Jag är så förbannad på...

[Gesska]

Sv: Jag är så förbannad på...

va fult av honom att hota på det sättet!
kan förstå om du stannar när han tar till så fula knep, men. Prata med familjerätten. Dom har varit jättebra och hjälpt mej massor med liknande saker. tex så träffar min 5,5åring bara sin pappa 1-2 gånger i månaden (han frågar ALDRIG efter sin pappa) och då är faster eller farmor med.
det finns sätt att ordna det, när de inte går att prata med sambon längre.

 

[Glamoroza ox]

Sv: Jag är så förbannad på...

*kl*

Min sambo är lite tvärtom, fast ändå samma.
Alltså, han är färdig i goooood tid, med sig själv :smirk:

Sedan blir han stressad av att jag inte råkar vara färdig med allt (mig själv + 2 barn) ½-1 h innan vi ska iväg.
Ibland hjälper han mig att få ihop/med saker & in med ungarna i bilen utan att jag ber honom.
Vet inte om det sitter osynliga skygglappar på honom ibland som gör att han "inte ser" att jag har fullt upp med väska, kläder, bebis, 5-åring osv.

Ett hjälpande handtag kanske

(till jobbet är han alltid tidig, han börjar 7.00 men åker redan vid 6-tiden, han har ca 10 min resväg)

 

[BitterAss]

Sv: Jag är så förbannad på...

Min mamma är riktigt upprörd över hur han behandlar hennes "guld" emellanåt. Hon gick rejält i spinn när jag berättade om dammsugar "knepet"...

Phu... Urk, så jäkla jobbig situation!! Speciellt när man ser hur glad pojken blir när pappa kommer hem. Men efter ett tag så kommer gråten, inte bortskämda eller jag-får-inte-gråten, uten den uppgivna oförrättade gråten. Tårarna sprutar! Min pojk är ingen gnäll pojk, han är en stark & rolig pojke. Och det gråts alltid vid blöjbyte, tandborstning, påklädning mm. När vi är själva så flyter allt så bra! Visst, vi har våra duster men vi löser dem utan gråt.

 

[BitterAss]

Sv: Jag är så förbannad på...

Min sambo är verkligen dubbel- ibland klar först & gör sonen. Men oftast, jag får springa runt i lgh & checka allt, göra mig klar, sonen, kolla marsvinen, katternas mat, kaffebryggaren osv.

 

[Gesska]

Sv: Jag är så förbannad på...

jag avundas dej inte de situationerna... men jag vet precis hur det känns.. Det är inte roligt, tyvärr kan jag inte säga att jag tror att det ordnar sej.. Ja e liiiite () negativ till sånna karlar!

 

[Lena Furberg]

Sv: Jag är så förbannad på...

Men skrik och svär inte över lille sonens huvud, han behöver inte lyssna till mammas och pappas högljudda gräl! Missförstå mig inte, jag står på din sida, men skrik inte åt varann när lillkillen hör på, gör det när han är på dagis eller nåt sånt! Lycka till!!

 

[BitterAss]

Sv: Jag är så förbannad på...

Antar detta var till mig.

Detta var FÖRSTA gången jag skrek inför sonen på min karl. Fick inget svar tbx i princip. Jag exploderade över hans tanklöshet i hans egen fixade stressiga situation, han körde över sin sons fötter med sonens barnvagn för att sonen vill hålla mammas väska med sonens pussel inuti! Och han bad inte ens sin son om ursäkt. Sonen går på dagis 9-14 tis-tors, då jobbar sambon. Skulle jag bara ha gillat läget?

 

[Lena Furberg]

Sv: Jag är så förbannad på...

Nej nej, jag menade inte så. Förlåt. Jag hade nog också skrikit! Men om man ska tänka efter före så är det bäst att hålla grälen utom hörhåll för barnet. Barnet ska känna trygghet hos föräldrarna. Det gör han givetvis inte när pappan agerar så fruktansvärt illa som han gör! Jag förstår att du letar egen lägenhet! Lycka till!!

 

[PÄMMI]

Sv: Jag är så förbannad på...

Jag curlar otroligt mycket. Ska vi iväg så gör jag iordning mig själv och barnen, packar alla saker som ska med, går ut med hunden (om han ska vara hemma) och det sambon behöver göra är att göra sig iordning. Jag berättar i god tid vilken tid vi ska åka, förbereder/påminner honom en timme innan osv. Skulle jag börja tjata, pusha när han redan är sen/stressad blir det bara värre.

Jag curlar inte för min egen eller sambons skull, jag curlar för barnens skull!

Men det jobbigaste är att han inte ser det jag ser och han kan/vill inte ändra på det. Vad gör man då??

Har läst lite Jesper Juul och jag har hans ord om att "om du väljer den här mannen så väljer du också det här beteendet", ringandes i öronen! Är det så krasst??

