Jag har cancer

Jag behöver bara skriva av mig lite.

Igår fick jag beskedet som jag på ett sätt vetat om redan sedan Lucia när jag undersöktes första gången. Jag har cancer. Jag är 31 år, nybliven mamma och har bröstcancer.

Jag trodde att jag var förberedd på beskedet. Jag hade redan sett diagnosen på 1177 och redan innan lagt ihop ett och ett, men att öppna dörrarna till hela den här apparaten har varit jobbig. Allas reaktioner när jag har berättat har varit överväldigande. Så mycket stöd och omtanke, men samtidigt många upprörda känslor.

Tårarna har runnit mer eller mindre konstant sedan igår. Det blev inte mycket sömn inatt. Jag har fått sömntabletter som jag ska prova ikväll och hoppas på att få sova. Ångesten, tårarna, tankarna är hemska när det är tyst.

Dottern. 8 månader, och min största skräck just nu är att inte överleva. Då kommer hon aldrig minnas mig. Jag får energi av hennes skratt, hennes bus och hennes leende. Allt känns så overkligt. Kommer jag missa mycket av hennes uppväxt och utveckling på grund av den här helvetessjukdomen? Kommer jag orka ta hand om henne?

Det är läskigt att inte veta hur allt kommer bli. På måndag är det uppstartsmöte på Onkologen. Cellgifter är anhalt 1. Om allt går enligt plan så blir det operation och strålning om kanske ett halvår.

Nyåret känns som allt annat än gott. 2022 kommer bli mitt jobbigaste år hittills.

 

[Marty]

Idag har jag gjort två tredjedelar av strålningen. Det är 5 gånger kvar. Än så länge har jag inga större biverkningar. Lite stelare än innan och något rödare på bröstet. Det har strulat lite med strålningen sista dagarna efter personalbyte, vilket känns väldigt frustrerande. De besöken som förra veckan tog 10-15 min har tagit 30-60 min denna vecka. Jag hoppas att de får ordning på det de sista dagarna.

Ute är det 35 grader och på grund av att jag hade strålningen i morse så väntar stallet ikväll. Imorgon ska det bli 38 grader, så det är bara att bita ihop. Unghästen rehabtränar. Jag hoppas att han snart är frisk igen. Jag har valt att försöka våga tro på framtiden. Förra veckan beställde jag en ny dressyrsadel. Något jag tänkt på sedan i våras, men som jag inte vågade. Det kändes så onödigt om jag ändå skulle dö. Så har jag känt kring mycket. Jag har inte vågat köpa något till mig själv. Nu försöker jag prioritera att leva i nuet, även om det vissa dagar är väldigt svårt.

Jag har sista veckorna dragits med en smärta i höften. Är det också cancer? Jag vågar inte tro på att jag är cancerfri. Jag har nyligen gjort ny skiktröntgen för att kolla lungorna igenom. Kommer det se bra ut eller kommer det visa på cancer? Ibland är det svårt att se något annat än cancerbubblan. Finns det ett liv efter cancern?

Saknaden efter Kimbi är otroligt stor och gör så ont fortfarande. Jag förstod inte hur mycket av glädjen till hästarna som hon stod för. Det är inte alls samma sak nu utan henne. Jag känner mig så elak mot Korre att jag inte känner samma sak för honom. Jag försöker knyta ett starkare band till Korre men det känns oärligt. Jag jämför honom mycket mer med Kimbi nu än jag gjort tidigare. Jag hoppas att det ska lätta och kännas roligt igen. Just nu känns allt bara så fake.

 

[Marty]

En gammal bild på mig och Kimbi. Världens finaste och vänligaste hästen jag träffat. Hon tog med sig en del av mig

 

[Unafraid]

Idag har jag gjort två tredjedelar av strålningen. Det är 5 gånger kvar. Än så länge har jag inga större biverkningar. Lite stelare än innan och något rödare på bröstet. Det har strulat lite med strålningen sista dagarna efter personalbyte, vilket känns väldigt frustrerande. De besöken som förra veckan tog 10-15 min har tagit 30-60 min denna vecka. Jag hoppas att de får ordning på det de sista dagarna.

Ute är det 35 grader och på grund av att jag hade strålningen i morse så väntar stallet ikväll. Imorgon ska det bli 38 grader, så det är bara att bita ihop. Unghästen rehabtränar. Jag hoppas att han snart är frisk igen. Jag har valt att försöka våga tro på framtiden. Förra veckan beställde jag en ny dressyrsadel. Något jag tänkt på sedan i våras, men som jag inte vågade. Det kändes så onödigt om jag ändå skulle dö. Så har jag känt kring mycket. Jag har inte vågat köpa något till mig själv. Nu försöker jag prioritera att leva i nuet, även om det vissa dagar är väldigt svårt.

