldigt trött och kommer troligtvis somna som en stock snart.

Idag fick en av mina samtalsgruppsvänner besked om att hon är cancerfri och färdigbehandlad. Otroligt glad för hennes skull, men kan inte låta bli att tänka på hur olika våra resor är. Min är så mycket längre än för många andra. Betyder det att jag inte kommer överleva? Betyder det att jag har större risk för återfall? Hon fick sin diagnos i juni. Cellgifter, operation, klar! Även en känd fotbollsspelare som fick sin diagnos 2 veckor innan mig hade en så mycket kortare resa. Vi träffades mycket på sjukhuset. Cellgifter, operation, klar! När hon var klar i juni hade jag en otroligt lång bit kvar. För mig har det om några dagar gått ett år, och det är drygt 8 veckor kvar innan jag är färdig om planen hålls. Det är så orättvist och det är inte så konstigt att jag är mentalt slut av den här resan. Cellgifter, operation, strålning, cellgifter. Vad finns kvar av mig när behandlingen är klar? Jag har tappat all integritet, all självkänsla och mental styrka. Kvar är bara jag som en liten blöt fläck.

 

[cirkus]

Marty, jag vet en vanlig människa som är coach. Jag vet inte om hon coachar runt den här typen av situationer, men hon är en stadig och stabil person.

Jag hoppas innerligt att du kan hitta dig själv eller ditt nya jag.

 

[Fruentimber]

Jag känner mig väldigt mentalt dränerad ikväll. Jag har varit på en utvecklingsdag som mitt fackförbund anordnade. Det blev för mig en otrolig berg-och-dalbana i känslor under dagens föreläsningar. Skratt, gråt, ångest, funderingar och tankar. Vi fick lyssna till bland andra mental coach Susanne Pettersson och Emma Schols som räddade sina barn ur ett brinnande hus.

Jag insåg under Susannes föreläsning att det jag kanske hade behövt efter allt jag gått igenom är en mental coach snarare än psykologer och kuratorer. För mig handlar det inte främst om att bearbeta ett trauma, utan att lära mig att leva med den jag är nu. Att lära mig vara snällare mot mig själv och peppa mig till rätt sinnesstämning. Såklart behöver jag också bearbeta, men jag är tveksam till att jag hittat det genom att prata med en kurator. Jag behöver ingen som nickar och tycker synd om mig. Det tar mig inte framåt. Undra hur man hittar en mental coach som ”vanlig person”? Det kostar säkert massor dessutom, tyvärr.

Emmas föreläsning var sist på dagen. Gråten brände i halsen många gånger och till slut rann tårarna på kinderna av att höra hennes berättelse. Hon kämpade mot döden mot sina brännskador. Trots att våra dödskamper är väldigt olika så kunde jag känna igen mig väldigt mycket i många av de tankar och känslor hon hade. Om hennes hat för den kropp som trots allt kämpat och gjort allt för att hon ska få leva. Om hennes vilja att ta tillvara på livet och bara önska att allt hade fått vara mer vardag igen. Jag bara hoppas att jag kan få hennes insikter och hitta tillbaka till livet igen.

Jag är glad att min bästa vän som jobbar på fackets huvudkontor anmälde mig och att jag gick. Nu är jag väldigt trött och kommer troligtvis somna som en stock snart.

Idag fick en av mina samtalsgruppsvänner besked om att hon är cancerfri och färdigbehandlad. Otroligt glad för hennes skull, men kan inte låta bli att tänka på hur olika våra resor är. Min är så mycket längre än för många andra. Betyder det att jag inte kommer överleva? Betyder det att jag har större risk för återfall? Hon fick sin diagnos i juni. Cellgifter, operation, klar! Även en känd fotbollsspelare som fick sin diagnos 2 veckor innan mig hade en så mycket kortare resa. Vi träffades mycket på sjukhuset. Cellgifter, operation, klar! När hon var klar i juni hade jag en otroligt lång bit kvar. För mig har det om några dagar gått ett år, och det är drygt 8 veckor kvar innan jag är färdig om planen hålls. Det är så orättvist och det är inte så konstigt att jag är mentalt slut av den här resan. Cellgifter, operation, strålning, cellgifter. Vad finns kvar av mig när behandlingen är klar? Jag har tappat all integritet, all självkänsla och mental styrka. Kvar är bara jag som en liten blöt fläck.

Förstår att det hjälper föga, men för mig framstår du som otroligt stark, även om du känner dig som en liten blöt fläck just nu. Jag har gått i psykodynamisk terapi och vi pratade mycket om just acceptans, ens inställning mot sig själv och hur jag kunde ändra destruktiva tankemönster. Det kanske skulle kunna vara något, om du inte hittar en mental coach?