/Timsetim

Oj, jag tror jag gör detsamma...Curlar...Men som du menar, det är för barnets skull och även hästarnas...

Ibland tror jag tyvärr det är som JJ skriver, väljer man mannen så väljer man beteendet. Hade en Stor-kris för ett par år sedan och var tvungen att välja och jag ansåg att min sambo trots allt hade, för mig, fler fördelar än brister... Det är då fortfarande jag som städar, tvättar, diskar och det mesta hemma + mockar, kör hästar och jobbar heltid Jag tror i alla fall att det är jättesvårt att ändra på en person och framför allt hur denne tänker. Vissa saker får man oxå låta dom upptäcka själva, för mig måste allt vara jätteperfekt hela tiden men när jag jobbar t.ex så kan jag inget göra och då kan det ibland hända att han överraskar mig

 

[BitterAss]

Sv: Jag är så förbannad på...

Förlåt mig också, jag menade inte att "skälla" på dig för ditt inlägg. Känner bara en stor frustration över situationen som den är. men lever ju på sa grodan...

 

[havreflinga]

Sv: Jag är så förbannad på...

Har läst lite Jesper Juul och jag har hans ord om att "om du väljer den här mannen så väljer du också det här beteendet", ringandes i öronen! Är det så krasst??

Nja, alla kan ju utvecklas. Min man hade borderline när vi träffades, så han hade ju ett väldigt otrevligt beteende emellanåt, men nu är han en riktigt bra make och pappa!

Om man har en partner med ett jobbigt beteende tror jag att man förr eller senare tröttnar och gör slut. Om man ser den framtiden framför sig, och sakligt kan förklara den för sin partner, tror jag det kan få honom/henne att inse allvaret och vilja ändra sig. Men en del envisas förstås med att leva i förnekelse, tyvärr.

 

[havreflinga]

Sv: Jag är så förbannad på...

Därför bad jag honom till sist att följa med på familjerådgivning, nåt han inte tyckte behövdes..

Från hans synvinkel behövs det ju verkligen inte, för han har antagligen inget att klaga på hos dig.

Det är märkligt med sådana människor. Deras beteende får en att känna sig högst oälskad, men det missnöje de riktar mot en är egentligen inte personligt. För dem är det normalt att häva ur sig skit och förpesta omvärlden med dåligt humör. Och det klart...om man alltid har gjort så mot alla är det kanske svårt att förstå att er relation inte är bra. Den är ju bara som alla andra relationer för honom.

Min man (som var ett riktigt pucko förr) förklarade det så här: "De elaka saker jag sa till dig var sånt jag hade funderat ut skulle göra mest ont, eller skrämma dig. Det hade inget med vad jag egentligen kände för dig."

Ofta visade det sig i efterhand att det han beskyllde mig för, det var sånt han var missnöjd med hos sig själv, eller saker han hatade hos sin pappa. När vi grälade blev det liksom som att han var tillbaka i barndomen och jag var hans pappa.

 

[havreflinga]

Sv: Jag är så förbannad på...

Jag hade nog också skrikit! Men om man ska tänka efter före så är det bäst att hålla grälen utom hörhåll för barnet. Barnet ska känna trygghet hos föräldrarna.

I den situation som tråden handlar om tycker jag det är rätt att mamman säger ifrån och skriker. Det ger upprättelse åt sonen. Hon sätter ord på det sonen känner, tror jag.

Om mamman är tyst kan ju barnet få för sig att den behandling han utsätts för är okej. För jag gissar att pappan inte ber om ursäkt till barnet senare.

 

[havreflinga]

Sv: Jag är så förbannad på...

Min sambo är lite tvärtom, fast ändå samma.
Alltså, han är färdig i goooood tid, med sig själv :smirk:

Sedan blir han stressad av att jag inte råkar vara färdig med allt (mig själv + 2 barn) ½-1 h innan vi ska iväg.
Ibland hjälper han mig att få ihop/med saker & in med ungarna i bilen utan att jag ber honom.
Vet inte om det sitter osynliga skygglappar på honom ibland som gör att han "inte ser" att jag har fullt upp med väska, kläder, bebis, 5-åring osv.

Sån är min man oxå! Han är en sån som helst vill vara på plats en halvtimme före utsatt tid. Jag vill komma prick, vilket ofta resulterar i att jag kommer lite för sent.

När han ser att vi håller på att bli sena blir han så stressad inombords att han inte kan tänka på annat än att vi kommer komma för sent. Han ser lugn ut på utsidan, så det ser ut som om att han bara står och glor på mig och låter mig göra allt. Alternativt tar han över exakt den syssla jag håller på med, typ tar väskan ur handen på mig och bär in den, istället för att göra något av det andra som oxå måste göras innan vi kan åka. Väldigt irriterande!

Men vi har bestämt att vi måste kommunicera mer när det blir stressigt. Fast vi glömmer det gång på gång och hamnar i samma situation igen.:smirk: