Inget går som det ska!

Jag hittade det här med dagbok här och tänkte att det kanske kan vara bra att skriva av sig lite och ifall nån vill läsa och har nån kommentar eller nåt tips så får ni såklart skriva det! För man kan säga att det mesta är ganska jobbigt just nu. Men tänkte börja att berätta om mig! Jag har ridit sen jag var pytteliten och fick min första ponny när jag var 6 år. Så har alltid älskat hästar och har alltid älskat hoppning! Men min ponny tyckte inte det var så kul att tävla så blev inte så många tävlingar med henne. Men jag fick tävla lite andra ponnysar och när jag var 9 eller 10 sålde vi henne och köpte en ny ponny "C" som jag kunde tävla med och så! Då var hon maxad B och hade startat nån LD. Sen växte hon lite till så hon blev liten C och tillsammans så har vi kommit upp till LB! Men hon är liten och har inte så stor galopp så hon kan inte gå högre än så direkt så när jag var typ 12 började jag drömma om en liksom bättre ponny. Under hela den tiden red jag andra ponnysar också, som en tävling jag kommer ihåg SÅÅ bra för det var då jag VISSTE att jag ville satsa på ridningen! Det var på sommaren mellan femman och sexan och jag skulle starta min ponny C i LC och LB och en annan ponny LD LC. Och sen ramlade min kompis av i LC och fick ont i armen så jag fick starta hennes ponny i LB också. Så fem starter och jag var felfri i ALLA och blev placerad i LC med min ponny OCH LB med min kompis ponny! Och då typ visste jag att det var det här jag ville göra! Och började verkligen prata med mina föräldrar om det och att jag ville ha en mer tävlingsponny som kunde gå högre. Men så var det också att jag hade anorexi från jag var 11 till 13. Man kanske inte kan säga att det här var andledningen till det men jag var mobbad i skolan och så så tror det iallafall var en del av varför liksom. Men hela den tiden så fanns C där och var min bästa vän Och en dag sa mina föräldrar att dom ville hjälpa mig att nå mina drömmar och så men att först måste jag bli frisk. Så då började jag liksom verkligen jobba för det! Och innan sommaren när jag var 13 blev jag helt frisk och nu i vintras fick jag ÄNTLIGEN min drömponny "O"! Så man kan säga att då var allting perfekt! Jag hade bytt skola, hade fått min drömponny och hade C och allt var toppen! Sen i mars hände en olycka med I och jag fick en liten hjärnskakning och efter det blev jag lite rädd ett tag. Så fick liksom ta några steg tillbaka och så och träna på med båda. Men det började gå över igen och då blev C halt. Så vi åkte till veterinär och då hade hon kotledsinflammation och hovledsinflammation i båda fram Så hon står i sjukhage nu och går promenader och sånt men hon är bättre nu och sist så trodde veterinären att vi kanske kan börja sätta igång henne igen snart! Men okej jag hade iallafall O som jag tränade med och tävlade och så. Tills jag helt plötsligt svimmade i stallet flera gånger på en dag, fick åka till akuten och ta massa prover och kolla ekg eller vad det heter och massa sånt. Och nånting var typ fel med hjärtat så det måste kontrolleras och jag fick ridförbud och fick inte cykla eller gå ut med hundarna själv eller nånting. För att dom visste ju inte om jag skulle svimma igen och vad det är med hjärtat och allt sånt. Plus att jag hade tappat i vikt så behöver gå upp i vikt igen också. Så ja då blev det ännu jobbigare men har ändå försökt liksom. Men sen igår svimmade jag igen och hade konstigt puls så fick åka till akuten IGEN för tredje gången på fyra månader! Och den här gången bestämde dom att jag skulle bli inlagd och ha nån sån där EKG sak längre tid och mäta och att jag skulle få nåt dropp och ta mer prover. Och nu hade jag även tappat lite mer i vikt och nåt värde i blodproven var lägre som inte är så bra. Så nu har dom typ bestämt att jag har anorexi igen som jag INTE har! För jag har ju haft det och blev frisk och kan säga att det är ABSOLUT INTE samma nu! Men ja dom har typ bestämt det ändå och nu känns det som exakt ALLA mina drömmar slits ifrån mig! Jag kommer inte få rida ifall C får börja sättas igång så måste fråga nån annan om hjälp med det isåfall. Och jag kommer inte få rida dom tävlingarna jag vill med O. Och ja allt bara försvinner liksom och det ENDA jag vill nu är få åka till stallet och typ bara sitta hos C och mysa med henne Och hoppa med O igen så vi inte liksom tappar allt som har hänt efter olyckan. Men jag vet inte när jag kommer få göra det igen Men ja det är väl typ min historia eller vad man säger. Om ni undrar nåt så får ni gärna fråga! Och annars så tänkte jag bara skriva ibland liksom och skriva av mig!

