Jag har börjat träna mitt barn redan nu i ettan, för att hon ska slippa svårigheter senare.
Studieteknik, som jag lärt mig i vuxen ålder, handlar mest om en attityd/inställning. Att bygga viljan att hugga ved, bära vatten, fast timmerhögen verkar oändlig och vägen är lång att gå.
När man är högintelligent är det lätt att man blir van vid att kunna använda sig av förmågor som fotografiskt minne och snabba tankekopplingar, men förr eller senare (arbetsliv, universitet) så stöter man på att vissa saker behöver nötas in, att det inte är så lätt längre.
Då är det lätt att man blir väldigt emotionellt nedslagen eller upprörd, när det man är van vid funkar, inte längre funkar.
Så vi har börjat med de första matteläxorna. Tålmodigt, lågaffektivt, gång på gång förklara att en läxa inte handlar om att kunna svaret. Det handlar om att lära sig en metod. Metoder lär man sig genom upprepningar, om och om igen, tills dom kommer automatiskt. Jag förklarar med liknelser till fysiska aktiviteter som ridningen (rätt smidigt då hon går första terminen på ridskola) - man kan bara lära sig rida lätt genom att många gånger träna benens muskler så att dom blir nog starka och så att hjärnan lär sig vad den ska skicka för signaler. Det kommer inte bli rätt varje gång. Man kommer inte orka långa stunder. Men man blir bättre varje gång, muskelcellerna funkar så. Och på samma sätt fungerar hjärnans celler, vi gör nya spår i hjärnan genom upprepning.
Själv lärde jag mig detta först i vuxen ålder. Ärligt talat, så fick jag först en bra studieteknik när jag började lära mig att verka hovar. Det teoretiska var lätt - men det praktiska tog tid. Det måste ta tid, det går inte på något annat sätt. Varje gång man gör det byggs dom nya kopplingarna i hjärnan starkare. Efter ca 10 verkningar kom alltid en "level up" - tekniken satte sig, musklerna visste vad dom skulle göra. Och jag upplever fortfarande att jag levlar, ca 8 år in och otaliga hovar verkade, men nu är det längre intervall på tekniksprången.
Fler tips för studietekniksträningarna:
Bryt upp det i små moment. Använd belöningar, hjärnan är enkel på det viset. En god godis eller fruktbit ger dopamin och bygger en positiv association, det gör kramar och glada ord också.
Som vuxen måste man hålla modet uppe, inte dras med i barnets (eller det inre barnets) frustration och negativa känslor. Peppa upp, sätt en positiv ton. Sluta på god stämning, inte för långa pass.
Det är likt djurträning, för vi är ju också djur
. Vi funkar precis likadant.