Jag har tränat för en, bland AR-kretsar, känd och hyllad tränare i kanske 3 år nu. Jag sökte upp denna tränare för jag ville lära mig rida "på riktigt" och inte bara få instruktioner som "inner skänkel mot yttertygel" utan någon vidare förklaring. Jag ville kunna fråga vad, varför och hur. Jag ville förstå och ifrågasätta. Jag ville lära mig att rida i balans, att samla hästen, och jag ville lära mig att rida med tanken. Jag ville lära mig att utbilda en häst och jag hade drömmar om att i framtiden kunna göra levad i 30 sekunder. Jag ville kunna skjuta iväg som en kanonkula och göra tvärnitar, allt bara med sätet. Jag ville lära mig rida med osynliga hjälper, jag ville lär mig rida helt utan känslan av att tvinga hästen. Jag ville inte bestraffa hästen med min okunskap, utan jag ville ge den en ärlig chans.
Jag har nu insett, just idag (även om känslan legat och pyrt ganska länge) att denna tränaren inte kan lära mig allt detta. Jag har däremot lärt mig att trampa hästen, jag har lärt mig skolskritt och skolgalopper, jag har lärt mig början mot levad, jag har lärt mig hur det känns när en häst verkligen sviktar i alla sina leder baktill. Jag har lärt mig hur hästen fungerar med påskjut och bärkraft, jag har lärt mig energi, jag har lärt mig använda min sits bättre, jag har lärt mig hur man svänger och hur man gör öppna och sluta. Jag har lärt mig otroligt mycket!
Jag hade någonstans en vision om hur resan skulle se ut, men det blev omkullkastat och mina tidigare kunskaper hade varit helt fel. Jag öppnade mig och tillät tränaren forma om mig helt enligt dennes skola. Jag litade på tränaren. Vad har jag fått betala? Jag ville lära mig rida på tränsbett, men jag skulle lära mig att använda stången, för det går nämligen inte att samla utan den (?). Jag skulle rida med stång och kapson. Jag har fått betala med mina grunder, och hästens.
Jag har länge undrat när galoppen ska bli bra med den här nya ridningen. Jag har ju inte fått mer galopp än bara några steg, men visst! Det är power i dom! Det är skolgalopp, men jag vill ha vanlig galopp också! Inte bara obalanserat skutt som inte går att styra riktigt. Bara att vi är inte redo för den än (?).
De grunder jag hade innan, som jag på grund av skräckpropaganda låste in i en låda och gömde undan i ett dammigt hörn, har jag nu lite i smyg på senare tid tagit fram igen och försöker utforska på egen hand, utifrån alla de nya kunskaper jag fått av min tränare och massor av gamla böcker om ridning (klassikers kanske man kan kalla dom). Inför varje träning har jag gruvat mig för att h*n ska komma på mig och mitt eget experimenterande, och jag har inför varje träning återgått till att rida så som jag lärt av tränaren för att jag inte ska göra bort mig, och jag känner hur jag förstör det jag lyckats nå. Men tränaren tycker alltid att jag har gjort framsteg, att vi blir bättre och bättre så jag vet ju att det vi gör är inte av ondo. Ändå vågar jag inte riktigt säga till min tränare vad det är jag gör i smyg. Att jag rider framåt med kontakt i tränsbettet, att jag rider min häst svettig och lösgjord i trav, att jag rider rakt fram, att jag skiftar ställning på raksidorna, att jag rider galopper som går framåt med mindre vinkling i bakknäna, men som har takt, är rundare och känns som en gångart och inte cirkustrix. Jag säger inget av rädsla för att åter få mina grunder tillbakakastade i ansiktet och igen bli manad att stoppa tillbaka det i lådan. Därför har jag inte sagt nåt. Men jag känner att det inte håller längre. Jag tror på mig och min häst och jag tror vi kan lära oss allt! Men jag känner att det fattas nåt, och det klarar jag inte av att säga till min tränare utan att behöva förolämpa.
