A
AlterPride
Jag har en gammal varmblodvalack som är 22 år gammal.
Han kom till oss som 19 åring som sällskap till min häst och pappa skulle skritta ut lite på honom.
Och ju mer tiden går känns han mer och mer som en last.
Jag mockar åt honom,
jag smörjer och kämpar med hans hovar,
när dom nu går på bete i sommar hagen går jag en extra sväng på ca 1 km varje morgon och kväll (dom sover inne pga. alla smådjur)
Han står och sparkar i boxdörren när han vill ha uppmärksamhet.
Han går över en och är allmänt ouppfostrad.
Han försöker smita ut när jag tar ut andra hästar vilket har resulterat i att jag blivit översprungen ett antal gånger.
Är han ensam i hagen bryter han sig ut osv osv
Jag har försökt uppforstra honom (alla mina andra hästar är väldigt väluppfostrade) men han har varit på samma ställe i 15 år (turridning) och fått göra allt lite som han vill.
Jag har försökt vara mjuk och lugn, då får jag ingen reaktion alls,
jag har försökt vara skarp och säga åt på skarpen då får han bara panik och blir värre.
Och nu känner jag att bägaren börjar rinna över,
jag är så grymt less på honom
oc jag skäms när jag säger de
Men de är sanningen,
han bara tar, tar, tar och jag får inte en gnutta kärlek eller godhet tillbaka som jag känner av dom andra hästarna.
Han är nu halt (har gammal bogskada) och jag tycker nästan att vi ska sluta hör och nu.
Men fyy så hemsk jag känner mig,
jag vill inte ens kämpa för honom
Jag känner mig som världens fulaste egoist
och jag är egentligen en som gärna ger och offrar men nu tog de stopp...
Vet egentligen inte vad jag vill med tråden..
Men vad tycker ni?
Han kom till oss som 19 åring som sällskap till min häst och pappa skulle skritta ut lite på honom.
Och ju mer tiden går känns han mer och mer som en last.
Jag mockar åt honom,
jag smörjer och kämpar med hans hovar,
när dom nu går på bete i sommar hagen går jag en extra sväng på ca 1 km varje morgon och kväll (dom sover inne pga. alla smådjur)
Han står och sparkar i boxdörren när han vill ha uppmärksamhet.
Han går över en och är allmänt ouppfostrad.
Han försöker smita ut när jag tar ut andra hästar vilket har resulterat i att jag blivit översprungen ett antal gånger.
Är han ensam i hagen bryter han sig ut osv osv
Jag har försökt uppforstra honom (alla mina andra hästar är väldigt väluppfostrade) men han har varit på samma ställe i 15 år (turridning) och fått göra allt lite som han vill.
Jag har försökt vara mjuk och lugn, då får jag ingen reaktion alls,
jag har försökt vara skarp och säga åt på skarpen då får han bara panik och blir värre.
Och nu känner jag att bägaren börjar rinna över,
jag är så grymt less på honom
oc jag skäms när jag säger de
Men de är sanningen,
han bara tar, tar, tar och jag får inte en gnutta kärlek eller godhet tillbaka som jag känner av dom andra hästarna.
Han är nu halt (har gammal bogskada) och jag tycker nästan att vi ska sluta hör och nu.
Men fyy så hemsk jag känner mig,
jag vill inte ens kämpa för honom
Jag känner mig som världens fulaste egoist
och jag är egentligen en som gärna ger och offrar men nu tog de stopp...
Vet egentligen inte vad jag vill med tråden..
Men vad tycker ni?