 

[Marty]

Nu har det gått ett år sedan jag startade den här tråden. Jag har delat med mig av en del av mina tankar och känslor till allt som hänt. Det är helt sjukt att det gått ett helt år. Jag har förhoppningsvis mindre än en månad tills jag är behandlingsklar. Just nu äter jag omgång 7 av 8 av mina cellgifter.

Jag har lyckats återta julen från cancern. Vi fick en fin jul med en jättevacker gran och massor pynt. Jag har lite julledigt från jobbet. Det är skönt men också ansträngande på ett helt annat sätt att ha barnet hemma. Normalt kan jag vila lite efter att jag jobbat mina 4h innan jag hämtar på förskolan. Nu finns inget utrymme till vila. Julen tog väldigt mycket på energin och på annandagen orkade jag knappt ta mig upp ur soffan.

Skräcken för återfall är väldigt stor. Allt jag känner i kroppen tror jag är återfall. Den cancerform jag har har högst andel återfall inom 2 år. Det känns som en självklarhet att jag ska vara en av dem. Den där skräcken kommer alltid finnas där, återfall eller inte.

Igår var det nyårsafton. En trevlig sådan med trerätters som sig bör och trevligt sällskap. Gästerna lämnade innan 12. Och strax innan tolvslaget gick det upp för mig vilket hemskt jävla år 2022 varit för mig. Året tog så mycket ifrån mig. Allt ifrån rätten till min egen kropp och alla kropppsliga förluster, till förlust av vänner och två av mina avelskatt (som förvisso är kvar i avel hos en annan uppfödare). Men trots allt detta är det förlusten av min älskade Kimbi som varit tyngst. Det är en så nattsvart sorg fortfarande. Jag gråter fortfarande så fort jag tänker på henne, och hennes underbara fölunge som aldrig ens fick galoppera i en hage. Det har varit ett otroligt orättvist år. Det är inte så konstigt att jag har alla negativa tankar om mig själv, när livet så innerligt varit elakt mot mig i ett helt år.

Nu är det ett nytt år, och jag har så svårt att tro på ett bättre år efter allt som varit. Men jag hoppas att 2023 ska vara snällare mot mig. Att jag får möjlighet att njuta av livet igen. Jag vill kunna vara snällare mot mig själv, och jobba på att bygga upp min kropp igen. Jag vill känna mig starkare både fysiskt och psykiskt. Jag drömmer om att kunna komma ut och tävla med min nyblivna 6-åring, och se barnet växa och fortsätta lära sig nya saker. Jag vill kunna ge henne ett fantastiskt år.

En av mina största önskningar sedan jag blev sjuk är att få åka utomlands tillsammans med familjen när allt det här är över. Nu känns det rent ekonomiskt väldigt långt borta, men med lite tur hoppas jag att få den möjligheten

 

[Fruentimber]

Nu har det gått ett år sedan jag startade den här tråden. Jag har delat med mig av en del av mina tankar och känslor till allt som hänt. Det är helt sjukt att det gått ett helt år. Jag har förhoppningsvis mindre än en månad tills jag är behandlingsklar. Just nu äter jag omgång 7 av 8 av mina cellgifter.

Jag har lyckats återta julen från cancern. Vi fick en fin jul med en jättevacker gran och massor pynt. Jag har lite julledigt från jobbet. Det är skönt men också ansträngande på ett helt annat sätt att ha barnet hemma. Normalt kan jag vila lite efter att jag jobbat mina 4h innan jag hämtar på förskolan. Nu finns inget utrymme till vila. Julen tog väldigt mycket på energin och på annandagen orkade jag knappt ta mig upp ur soffan.

Skräcken för återfall är väldigt stor. Allt jag känner i kroppen tror jag är återfall. Den cancerform jag har har högst andel återfall inom 2 år. Det känns som en självklarhet att jag ska vara en av dem. Den där skräcken kommer alltid finnas där, återfall eller inte.

Igår var det nyårsafton. En trevlig sådan med trerätters som sig bör och trevligt sällskap. Gästerna lämnade innan 12. Och strax innan tolvslaget gick det upp för mig vilket hemskt jävla år 2022 varit för mig. Året tog så mycket ifrån mig. Allt ifrån rätten till min egen kropp och alla kropppsliga förluster, till förlust av vänner och två av mina avelskatt (som förvisso är kvar i avel hos en annan uppfödare). Men trots allt detta är det förlusten av min älskade Kimbi som varit tyngst. Det är en så nattsvart sorg fortfarande. Jag gråter fortfarande så fort jag tänker på henne, och hennes underbara fölunge som aldrig ens fick galoppera i en hage. Det har varit ett otroligt orättvist år. Det är inte så konstigt att jag har alla negativa tankar om mig själv, när livet så innerligt varit elakt mot mig i ett helt år.