Jag har alltid sett upp till min tränare, jag har behövt någon att se upp till i ridningen, vilket gjort att jag i desperation och rädsla svalt alltihop. Jag fick det ju tydligt förklarat att jag rider som en kratta och måste lära om. Jag red säkert som en kratta, och jag är oerhört tacksam för allt jag har lärt mig, för jag har verkligen lärt mig massor! Dock har jag den senaste tiden allt mer och mer insett tränarens dödlighet. Tränaren vill gärna sitta på en pidestal, och det har jag tillåtit, och till och med uppmuntrat. Men idag ser jag med öppna ögon. Många delar i tränarens hästhållning, som jag "blundat" för och kanske till och med inte lotsats om att jag sett tidigare blir nu övertydliga. Jag ser tränarens hästar, hur tränaren rider dom och jag tänker att det faktiskt inte är vad jag strävar mot. Jag vill ha verkligt flow, och jag vill utgå ifrån flowet i ridningen. Jag märker på hästen vilken skillnad det är när jag rider så som jag tänker mig att det ska kännas. När vi får flow, när vi får balans, när han lättar, han är svettig när han verkligen bjuder på. Det är i DET jag vill rida och lära mig rida. (svettig häst är lika med fel ridning förstår ni).
Jag vill ha en tränare som tillåter mig att själv utforska ridning, en tränare som kan bolla mina tankar och vägleda mig i mitt eget lärande. Som kan stå på backen och säga vad den ser, och var det faller, varför det faller och vad jag har missat. En tränare som kan hjälpa mig att utvärdera min ridning, snarare än att kasta om den utan att förstå den. En tränare som är öppen inför att testa och pröva och även faktiskt vågar ifrågasätta sin egen filosofi. En tränare som uppmuntrar den egna slutledningsförmågan och som kan se möjligheterna men även varna för fallgropar. Vissa av dessa förmågor besitter min tränare, men det finns så mycket som saknas. Allt som står skrivet i alla böcker! Kan det verkligen bara vara skit? Har inte alla något korn av sanning?
Sen vet jag att mycket sitter i mig själv, rädslan inför tränare är stor. Rädslan för att inte duga är gigantisk. Men jag skulle önska att det fanns en tränare som faktiskt även hade förmågan att se den rädslan och försäkra mig om att jag faktiskt inte har något att vara rädd för!
Ska det vara så jäkla svårt att hitta den rätte?!?! (som inte osar: Jag är Herren, din Gud. Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig.)
(nervöst lägger jag upp tråden här.... vet inte vad jag förväntar mig få tillbaka, alls faktiskt. Bara har ett behov av att faktiskt göra orden synliga. Hoppas ingen blir arg eller ledsen. Det är inte min mening.)
Jag har nu insett, just idag (även om känslan legat och pyrt ganska länge) att denna tränaren inte kan lära mig allt detta. Jag har däremot lärt mig att trampa hästen, jag har lärt mig skolskritt och skolgalopper, jag har lärt mig början mot levad, jag har lärt mig hur det känns när en häst verkligen sviktar i alla sina leder baktill. Jag har lärt mig hur hästen fungerar med påskjut och bärkraft, jag har lärt mig energi, jag har lärt mig använda min sits bättre, jag har lärt mig hur man svänger och hur man gör öppna och sluta. Jag har lärt mig otroligt mycket!
Jag hade någonstans en vision om hur resan skulle se ut, men det blev omkullkastat och mina tidigare kunskaper hade varit helt fel. Jag öppnade mig och tillät tränaren forma om mig helt enligt dennes skola. Jag litade på tränaren. Vad har jag fått betala? Jag ville lära mig rida på tränsbett, men jag skulle lära mig att använda stången, för det går nämligen inte att samla utan den (?). Jag skulle rida med stång och kapson. Jag har fått betala med mina grunder, och hästens.
Jag har länge undrat när galoppen ska bli bra med den här nya ridningen. Jag har ju inte fått mer galopp än bara några steg, men visst! Det är power i dom! Det är skolgalopp, men jag vill ha vanlig galopp också! Inte bara obalanserat skutt som inte går att styra riktigt. Bara att vi är inte redo för den än (?).
