Att få till en ny familj är långtifrån enkelt men det är de som är vuxna som har ansvaret så även om du såklart har din del i att få det hela att fungera så är det de vuxna som har ansvaret och ni behöver prata och få lufta era åsikter för att få till det bra. Jag har inte varit i din situation men jag har varit bonusförälder till både barn och tonåringar (numera är de vuxna) och det är inte enkelt. Mina bonusbarn var 9 och 13 när jag och min sambo träffades. Mina biobarn var 8 och 10.
Det finns ju ofta en sorts sorg i det hela. Det kan både vara en sorg över separationen mellan föräldrarna om den är relativt färsk men också en sorg över att saker och ting förändras när den nya parten kommer in i familjen och ska hitta sin plats. Det kan också bli en sorg över det faktum att det känns slutgiltigt att föräldrarna inte kommer bli tillsammans igen, att den nya parten blir en symbol för att det inte blev så som man som barn hade hoppats på. Det kan också vara en sorg över att det som var, oavsett vad det var, inte längre är. Över förändringen i stort. Det här kan vara bra att reda ut för sig själv och det kan vara bra att ta hjälp av någon utanför familjen att bolla med. En kurator är inte dumt i det läget.
Sedan är du tonåring med allt som hör till. Att man kläcker ur sig saker man efteråt ångrar, att känslorna svallar högt hör liksom lite till men det är viktigt att omgivningen, dvs. dina föräldrar och nya partners, sätter ribban högt så att ni kan prata om det senare utan att någon känner sig dum eller nedtryckt. Att säga som din bonusmamma, att du gör ändå som du vill, är mänskligt men så onödigt. Det är att sänka ribban.
Jag och mitt äldsta bonusbarn (som då alltså var 13) pratade mycket eller rättare sagt jag försökte prata mycket med hen. Jag var ärlig med att jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera den här för mig nya situationen och att jag verkligen ville att hen skulle säga ifrån om något kändes/blev fel. För det tror jag är viktigt, jag tror att det är viktigt alltid men särskilt i en sådan situation att man inte bara bulldozar på utan att man faktiskt är öppen för att man som vuxen inte alltid vet och kan bäst utan att man är lite ödmjuk.
Hen var inte så pratför då men har i efterhand (som vuxen) sagt att även om hen inte kunde säga hur hen kände då så var det skönt att veta att hen faktiskt var tillåten att göra det. Att jag ville att hen skulle göra det.
Det jag vill komma fram till är att du har rätt att vara tonåring, en tid då frigörelsen pågår för fullt med allt vad det innebär och alla starka känslor som snurrar i en som man behöver få uttrycka och din bonusmamma har rätt att vara den vuxne, dvs. hon har trots allt en viss bestämmanderätt men hon har också ansvaret för att ribban läggs högt i eran relation. Det är en jobbig tid på många sätt ändå att vara tonåring och att foga ihop en ny familj är också alltid svårt. Drar alla sitt strå till stacken och gör det de kan så blir det enklare men som sagt, de vuxna har ansvaret.
Din bonusmamma kan i det här fallet oförskyllt få bära hundhuvudet, hon blir den som är enklast att bli arg på också blir det osäkerhetskänslor efteråt för det är ju det frigörelsen handlar om. Att få stångas mot de som håller en kvar i barndomen men att det ändå finns en trygghet i att de man stångas mot blir kvar. Med din bonusmamma finns kanske inte den tryggheten när det är såpass nytt utan osäkerheten för om hon finns kvar (eller till och med önskan om att hon inte ska finnas kvar) blir större vilket i sig skapar frustration och ilska.
Prata med din pappa. Säg hur du känner och kräv att han ska vara den vuxne i det här och hjälpa dig. Det är säkert inte lätt för honom heller men han är din förälder och det är hans uppgift att sätta dig främst. Sätt er sedan alla tre och diskutera er fram till hur ni vill ha det i just eran familj. Först då kan ni tillsammans komma fram till vad som ska gälla och inte och faktiskt bli en familj. Du är tillräckligt gammal för att du ska få din röst hörd också men med det kommer såklart också ansvaret för att hålla det ni kommit överens om.
Vad gäller att säga till så som din bonusmamma gjorde om ditt rum så hade det skapat ilska och frustration både hos mig och mina barn och jag är vuxen. Det där att känna att någon som man inte ser har rätt till det ska komma och ge order skapar ilska så det ser jag som helt normalt och faktiskt som en onödig trigger. Då är det bättre att bestämma att den och den dagen ska det vara städat eller att man bestämmer nivån av stök tillsammans.