 

[nightcrawler]

Det går inte alltid enligt planerna. Det enda man kan göra är att fortsätta kämpa. Ibland får man sätta upp nya planer. Jag har kämpat/kämpar med svåra depressioner ,add och atypisk autism. Allt jag hade planerat i livet gick åt motsatta hållet. Jag har fått omplanera precis allt. Det går sällan min väg. Det tar mycket på en. Självförtroendet är ständigt i bott och jag kan inte ge mej själv nån kredit utan lägger det på allt annat eller ren tur. Det är aldrig jag som gör det bra. Men nånstans så fortsätter jag att kämpa på med allt. Nån gång så ska jag nå nått av mina mål. Men jag räknar med att få byta planer och skaffa nya. Livet ändras och jag med. Så ge inte upp. Du kanske får ändra dina planer helt eller kanske bara för stunden, men släpp inte taget. Du klarar det!

 

[EmmaBovary]

Anorexi eller ej, så mår uppenbarlogen inte din kropp bra nu och behöver återhämta sig. (sedan är det ju så att även om man är friskförklarad så brukar många säga att det är lite som att vara en nykter alkoholist och man behöver vara vaksam inför återfall.)

 

[LiviaFilippa]

Det går inte alltid enligt planerna. Det enda man kan göra är att fortsätta kämpa. Ibland får man sätta upp nya planer. Jag har kämpat/kämpar med svåra depressioner ,add och atypisk autism. Allt jag hade planerat i livet gick åt motsatta hållet. Jag har fått omplanera precis allt. Det går sällan min väg. Det tar mycket på en. Självförtroendet är ständigt i bott och jag kan inte ge mej själv nån kredit utan lägger det på allt annat eller ren tur. Det är aldrig jag som gör det bra. Men nånstans så fortsätter jag att kämpa på med allt. Nån gång så ska jag nå nått av mina mål. Men jag räknar med att få byta planer och skaffa nya. Livet ändras och jag med. Så ge inte upp. Du kanske får ändra dina planer helt eller kanske bara för stunden, men släpp inte taget. Du klarar det!

Tack Det är bara att precis när jag äntligen började få liksom mina mål så jag KUNDE nå dom så blir allting dåligt och ALLT försvinner. Och liksom jag vill inte ge upp om mina planer som jag vill göra! Men nu finns det INGET som jag kan göra som kan göra att jag kommer åt rätt håll liksom. Utan jag kan bara se allt försvinna från mig

 

[LiviaFilippa]

Anorexi eller ej, så mår uppenbarlogen inte din kropp bra nu och behöver återhämta sig. (sedan är det ju så att även om man är friskförklarad så brukar många säga att det är lite som att vara en nykter alkoholist och man behöver vara vaksam inför återfall.)

Det vet jag men jag har inte det nu. Så tycker inte det är så konstigt då om jag blir arg och ledsen när det verkar som bara för nån tror det så bestämmer dom att det ÄR så och ingen lyssnar på mig! Och så får dom mamma och pappa att tro på det också så exakt ALLA är emot mig och typ förstör allt för mig. Och innan nån säger nåt så JA jag älskar mina föräldrar jättemycket! Och jag VET att de bryr sig om mig och sånt. Och jag är väldigt VÄLDIGT tacksam för allt jag får av dom och allt sånt. Men bara för det här nu så har det blivit typ så dom också är emot mig och nästan gör allt dom kan för att förstöra för mig. Och jaa jag VET att det inte är deras fel men det är dom på sjukhuset som typ har vänt allt så jag nästan inte kan prata normalt med mamma och pappa utan att det blir bråk. Bara för att dom typ hittar på saker. Och sen är de typ som allt ändå är MITT fel.