Nu är det ett nytt år, och jag har så svårt att tro på ett bättre år efter allt som varit. Men jag hoppas att 2023 ska vara snällare mot mig. Att jag får möjlighet att njuta av livet igen. Jag vill kunna vara snällare mot mig själv, och jobba på att bygga upp min kropp igen. Jag vill känna mig starkare både fysiskt och psykiskt. Jag drömmer om att kunna komma ut och tävla med min nyblivna 6-åring, och se barnet växa och fortsätta lära sig nya saker. Jag vill kunna ge henne ett fantastiskt år.

En av mina största önskningar sedan jag blev sjuk är att få åka utomlands tillsammans med familjen när allt det här är över. Nu känns det rent ekonomiskt väldigt långt borta, men med lite tur hoppas jag att få den möjligheten

Håller alla tummar och tår för att 2023 ska bli ett betydligt bättre år för dig!

 

[åke]

Nu har det gått ett år sedan jag startade den här tråden. Jag har delat med mig av en del av mina tankar och känslor till allt som hänt. Det är helt sjukt att det gått ett helt år. Jag har förhoppningsvis mindre än en månad tills jag är behandlingsklar. Just nu äter jag omgång 7 av 8 av mina cellgifter.

Jag har lyckats återta julen från cancern. Vi fick en fin jul med en jättevacker gran och massor pynt. Jag har lite julledigt från jobbet. Det är skönt men också ansträngande på ett helt annat sätt att ha barnet hemma. Normalt kan jag vila lite efter att jag jobbat mina 4h innan jag hämtar på förskolan. Nu finns inget utrymme till vila. Julen tog väldigt mycket på energin och på annandagen orkade jag knappt ta mig upp ur soffan.

Skräcken för återfall är väldigt stor. Allt jag känner i kroppen tror jag är återfall. Den cancerform jag har har högst andel återfall inom 2 år. Det känns som en självklarhet att jag ska vara en av dem. Den där skräcken kommer alltid finnas där, återfall eller inte.

Igår var det nyårsafton. En trevlig sådan med trerätters som sig bör och trevligt sällskap. Gästerna lämnade innan 12. Och strax innan tolvslaget gick det upp för mig vilket hemskt jävla år 2022 varit för mig. Året tog så mycket ifrån mig. Allt ifrån rätten till min egen kropp och alla kropppsliga förluster, till förlust av vänner och två av mina avelskatt (som förvisso är kvar i avel hos en annan uppfödare). Men trots allt detta är det förlusten av min älskade Kimbi som varit tyngst. Det är en så nattsvart sorg fortfarande. Jag gråter fortfarande så fort jag tänker på henne, och hennes underbara fölunge som aldrig ens fick galoppera i en hage. Det har varit ett otroligt orättvist år. Det är inte så konstigt att jag har alla negativa tankar om mig själv, när livet så innerligt varit elakt mot mig i ett helt år.

Nu är det ett nytt år, och jag har så svårt att tro på ett bättre år efter allt som varit. Men jag hoppas att 2023 ska vara snällare mot mig. Att jag får möjlighet att njuta av livet igen. Jag vill kunna vara snällare mot mig själv, och jobba på att bygga upp min kropp igen. Jag vill känna mig starkare både fysiskt och psykiskt. Jag drömmer om att kunna komma ut och tävla med min nyblivna 6-åring, och se barnet växa och fortsätta lära sig nya saker. Jag vill kunna ge henne ett fantastiskt år.

En av mina största önskningar sedan jag blev sjuk är att få åka utomlands tillsammans med familjen när allt det här är över. Nu känns det rent ekonomiskt väldigt långt borta, men med lite tur hoppas jag att få den möjligheten

Vilken kämpe du är.
En bekant till mig sökte i fonder och fick ett bidrag på 40.000 för att åka utomlands med familjen. Hon sökte i FVO.
Där kan du kolla och söka.

 

[Marty]

Avslutade omgång 7/8 av cellgifterna i fredags förra veckan. Sedan dess har jag haft någon slags magkatarr/magsår. Rätt kämpigt med superonda kramper i magen och noll aptit. Det märks att alla mediciner börjar tära på kroppen. Nu knaprar jag Omeprazol och magen börjar lugna sig.

Imorgon är planen att jag ska påbörja sista omgången med cellgifter. Jag är lite orolig för blodvärdena efter mina magproblem, men jag håller tummarna. Får jag påbörja cellgifterna så innebär det att jag är behandlingsklar om två veckor. Helt sjukt att slutet börjar närma sig.

Mitt cancerspöke har dock växt till sig ytterligare. Tyckte mig känna en ny knöl. Bad läkaren känna och han var inte orolig. Har försökt tysta spöket men utan framgång, så imorgon ska jag be om ett ultraljud så får de kika ordentligt. Efter att ha sett cancergalan i veckan så inser man att kriget inte behöver vara vunnet. Risken för återfall är stor och jag tänker mycket på att det säkert kommer drabba mig. Försöker njuta av dagarna med dottern för jag är orolig för att dagarna kommer ta slut innan jag är klar.