Jag har sista veckorna dragits med en smärta i höften. Är det också cancer? Jag vågar inte tro på att jag är cancerfri. Jag har nyligen gjort ny skiktröntgen för att kolla lungorna igenom. Kommer det se bra ut eller kommer det visa på cancer? Ibland är det svårt att se något annat än cancerbubblan. Finns det ett liv efter cancern?

Saknaden efter Kimbi är otroligt stor och gör så ont fortfarande. Jag förstod inte hur mycket av glädjen till hästarna som hon stod för. Det är inte alls samma sak nu utan henne. Jag känner mig så elak mot Korre att jag inte känner samma sak för honom. Jag försöker knyta ett starkare band till Korre men det känns oärligt. Jag jämför honom mycket mer med Kimbi nu än jag gjort tidigare. Jag hoppas att det ska lätta och kännas roligt igen. Just nu känns allt bara så fake.

Jag har haft fyra hästar (och ett gäng "bonus"). Såhär i efterhand har två av dom gjort ett enormt mycket större avtryck än de andra. Trots att den första var en livräddare och nog den absolut viktigaste av allihopa just då är hon på botten av den listan. Man får ha favoriter och hästar som betyder "det lilla extra". Det betyder inte att jag behandlade de andra annorlunda/sämre. De bara matchade mig extra perfekt.

 

[Fjordfrälst]

Bra och helt rätt gjort med sadelbeställning ❤du vet...Ingen av oss vet när vi dör och inte kan man låta bli att unna sig saker för det (ja jag vet lätt att skriva för en helt frisk men är ju ändå så, ingen vet).

Din smärta i höften kan inte vara snedbelastning eller så? Jag hade ont i ländryggen ett bra tag men sen jag började röra på mig normalt igen har jag inte ont längre, hoppas det är något så enkelt för dig med ❤.

Så ont det gör att förlora en älskad häst och givetvis får vi ha olika starka band till olika individer även om det känns "fel". Det gör fortfarande ont av saknad av katten vi miste för snart 2 månader sedan men nya lilla kissen är oerhört lättgillad och stulit hjärtat så, här tvärtemot mot du upplever det- det är också okej ❤

Styrkekramar till dig ❤

 

[Marty]

Strålningen avslutades förra veckan. Jag kan knappt glädjas. Allt jag kan tänka är att jag hade varit klar med behandlingen nu om de inte kommit på att de skulle köra på med mer cellgift. Nu känns vägen fortfarande så ofantligt lång. Åter igen blir man rädd för hur nästa fas ska bli. Vilka biverkningar blir det nu? Kommer jag orka börja jobba igen? Hur förstörd kommer jag bli kroppsligen och mentalt?

Utåt sett har jag nog inte helt visat precis hur jag mått genom den här berg-och-dalbanan. Det har nog framstått som jag mått ganska bra. Det är inte hela sanningen, men ibland känns det som att det gjort att förväntningarna från omgivningen ökat. Vissa har egna tankar om hur mycket jag borde orka eller klara av. När håret åter börjat växa så tror vissa att mitt liv kan återgå till det normala. I själva verket är min mentala ork så mycket lägre än på länge. Jag känner ofta att förståelsen från omgivningen är låg.

Jag försöker uppleva någon slags sommar, men har svårt att finna glädjen. Känner igen tankarna från tidigare i mitt liv, och vet att vägen bort från dem kan bli lång. Stallet tar emot efter att Kimbi försvann. Hemma ska jag, dottern och sambon åka iväg några dagar. Jag kan inte se glädjen i det. Jag har velat ställa in, men jag vet också att det inte känns bättre hemma.

Jag fyller år om några veckor. Något jag brukar älska. I år är det annorlunda. Känns inte som det finns något att fira just nu. Det finns bara dagar att beta av, överleva. Vill inte uppleva det här. Önskar att det här året bara var en otroligt hemsk mardröm, där allting går åt helvete. Livet kan inte vara såhär hemskt och orättvist. Det borde vara omöjligt.

 

[Kilauea]

Jag hoppas du får det ljusare och lättare snart och att sista cellgifterna ger minimalt med biverkningar.

 

[prinsessfeminist]

Strålningen avslutades förra veckan. Jag kan knappt glädjas. Allt jag kan tänka är att jag hade varit klar med behandlingen nu om de inte kommit på att de skulle köra på med mer cellgift. Nu känns vägen fortfarande så ofantligt lång. Åter igen blir man rädd för hur nästa fas ska bli. Vilka biverkningar blir det nu? Kommer jag orka börja jobba igen? Hur förstörd kommer jag bli kroppsligen och mentalt?

Utåt sett har jag nog inte helt visat precis hur jag mått genom den här berg-och-dalbanan. Det har nog framstått som jag mått ganska bra. Det är inte hela sanningen, men ibland känns det som att det gjort att förväntningarna från omgivningen ökat. Vissa har egna tankar om hur mycket jag borde orka eller klara av. När håret åter börjat växa så tror vissa att mitt liv kan återgå till det normala. I själva verket är min mentala ork så mycket lägre än på länge. Jag känner ofta att förståelsen från omgivningen är låg.

Jag försöker uppleva någon slags sommar, men har svårt att finna glädjen. Känner igen tankarna från tidigare i mitt liv, och vet att vägen bort från dem kan bli lång. Stallet tar emot efter att Kimbi försvann. Hemma ska jag, dottern och sambon åka iväg några dagar. Jag kan inte se glädjen i det. Jag har velat ställa in, men jag vet också att det inte känns bättre hemma.

Jag fyller år om några veckor. Något jag brukar älska. I år är det annorlunda. Känns inte som det finns något att fira just nu. Det finns bara dagar att beta av, överleva. Vill inte uppleva det här. Önskar att det här året bara var en otroligt hemsk mardröm, där allting går åt helvete. Livet kan inte vara såhär hemskt och orättvist. Det borde vara omöjligt.

Tänker på dig, @Marty . Vill bara säga det. Vilken oerhört tuff tid du går igenom.
❤

 

[Marty]

Nu har jag hunnit äta en omgång av de nya cellgifterna. Jag ska äta två veckor och därefter uppehåll en vecka. Just nu är det uppehåll. Jag har inte hunnit märka av några direkta biverkningar ännu, vilket känns skönt. Jag jobbar fortfarande med biverkningarna från strålningen så jag tar gärna en sak i taget. Ett par veckor efter strålningen började huden spricka och jag har fått blåsor i det strålade området. Inte jätteskönt, och det innebar även badförbud trots värmen som varit.

Om en vecka är planen att jag ska börja jobba igen. 25% till en början. Innan jag blev sjuk hade jag en plan för min karriär. Nu är planen bara att lyckas komma tillbaka till där jag var. Jag har inte jobbat sedan början av april förra året när jag gick hem på föräldraledigt. Nu börjar snart dottern förskola och jag har hunnit med både barn och cancer. På jobbet förbereder jag mig på mycket nytt. Strax innan jag gick hem fick jag en ny chef så de ringarna har ju spridit sig på vattnet sedan dess. En viss oro finns kopplat till jobbet, men samtidigt är jobbet ett steg i rätt riktning till någon form av normalt liv. Jag har ingen förhoppning om att jag kommer kunna jobba heltid så länge jag medicineras, men jag jobbar för att finna ett sammanhang som allt mindre präglas av min sjukdom.

Jag var och tränade på en "bootcamp-träning" härom dagen. Min bästa vän har tränat där länge och nu skulle den tränaren starta upp en ny grupp bara några kvarter från mig. Jag var där. Mitt i passet bröt jag ihop i tårar och vännen fick ge mig en kram. Jag fick verkligen känna hur pass dålig form jag är i efter cancer och dessutom förlossningsskador efter dottern. Jag genomförde passet men jag var milsvid sämre än alla andra. Jag sprang långsammare, jag orkade mycket mindre. Efteråt kände jag mig mest nedslagen. Trots det har jag signat upp mig för 6 veckor till. Jag hoppas att jag kan och vågar genomföra det. Träningen kan ju åtminstone inte göra mig svagare. Jag har även "tagit upp" löpningen så smått. Innan och under graviditeten hade jag verkligen hittat löpningen. Sedan dess har jag inte sprungit alls, men härom veckan vågade jag mig ut, och idag var jag ute igen. Inte fort, inte långt, men ändå något slags frö till det som var. Jag hoppas att jag en dag kan hitta tillbaka till min starka kropp.

Unghästen är också friskförklarad igen och härom dagen var en av de första gångerna efter Kimbi som jag kände glädjen kring hästarna igen. Kanske finns den där glädjen åter att hitta. Fortfarande rinner tårarna ofta. Jag hade kunnat betala en miljon för att åter få galoppera det snabbaste hon kunde på en av de vidsträckta stubbåkrarna. Jag tänker också på hennes fina föl som skulle blivit min nya stjärna. Han hade sin mammas snälla ögon och var så himla fin. Han fick aldrig chansen att galoppera alls. Livet är så fruktansvärt orättvist. Ägaren till det andra fölet i stallet har valt att flytta, och jag är nästan lättad. Då slipper jag påminnas om vad jag gått miste om så fort jag sätter min fot i stallet. En annan ponny har flyttat in i Kimbis stora box. Hennes namnskylt är nedskruvad och ligger nu här hemma. Kimbi är utskriven från stallet på riktigt. Hon kommer aldrig tillbaka

 

[Marty]

Jag har nu lyckats genomföra två kurer med de nya cellgifterna. Redan efter en omgång kraschade blodvärdena och omgång två blev uppskjuten i en vecka. Dessutom har de behövt sänka dosen för att jag förhoppningsvis ändå ska kunna genomföra alla åtta omgångar. Det känns som ett stort nederlag för mig som bara vill ha alla behandlingar klara.

Än så länge är biverkningarna ganska milda, men jag har märkt av att kroppen är svagare. Jag får mjölksyra av små ansträngningar, och värst är det i axeln och överarmen på min opererade sida. Jag hatar att känna mig svag. Jag kommer troligen inte fortsätta på gruppträningen jag kört igång med. Det får nog vänta tills jag är klar med alla behandlingar. Som det känns nu så jobbar jag och kroppen väldigt mycket mot varandra. Den bryts ned när jag vill bli starkare. Vissa träningspass har gått bra, men ibland tar varje steg och varje övning emot. Jag har fått sänka mina krav på mig själv. Det är inte så jag vill ha det.

Jobbet fungerar bra, men lite oväntade känslor har bubblat upp. Jag har varit med om flera gånger nu att jag inte blir igenkänd. Det korta håret gör att folk inte känner igen mig. Det är en påminnelse om hur mycket av min identitet som satt i det där långa håret. Det är fortfarande svårt att acceptera det korta håret som jag själv inte valt. Att inte bli igenkänd av människor jag jobbat med i flera år svider. Jag ville komma tillbaka till jobbet för att känna att jag har ett syfte och få vara mig själv utan cancern. Nu blir jag bara påmind om att det jag tvingas gå igenom, igen och igen.

 

[Malibu_Stacy]

Jag har nu lyckats genomföra två kurer med de nya cellgifterna. Redan efter en omgång kraschade blodvärdena och omgång två blev uppskjuten i en vecka. Dessutom har de behövt sänka dosen för att jag förhoppningsvis ändå ska kunna genomföra alla åtta omgångar. Det känns som ett stort nederlag för mig som bara vill ha alla behandlingar klara.

Än så länge är biverkningarna ganska milda, men jag har märkt av att kroppen är svagare. Jag får mjölksyra av små ansträngningar, och värst är det i axeln och överarmen på min opererade sida. Jag hatar att känna mig svag. Jag kommer troligen inte fortsätta på gruppträningen jag kört igång med. Det får nog vänta tills jag är klar med alla behandlingar. Som det känns nu så jobbar jag och kroppen väldigt mycket mot varandra. Den bryts ned när jag vill bli starkare. Vissa träningspass har gått bra, men ibland tar varje steg och varje övning emot. Jag har fått sänka mina krav på mig själv. Det är inte så jag vill ha det.

Jobbet fungerar bra, men lite oväntade känslor har bubblat upp. Jag har varit med om flera gånger nu att jag inte blir igenkänd. Det korta håret gör att folk inte känner igen mig. Det är en påminnelse om hur mycket av min identitet som satt i det där långa håret. Det är fortfarande svårt att acceptera det korta håret som jag själv inte valt. Att inte bli igenkänd av människor jag jobbat med i flera år svider. Jag ville komma tillbaka till jobbet för att känna att jag har ett syfte och få vara mig själv utan cancern. Nu blir jag bara påmind om att det jag tvingas gå igenom, igen och igen.

Jag beklagar verkligen det du får gå igenom och hoppas att du snart mår bättre på alla sätt och vis. Men får du någon psykologisk stöttning överhuvudtaget? Någon att bearbeta detta trauma och alla nya känslor som uppkommer med?

 

[SiZo]

Jag har nu lyckats genomföra två kurer med de nya cellgifterna. Redan efter en omgång kraschade blodvärdena och omgång två blev uppskjuten i en vecka. Dessutom har de behövt sänka dosen för att jag förhoppningsvis ändå ska kunna genomföra alla åtta omgångar. Det känns som ett stort nederlag för mig som bara vill ha alla behandlingar klara.

Än så länge är biverkningarna ganska milda, men jag har märkt av att kroppen är svagare. Jag får mjölksyra av små ansträngningar, och värst är det i axeln och överarmen på min opererade sida. Jag hatar att känna mig svag. Jag kommer troligen inte fortsätta på gruppträningen jag kört igång med. Det får nog vänta tills jag är klar med alla behandlingar. Som det känns nu så jobbar jag och kroppen väldigt mycket mot varandra. Den bryts ned när jag vill bli starkare. Vissa träningspass har gått bra, men ibland tar varje steg och varje övning emot. Jag har fått sänka mina krav på mig själv. Det är inte så jag vill ha det.

Jobbet fungerar bra, men lite oväntade känslor har bubblat upp. Jag har varit med om flera gånger nu att jag inte blir igenkänd. Det korta håret gör att folk inte känner igen mig. Det är en påminnelse om hur mycket av min identitet som satt i det där långa håret. Det är fortfarande svårt att acceptera det korta håret som jag själv inte valt. Att inte bli igenkänd av människor jag jobbat med i flera år svider. Jag ville komma tillbaka till jobbet för att känna att jag har ett syfte och få vara mig själv utan cancern. Nu blir jag bara påmind om att det jag tvingas gå igenom, igen och igen.

Gud så hemskt det måste kännas, jag hoppas att du får stöttning i detta.
Men här vill jag faktiskt ge en känga till dina kollegor. Jag klippte av mig 30 cm hår för några månader sedan och är nu väldigt korthårig. Vi snackar obefintligt i nacken och på sidorna och kanske upp till 2 cm resten av huvudet. Mina kollegor som hade jobbat med mig en månad hade inga som helst problem att känna igen mig. En kollega märkte inte ens att jag hade klippt mig utan satt och funderade på vad som hade ändrats.

Ärligt talat så tror jag att det säger mer om dina kollegor än om ditt utseende i detta fall. De kanske rent av tror att det är en komplimang? I så fall är det kanske bra att upplysa dem om hur du upplever deras kommentar. Man vill vill ofta inte ha kommentarer när ändringen i utseende inte är självvald.

 

[movi]

Jag tror att dina kollegor inte riktigt vet hur dom ska säga/bete sig och då blir det både fel och klumpigt. Dom menar väl men det blir så fel.

Jag tog bort en hjärntumör för 11 mån sen, blev helt rakad på huvet, en person säger "ja nu får du skaffa peruk", menade säkert väl, men jag svarade "att du får väl titta åt ett annat håll om jag ser så jävlig ut". Svaret kanske blev drygt av mig, men jag blev så paff.

Några har frågat vad jag råkat ut för och när jag säger hjärmtumör, så blir dom helt ställda.

Cancer/tumörer, jag tror alla menar väl, men som sjuk tror jag att man även missuppfattar vad som sägs och tolkar det på sitt egna vis.

Krya på Dig ❤

 

[Marty]

Jag beklagar verkligen det du får gå igenom och hoppas att du snart mår bättre på alla sätt och vis. Men får du någon psykologisk stöttning överhuvudtaget? Någon att bearbeta detta trauma och alla nya känslor som uppkommer med?

Tack! Jag gjorde ett försök till kuratorkontakt innan sommaren. Träffade henne dock bara en gång för sen fick jag ställa in pga att hästen fölade (och allt gick åt helvete). Hon skulle höra av sig om ny tid men det gjorde hon aldrig. För mig var det ett stort steg att ens gå dit en gång, så att ringa och tjata om en ny tid var lite för jobbigt.

Har dock precis börjat en samtalsgrupp för kvinnor med bröstcancer. Det är en kurator med men samtalet är ganska fritt. Det tycker jag ändå är givande. Kvinnorna är i ganska lik ålder. Jag är yngst och den äldsta ca 10 år äldre.

Gud så hemskt det måste kännas, jag hoppas att du får stöttning i detta.
Men här vill jag faktiskt ge en känga till dina kollegor. Jag klippte av mig 30 cm hår för några månader sedan och är nu väldigt korthårig. Vi snackar obefintligt i nacken och på sidorna och kanske upp till 2 cm resten av huvudet. Mina kollegor som hade jobbat med mig en månad hade inga som helst problem att känna igen mig. En kollega märkte inte ens att jag hade klippt mig utan satt och funderade på vad som hade ändrats.

Ärligt talat så tror jag att det säger mer om dina kollegor än om ditt utseende i detta fall. De kanske rent av tror att det är en komplimang? I så fall är det kanske bra att upplysa dem om hur du upplever deras kommentar. Man vill vill ofta inte ha kommentarer när ändringen i utseende inte är självvald.

Det här är inte mina närmsta kollegor, men senast var det en kvinna som jag ändå hängt hos typ 2-3 ggr/veckan i 4 års tid. Tror inte ens hon fattade vem jag var trots att jag förklarade... Hon verkade känna sig lite dum när jag förklarade att jag mycket väl visste vem hon var och att vi träffats väldigt mycket.

Har i övrigt fått många fina kommentarer om håret, även om jag har väldigt svårt att ta in dem med tanke på att jag inte själv känner mig fin.

Jag tror att dina kollegor inte riktigt vet hur dom ska säga/bete sig och då blir det både fel och klumpigt. Dom menar väl men det blir så fel.