 

[Ullmerkott]

Jag tror att både dina föräldrar och de på sjukhuset vill hjälpa dig, inte förstöra för dig. Det är säkert jobbigt för dem att ha ett sjukt barn, precis som att det är jobbigt för dig att ha en sjuk ponny. När man är orolig slår det lätt över i bråk och tjafs, utan att någon menar något illa.

Just nu krånglar kroppen och då behöver den tas om hand. Du har förhoppningsvis minst 50 år på dig att fortsätta hålla på med hästar och nå dina mål, men då behöver du ta hand om kroppen så att den orkar. Du skulle ju inte fortsätta träna en skadad ponny och låtsas som ingenting, så varför göra så mot dig själv? Ta hand om dig (även om det känns skit just nu) så finns det gott om tid för allt det roliga när du är frisk igen

 

[nightcrawler]

Tack Det är bara att precis när jag äntligen började få liksom mina mål så jag KUNDE nå dom så blir allting dåligt och ALLT försvinner. Och liksom jag vill inte ge upp om mina planer som jag vill göra! Men nu finns det INGET som jag kan göra som kan göra att jag kommer åt rätt håll liksom. Utan jag kan bara se allt försvinna från mig

Känner igen det så väl. När man nästan har det så glider det ur näven. Varje gång. Kommer du inte åt rätt håll så prova att byta håll. Ta en omväg eller helt enkelt byta håll helt. Kom ihåg att det gör inget om det tar tid. Det viktiga är att det blir bra. Men du måste bli bra först för att kunna fortsätta. Jag vet att det känns omöjligt och fullständigt hopplöst men det går. Ge inte upp.

 

[LiviaFilippa]

Jag tror att både dina föräldrar och de på sjukhuset vill hjälpa dig, inte förstöra för dig. Det är säkert jobbigt för dem att ha ett sjukt barn, precis som att det är jobbigt för dig att ha en sjuk ponny. När man är orolig slår det lätt över i bråk och tjafs, utan att någon menar något illa.

Just nu krånglar kroppen och då behöver den tas om hand. Du har förhoppningsvis minst 50 år på dig att fortsätta hålla på med hästar och nå dina mål, men då behöver du ta hand om kroppen så att den orkar. Du skulle ju inte fortsätta träna en skadad ponny och låtsas som ingenting, så varför göra så mot dig själv? Ta hand om dig (även om det känns skit just nu) så finns det gott om tid för allt det roliga när du är frisk igen

Fast jag tycker iallafall att de skulle kunna lyssna på mig också isåfall och inte bara hitta på saker. För jag fattar ju att nåt är fel i kroppen liksom och okej jag tycker det är överdrivet att jag inte får göra NÅNTING men förstår ju ändå att jag kanske måste göra lite mindre och så tills det är bättre. Men som dom tycker så ska jag missa exakt ALLT kul! Då ska jag sitta stilla hela dagarna och bara äta äta äta hela tiden och inte göra nånting annat och det kommer inte göra så allt blir bra. Utan kommer typ bli depprimerad av det. Men om jag säger det så säger dom som jag HATAR att det är anorexin som säger det och jag HAR inte ens det! Så ja såklart det blir bråk när de bara säger sånt och inte lyssnar! Och sen det om att jag kan hålla på med hästar hela livet och det så ja det kan jag hoppas jag. Men kan inte rida ponny hela livet. Utan det är nu. Och gymnasiet är snart och om jag inte kan eller får gå det jag vill så kommer ju det ändra hela livet sen också. Så liksom ja kanske kan hålla på med hästar när jag är typ 50 år men jag kan inte nå målen jag har nu. För då är det för sent.

 

[Modest]

Det vet jag men jag har inte det nu. Så tycker inte det är så konstigt då om jag blir arg och ledsen när det verkar som bara för nån tror det så bestämmer dom att det ÄR så och ingen lyssnar på mig! Och så får dom mamma och pappa att tro på det också så exakt ALLA är emot mig och typ förstör allt för mig. Och innan nån säger nåt så JA jag älskar mina föräldrar jättemycket! Och jag VET att de bryr sig om mig och sånt. Och jag är väldigt VÄLDIGT tacksam för allt jag får av dom och allt sånt. Men bara för det här nu så har det blivit typ så dom också är emot mig och nästan gör allt dom kan för att förstöra för mig. Och jaa jag VET att det inte är deras fel men det är dom på sjukhuset som typ har vänt allt så jag nästan inte kan prata normalt med mamma och pappa utan att det blir bråk. Bara för att dom typ hittar på saker. Och sen är de typ som allt ändå är MITT fel.

Ingen som är sjuk i anorexi tycker att de är sjuka i anorexi, det ingår i sjukdomsbilden. Har du blivit inlagd på sjukhus med hjärtövervakning så mår nog kroppen inte så bra. Krya på dig.

 

[LiviaFilippa]

Ingen som är sjuk i anorexi tycker att de är sjuka i anorexi, det ingår i sjukdomsbilden. Har du blivit inlagd på sjukhus med hjärtövervakning så mår nog kroppen inte så bra. Krya på dig.

Nej jag vet att kroppen inte mår bra och det är nåt konstigt med hjärtat liksom. Och såklart det är jätte jobbigt men det är ändå en sak som man kan kolla med prover och mäta och sånt. Så okej det kan alla se och tycker lika för man ser ju på olika saker att det inte är bra. Men det är just med att dom säger att jag har anorexi igen som jag inte har som jag blir arg på för jag har ju haft det och det är INTE samma sak nu! Och jag har inte såna tankar alls nu jag följer inte nån diet bantar inte inget sånt. Så skulle vara en helt annan sak om det bara var hjärtat liksom men när dom hittar på annat och massa andra regler och vad jag måste göra bara för det dom TROR så blir jag arg. För då är det ju massa saker som dom bestämmer helt i onödan och som kommer göra så jag mår sämre! Och tycker inte det är så bra sätt att hjälpa faktiskt.

 

[Eloise]

Det kanske inte medvetet är anorexin som bestämmer just nu. Men om du ser till fakta, att du har gått ner i vikt, och sen första gången du svimmade och hamnade på sjukhus så har du gått ner ännu mer. Så är det klart att läkarna drar slutsatsen att det är så.

Ju mer du samarbetar i din behandling nu, desto snabbare kommer det gå att vara tillbaka i sadeln. Lägg din energi på att följa läkarnas råd, äta ordentliga måltider, och visa att du vill bli frisk, från vad det nu än är som drabbat dig.

Försök se det ur perspektivet som en hästägare. Om det var din ponny C som var sjuk, som trillade ihop och gick ner i vikt.. visst hade du inte ridit på henne då förrän veterinären sa till dig att hon är helt frisk och klarar belastningen från ridningen?

Man får bara en kropp, var rädd om den, den ska bära dig genom hela livet!

 

[TinyWiny]

Nej jag vet att kroppen inte mår bra och det är nåt konstigt med hjärtat liksom. Och såklart det är jätte jobbigt men det är ändå en sak som man kan kolla med prover och mäta och sånt. Så okej det kan alla se och tycker lika för man ser ju på olika saker att det inte är bra. Men det är just med att dom säger att jag har anorexi igen som jag inte har som jag blir arg på för jag har ju haft det och det är INTE samma sak nu! Och jag har inte såna tankar alls nu jag följer inte nån diet bantar inte inget sånt. Så skulle vara en helt annan sak om det bara var hjärtat liksom men när dom hittar på annat och massa andra regler och vad jag måste göra bara för det dom TROR så blir jag arg. För då är det ju massa saker som dom bestämmer helt i onödan och som kommer göra så jag mår sämre! Och tycker inte det är så bra sätt att hjälpa faktiskt.