Just nu är jag sjukskriven på 50% till början av mars. Idag fick jag besked av FK att jag får sänkt ersättning från nu. Jag har varit sjuk i mer än ett år, och de tycker inte att jag är tillräckligt sjuk för att ha kvar den högre ersättningen. Blir lite förbannad av att tänka på det, men hoppas på att jag orkar gå upp till 75% i mars så att påverkan på ekonomin blir mindre. Sämsta läget att vara sjukskriven när det är inflation och kriser på varandra. Som om det inte var nog med problem i livet.

I lördags firade jag och sambon 14 år tillsammans. Man kan verkligen inte säga att vi stressat sönder oss. Vi förlovade oss efter 10 år, skulle ha gift oss efter 11 år och barn efter 12. Jag är så glad att jag har honom vid min sida. Han har varit en riktig klippa genom hela den här resan. Han har varit ledig från jobbet när det krävts, han har tagit mycket ansvar för hemmet och han har varit en trygg famn att gråta i. Jag hade aldrig klarat det här utan honom. Jag hoppas att jag en dag får möjlighet att kalla mig hans fru

 

[yamyam]

Avslutade omgång 7/8 av cellgifterna i fredags förra veckan. Sedan dess har jag haft någon slags magkatarr/magsår. Rätt kämpigt med superonda kramper i magen och noll aptit. Det märks att alla mediciner börjar tära på kroppen. Nu knaprar jag Omeprazol och magen börjar lugna sig.

Imorgon är planen att jag ska påbörja sista omgången med cellgifter. Jag är lite orolig för blodvärdena efter mina magproblem, men jag håller tummarna. Får jag påbörja cellgifterna så innebär det att jag är behandlingsklar om två veckor. Helt sjukt att slutet börjar närma sig.

Mitt cancerspöke har dock växt till sig ytterligare. Tyckte mig känna en ny knöl. Bad läkaren känna och han var inte orolig. Har försökt tysta spöket men utan framgång, så imorgon ska jag be om ett ultraljud så får de kika ordentligt. Efter att ha sett cancergalan i veckan så inser man att kriget inte behöver vara vunnet. Risken för återfall är stor och jag tänker mycket på att det säkert kommer drabba mig. Försöker njuta av dagarna med dottern för jag är orolig för att dagarna kommer ta slut innan jag är klar.

Just nu är jag sjukskriven på 50% till början av mars. Idag fick jag besked av FK att jag får sänkt ersättning från nu. Jag har varit sjuk i mer än ett år, och de tycker inte att jag är tillräckligt sjuk för att ha kvar den högre ersättningen. Blir lite förbannad av att tänka på det, men hoppas på att jag orkar gå upp till 75% i mars så att påverkan på ekonomin blir mindre. Sämsta läget att vara sjukskriven när det är inflation och kriser på varandra. Som om det inte var nog med problem i livet.

I lördags firade jag och sambon 14 år tillsammans. Man kan verkligen inte säga att vi stressat sönder oss. Vi förlovade oss efter 10 år, skulle ha gift oss efter 11 år och barn efter 12. Jag är så glad att jag har honom vid min sida. Han har varit en riktig klippa genom hela den här resan. Han har varit ledig från jobbet när det krävts, han har tagit mycket ansvar för hemmet och han har varit en trygg famn att gråta i. Jag hade aldrig klarat det här utan honom. Jag hoppas att jag en dag får möjlighet att kalla mig hans fru

Tänker på dig, och kom på en sak. Det är inte säkert att det ”ger något”, men man kan alltid begära omprövning av FKs beslut.

Man kan efter ett år ha rätt till sjukpenning på normalnivå om man har en allvarlig sjukdom, och där tas malign tumör upp på socialstyrelsens kriterier för detta, vilket är kriterierna FK tar sina beslut utifrån. Du kan ju läsa lite och diskutera med din läkare om det med din sjukdomsbild kan vara så att du bör ha rätt till fortsatt sjukpenning på normalnivå, FK är ju ibland extremt fyrkantiga med läkarintyg och kanske behöver ditt intyg skrivas om för att de ska godkänna. Kan inte garantera att det funkar, men det kanske är värt ett försök?

Blir uppriktigt förbannad över att det ens är någon tvekan om att man ska ha rätt till fortsatt normalnivå efter ett år gällande cancer, men hela systemet FK jobbar efter känns å andra sidan rätt världsfrånvänt i många hänseenden..


https://www.socialstyrelsen.se/glob...okument-webb/ovrigt/fmb-allvarlig-sjukdom.pdf

https://www.forsakringskassan.se/om...ttigheter-och-skyldigheter/om-du-inte-ar-nojd