Jag tog bort en hjärntumör för 11 mån sen, blev helt rakad på huvet, en person säger "ja nu får du skaffa peruk", menade säkert väl, men jag svarade "att du får väl titta åt ett annat håll om jag ser så jävlig ut". Svaret kanske blev drygt av mig, men jag blev så paff.

Några har frågat vad jag råkat ut för och när jag säger hjärmtumör, så blir dom helt ställda.

Cancer/tumörer, jag tror alla menar väl, men som sjuk tror jag att man även missuppfattar vad som sägs och tolkar det på sitt egna vis.

Krya på Dig ❤

Oj, vad plumpt av din kollega. Jag har fått många "oj, har du klippt av dig håret!?" och jag brukar svara "Nej, tyvärr inte". Då blir de rätt ställda innan jag förklarar att jag haft cancer. Det är nog ingen som menar något negativt om mitt utseende, men jag tar ju mer in det obekväma än tar till mig komplimangerna. Även om jag fortfarande är obekväm med håret så känns det ändå bättre nu än innan. Som min svägerska sa: "nu ser det ju självvalt ut". Hade egentligen till och med bokat en klipptid för att trimma till de hemska cytolockarna i nacken, men jag fick ångest och blev snål. Jag är lite rädd att jag ska se ut som en kille. Det får väl växa en stund till innan jag formar till det till någon slags frisyr.

Hoppas du mår bra efter din operation

 

[movi]

Gå till frissan när du känner att du vill, jag har en underbar frissa som tog dom första ojämna hårstråna och går dit med jämna mellanrum och klipper/trimmar mig. Kommer att behålla kort hår, trivs kanon i det och känner mig inte som det är killigt. Får ofta höra att fan va tufft och snyggt med kort hår. Kör på om du vill ha kort hår

 

[Marty]

Jag har alltid försökt intala mig att allting som händer, händer av en anledning. Det finns en mening med det som händer. Jag har sedan jag blev sjuk ältat detta, och insett att det inte stämmer. Det finns ingen mening med att jag blev sjuk. Det finns ingenting gott med det. Det spelar ingen roll att jag lär mig mycket om mig själv och andra på resan. Det kommer aldrig finnas någon mening med att jag fick cancer, och tvingas leva med allt detta.

Min sjukdom är en resa som aldrig kommer vara över. Det finns inget rosenskimrande liv som väntar på andra sidan. Även om jag inte får något återfall så kommer jag alltid få leva med rädslan om att få cancern tillbaka. Jag kommer alltid få leva med den där cancerdjävulen på axeln. Min kropp kommer aldrig se ut som innan. Min arm och axel kommer aldrig vara lika starka som innan. Ärren kommer alltid finnas där på både insida och utsida.

Jag känner mig skör. Efter allt som varit, och allt som är, så är tårarna ofta nära. Ett par tårar trycks då och då fram i ögonvrån, och jag torkar envist bort dem. Jag vill vara stark, men kroppen lyder inte längre.

När jag fick mitt cancerbesked frågade jag min läkare om när jag skulle vara på andra sidan. Han sa att lagom till jul är du nog klar. Det kommer jag inte vara. Förra julen firades i ett töcken. Då väntade jag på beskedet ingen vill ha. Vi hade inte ens någon julgran. Jag älskar normalt julen, men förra julen kände jag ingen glädje. Jag vet inte om jag kommer orka känna glädje i år heller. Jag önskar att jag vore färdigbehandlad då, men istället har kroppen trilskats och behandlingarna drar ut på tiden.

Jag äter nu omgång 4 av cellgifterna. Snart är jag halvvägs. Denna omgång var den första som inte behövde skjutas upp. De vita blodkropparna var bra, men istället var de röda blodkropparna och blodvärdet riktigt dåligt. De har inte varit såhär låga sedan sista cellgifterna i våras. Jag blir lättare andfådd och trött. Dessutom har mitt dåliga immunförsvar gett mig 3 förkylningar på 4 veckor. Den jag har nu har varit värst. Det är svårt att veta vad som är cellgifter, förkylning och dåliga blodvärden, men bra mår jag icke. Kroppen har ingen motståndskraft längre. Den här resan var för lång redan på dag ett.

Jag tror att oktober för alltid kommer vara lite extra jobbig dessutom. Rosa oktober. Cancer trycks upp i ansiktet åt vilket håll jag än vänder mig. Det är inte historierna med lyckligt slut som gör att folk skänker pengar. Det är de hemska ödena folk vill läsa om. Men jag vill inget hellre än att läsa om alla som överlever. Jag har trippelnegativ cancer. Den cancer som har sämst överlevnad. Jag vill inte höra om återfall, metastaser och obotbar cancer. Jag vill höra om de som får se sina barn växa upp, ta studenten, bilda familj. Oktober är som att leva i en skräckfilm för de som har cancer. Cancerspöket är närvarande hela tiden.

 

[yamyam]

Har tänkt på dig, fint att du uppdaterade. Tack för att du delar med dig.

Kram.

 

[monster1]

Jag har alltid försökt intala mig att allting som händer, händer av en anledning. Det finns en mening med det som händer. Jag har sedan jag blev sjuk ältat detta, och insett att det inte stämmer. Det finns ingen mening med att jag blev sjuk. Det finns ingenting gott med det. Det spelar ingen roll att jag lär mig mycket om mig själv och andra på resan. Det kommer aldrig finnas någon mening med att jag fick cancer, och tvingas leva med allt detta.

Min sjukdom är en resa som aldrig kommer vara över. Det finns inget rosenskimrande liv som väntar på andra sidan. Även om jag inte får något återfall så kommer jag alltid få leva med rädslan om att få cancern tillbaka. Jag kommer alltid få leva med den där cancerdjävulen på axeln. Min kropp kommer aldrig se ut som innan. Min arm och axel kommer aldrig vara lika starka som innan. Ärren kommer alltid finnas där på både insida och utsida.

Jag känner mig skör. Efter allt som varit, och allt som är, så är tårarna ofta nära. Ett par tårar trycks då och då fram i ögonvrån, och jag torkar envist bort dem. Jag vill vara stark, men kroppen lyder inte längre.

När jag fick mitt cancerbesked frågade jag min läkare om när jag skulle vara på andra sidan. Han sa att lagom till jul är du nog klar. Det kommer jag inte vara. Förra julen firades i ett töcken. Då väntade jag på beskedet ingen vill ha. Vi hade inte ens någon julgran. Jag älskar normalt julen, men förra julen kände jag ingen glädje. Jag vet inte om jag kommer orka känna glädje i år heller. Jag önskar att jag vore färdigbehandlad då, men istället har kroppen trilskats och behandlingarna drar ut på tiden.

Jag äter nu omgång 4 av cellgifterna. Snart är jag halvvägs. Denna omgång var den första som inte behövde skjutas upp. De vita blodkropparna var bra, men istället var de röda blodkropparna och blodvärdet riktigt dåligt. De har inte varit såhär låga sedan sista cellgifterna i våras. Jag blir lättare andfådd och trött. Dessutom har mitt dåliga immunförsvar gett mig 3 förkylningar på 4 veckor. Den jag har nu har varit värst. Det är svårt att veta vad som är cellgifter, förkylning och dåliga blodvärden, men bra mår jag icke. Kroppen har ingen motståndskraft längre. Den här resan var för lång redan på dag ett.

Jag tror att oktober för alltid kommer vara lite extra jobbig dessutom. Rosa oktober. Cancer trycks upp i ansiktet åt vilket håll jag än vänder mig. Det är inte historierna med lyckligt slut som gör att folk skänker pengar. Det är de hemska ödena folk vill läsa om. Men jag vill inget hellre än att läsa om alla som överlever. Jag har trippelnegativ cancer. Den cancer som har sämst överlevnad. Jag vill inte höra om återfall, metastaser och obotbar cancer. Jag vill höra om de som får se sina barn växa upp, ta studenten, bilda familj. Oktober är som att leva i en skräckfilm för de som har cancer. Cancerspöket är närvarande hela tiden.

Har du tagit upp det där med terapisamtal igen, tänker att det ändå kan hjälpa en del.

 

[Marty]

Har du tagit upp det där med terapisamtal igen, tänker att det ändå kan hjälpa en del.

Nej, ingen personlig terapi. Däremot har jag varit med i en samtalsgrupp nu under hösten. Jag har träffat flera kvinnor i ungefär samma ålder och livssituation. Det har varit väldigt bra. Nu är gruppsamtalen slut men vi håller fortsatt kontakt och går på mediyoga tillsammans en gång i veckan då vi passar på att snacka lite.

 

[TinyWiny]

Jag har alltid försökt intala mig att allting som händer, händer av en anledning. Det finns en mening med det som händer. Jag har sedan jag blev sjuk ältat detta, och insett att det inte stämmer. Det finns ingen mening med att jag blev sjuk. Det finns ingenting gott med det. Det spelar ingen roll att jag lär mig mycket om mig själv och andra på resan. Det kommer aldrig finnas någon mening med att jag fick cancer, och tvingas leva med allt detta.

Min sjukdom är en resa som aldrig kommer vara över. Det finns inget rosenskimrande liv som väntar på andra sidan. Även om jag inte får något återfall så kommer jag alltid få leva med rädslan om att få cancern tillbaka. Jag kommer alltid få leva med den där cancerdjävulen på axeln. Min kropp kommer aldrig se ut som innan. Min arm och axel kommer aldrig vara lika starka som innan. Ärren kommer alltid finnas där på både insida och utsida.