De grunder jag hade innan, som jag på grund av skräckpropaganda låste in i en låda och gömde undan i ett dammigt hörn, har jag nu lite i smyg på senare tid tagit fram igen och försöker utforska på egen hand, utifrån alla de nya kunskaper jag fått av min tränare och massor av gamla böcker om ridning (klassikers kanske man kan kalla dom). Inför varje träning har jag gruvat mig för att h*n ska komma på mig och mitt eget experimenterande, och jag har inför varje träning återgått till att rida så som jag lärt av tränaren för att jag inte ska göra bort mig, och jag känner hur jag förstör det jag lyckats nå. Men tränaren tycker alltid att jag har gjort framsteg, att vi blir bättre och bättre så jag vet ju att det vi gör är inte av ondo. Ändå vågar jag inte riktigt säga till min tränare vad det är jag gör i smyg. Att jag rider framåt med kontakt i tränsbettet, att jag rider min häst svettig och lösgjord i trav, att jag rider rakt fram, att jag skiftar ställning på raksidorna, att jag rider galopper som går framåt med mindre vinkling i bakknäna, men som har takt, är rundare och känns som en gångart och inte cirkustrix. Jag säger inget av rädsla för att åter få mina grunder tillbakakastade i ansiktet och igen bli manad att stoppa tillbaka det i lådan. Därför har jag inte sagt nåt. Men jag känner att det inte håller längre. Jag tror på mig och min häst och jag tror vi kan lära oss allt! Men jag känner att det fattas nåt, och det klarar jag inte av att säga till min tränare utan att behöva förolämpa.
Jag har alltid sett upp till min tränare, jag har behövt någon att se upp till i ridningen, vilket gjort att jag i desperation och rädsla svalt alltihop. Jag fick det ju tydligt förklarat att jag rider som en kratta och måste lära om. Jag red säkert som en kratta, och jag är oerhört tacksam för allt jag har lärt mig, för jag har verkligen lärt mig massor! Dock har jag den senaste tiden allt mer och mer insett tränarens dödlighet. Tränaren vill gärna sitta på en pidestal, och det har jag tillåtit, och till och med uppmuntrat. Men idag ser jag med öppna ögon. Många delar i tränarens hästhållning, som jag "blundat" för och kanske till och med inte lotsats om att jag sett tidigare blir nu övertydliga. Jag ser tränarens hästar, hur tränaren rider dom och jag tänker att det faktiskt inte är vad jag strävar mot. Jag vill ha verkligt flow, och jag vill utgå ifrån flowet i ridningen. Jag märker på hästen vilken skillnad det är när jag rider så som jag tänker mig att det ska kännas. När vi får flow, när vi får balans, när han lättar, han är svettig när han verkligen bjuder på. Det är i DET jag vill rida och lära mig rida. (svettig häst är lika med fel ridning förstår ni).
Jag vill ha en tränare som tillåter mig att själv utforska ridning, en tränare som kan bolla mina tankar och vägleda mig i mitt eget lärande. Som kan stå på backen och säga vad den ser, och var det faller, varför det faller och vad jag har missat. En tränare som kan hjälpa mig att utvärdera min ridning, snarare än att kasta om den utan att förstå den. En tränare som är öppen inför att testa och pröva och även faktiskt vågar ifrågasätta sin egen filosofi. En tränare som uppmuntrar den egna slutledningsförmågan och som kan se möjligheterna men även varna för fallgropar. Vissa av dessa förmågor besitter min tränare, men det finns så mycket som saknas. Allt som står skrivet i alla böcker! Kan det verkligen bara vara skit? Har inte alla något korn av sanning?
Sen vet jag att mycket sitter i mig själv, rädslan inför tränare är stor. Rädslan för att inte duga är gigantisk. Men jag skulle önska att det fanns en tränare som faktiskt även hade förmågan att se den rädslan och försäkra mig om att jag faktiskt inte har något att vara rädd för!
Ska det vara så jäkla svårt att hitta den rätte?!?! (som inte osar: Jag är Herren, din Gud. Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig.)
(nervöst lägger jag upp tråden här.... vet inte vad jag förväntar mig få tillbaka, alls faktiskt. Bara har ett behov av att faktiskt göra orden synliga. Hoppas ingen blir arg eller ledsen. Det är inte min mening.)
Senast ändrad:
Jag vet inte vilken relation du och tränaren har iof men annars är det väl bara att sluta.