Jag känner mig skör. Efter allt som varit, och allt som är, så är tårarna ofta nära. Ett par tårar trycks då och då fram i ögonvrån, och jag torkar envist bort dem. Jag vill vara stark, men kroppen lyder inte längre.

När jag fick mitt cancerbesked frågade jag min läkare om när jag skulle vara på andra sidan. Han sa att lagom till jul är du nog klar. Det kommer jag inte vara. Förra julen firades i ett töcken. Då väntade jag på beskedet ingen vill ha. Vi hade inte ens någon julgran. Jag älskar normalt julen, men förra julen kände jag ingen glädje. Jag vet inte om jag kommer orka känna glädje i år heller. Jag önskar att jag vore färdigbehandlad då, men istället har kroppen trilskats och behandlingarna drar ut på tiden.

Jag äter nu omgång 4 av cellgifterna. Snart är jag halvvägs. Denna omgång var den första som inte behövde skjutas upp. De vita blodkropparna var bra, men istället var de röda blodkropparna och blodvärdet riktigt dåligt. De har inte varit såhär låga sedan sista cellgifterna i våras. Jag blir lättare andfådd och trött. Dessutom har mitt dåliga immunförsvar gett mig 3 förkylningar på 4 veckor. Den jag har nu har varit värst. Det är svårt att veta vad som är cellgifter, förkylning och dåliga blodvärden, men bra mår jag icke. Kroppen har ingen motståndskraft längre. Den här resan var för lång redan på dag ett.

Jag tror att oktober för alltid kommer vara lite extra jobbig dessutom. Rosa oktober. Cancer trycks upp i ansiktet åt vilket håll jag än vänder mig. Det är inte historierna med lyckligt slut som gör att folk skänker pengar. Det är de hemska ödena folk vill läsa om. Men jag vill inget hellre än att läsa om alla som överlever. Jag har trippelnegativ cancer. Den cancer som har sämst överlevnad. Jag vill inte höra om återfall, metastaser och obotbar cancer. Jag vill höra om de som får se sina barn växa upp, ta studenten, bilda familj. Oktober är som att leva i en skräckfilm för de som har cancer. Cancerspöket är närvarande hela tiden.

Styrka har inget med tårar att göra. Det är inte styrka att gå uttryckslös/känslolös förbi alla helveten vi kan ställas inför. Styrka är att igen och igen ställa sig upp när livet återigen har sparkat skiten ur en. Tårarna är trappan vi bygger vår vandring uppåt på.

Det är inte heller din kropp som trilskas. Din kropp kämpar sig vansinnig för att bli frisk. Det är den äckliga cancern som trilskas. Din kropp gör allt den kan. Älska den för det.

Jag har många gånger tänkt på det du skriver om oktober. Jag har instinktivt alltid avskytt det där. Jag förstår att det är vad som behövs för att endel ska kunna se ut ur sin privilegierade bubbla, för att de ska reagera och agera, men har alltid tänkt just det du skriver, så fasansfullt det måste vara att befinna sig i cancerträsket när det från alla håll gapas om hemska tragiska historier. Jag tycker faktiskt att det är konstigt. Vore det inte bättre att ta upp det positiva forskningen har gett hitills? Att vi kan fortsätta på samma väg med tillräckligt med pengar så att än fler överlevnadshistorier kan få berättas.

 

[Marty]

Styrka har inget med tårar att göra. Det är inte styrka att gå uttryckslös/känslolös förbi alla helveten vi kan ställas inför. Styrka är att igen och igen ställa sig upp när livet återigen har sparkat skiten ur en. Tårarna är trappan vi bygger vår vandring uppåt på.

Det är inte heller din kropp som trilskas. Din kropp kämpar sig vansinnig för att bli frisk. Det är den äckliga cancern som trilskas. Din kropp gör allt den kan. Älska den för det.

Jag har många gånger tänkt på det du skriver om oktober. Jag har instinktivt alltid avskytt det där. Jag förstår att det är vad som behövs för att endel ska kunna se ut ur sin privilegierade bubbla, för att de ska reagera och agera, men har alltid tänkt just det du skriver, så fasansfullt det måste vara att befinna sig i cancerträsket när det från alla håll gapas om hemska tragiska historier. Jag tycker faktiskt att det är konstigt. Vore det inte bättre att ta upp det positiva forskningen har gett hitills? Att vi kan fortsätta på samma väg med tillräckligt med pengar så att än fler överlevnadshistorier kan få berättas.

Tack för ditt inlägg

Nu är äntligen oktober över och även om mina flöden innehåller mycket cancer så ska det bli skönt att slippa få det upptryckt i ansiktet konstant. Jag följer en del grupper på facebook, men har valt att dölja dem så att jag kan gå in och kolla när jag känner att jag vill och orkar.