Vet du, jag bantade aldrig och gick aldrig på någon diet när jag hade anorexia. Ändå var jag mycket mycket sjuk. Orsaken till att jag inte åt var kanske flera men en var att det var något jag kunde kontrollera i en värld av fullkomligt kaos. Det var inte så att jag tänkte då, "jag ska minsann inte äta för det kan jag kontrollera, eller, jag kan kontrollera om jag äter eller inte" utan det var något jag insåg väldigt många år senare.

Det här att man inte har kontroll är svinjobbigt och kanske har du inte alls anorexia nu utan det beror på något helt annat men oavsett det så har du bara en enda kropp och du ska förvalta den och sköta den som den fantastiska oerhört värdefulla tillgång den är. Om du hade tio miljoner kronor och du visste att de här pengarna ska du leva på resten av ditt liv så inte hade du struntat i dem och kastat dem omkring dig lite hur som helst även om det ibland kanske hade varit frestande utan du är så klok (baserat på det jag har läst av dig här på buke) att du hade förvaltat dem och bett om hjälp med att förvalta dem när din egen kunskap om hur du gör det bäst inte var tillräcklig. Din kropp är värd så enormt mycket mer än tio miljoner och samma sak gäller här, du har bara en kropp. Ta hjälp med att förvalta den så att din kropp kan växa både fysiskt och psykiskt och må bra och kan hänga med på allt du vill göra i livet.

Just nu har din kropp oavsett vad orsaken är dragit i nödbromsen. Då måste du lyssna på din kropp för att din kropp ska kunna få det den behöver just nu. Ju längre tid du nonchalerar att din kropp vrålar desto jobbigare kommer resan till det som är bra, fint och fungerande vara.

Det är precis som med hästarna. Om vi inte lyssnar på dem när de försöker berätta att något är fel så trappar de upp och trappar upp tills de står och vrålar åt oss och lyssnar vi inte då heller, ja då är vägen tillbaka mycket mycket lång. Vi behöver lyssna både på oss själva och på andra. Vi måste inte svälja allt andra säger, gör eller tycker med hull och hår utan vi har rätt att bilda oss en egen uppfattning men att lyssna och faktiskt höra vad någon annan säger, begrunda det, kanske läsa på mer om vissa saker och sedan bilda sig en egen uppfattning kan göra att man hittar sin egen väg.

Just nu får jag känslan av att både du och din omgivning står och vrålar allihop och ingen lyssnar på någon. Så kan man omöjligt komma framåt. Dina föräldrar är med stor sannolikhet rädda nu och det blockerar deras förmåga att ta in det du säger för det du säger, att du också behöver ha roligt är superduperjätteviktigt! Man kan omöjligt komma framåt om man som du skriver bara ska göra tråkiga saker, man måste göra roliga saker med men, i det här läget tror jag att du är den som får börja lyssna på dem för att de ska kunna börja lyssna på dig. Det är dig det gäller och du borde inte behöva vara den starka i det här men jag tror att det kan vara en väg till att de börjar lyssna på dig.

Ta hand om dig. Det finns bara en du

 

[EmmaBovary]

Det vet jag men jag har inte det nu. Så tycker inte det är så konstigt då om jag blir arg och ledsen när det verkar som bara för nån tror det så bestämmer dom att det ÄR så och ingen lyssnar på mig! Och så får dom mamma och pappa att tro på det också så exakt ALLA är emot mig och typ förstör allt för mig. Och innan nån säger nåt så JA jag älskar mina föräldrar jättemycket! Och jag VET att de bryr sig om mig och sånt. Och jag är väldigt VÄLDIGT tacksam för allt jag får av dom och allt sånt. Men bara för det här nu så har det blivit typ så dom också är emot mig och nästan gör allt dom kan för att förstöra för mig. Och jaa jag VET att det inte är deras fel men det är dom på sjukhuset som typ har vänt allt så jag nästan inte kan prata normalt med mamma och pappa utan att det blir bråk. Bara för att dom typ hittar på saker. Och sen är de typ som allt ändå är MITT fel.

Det är klart att det inte är ditt fel om du är sjuk. Sedan vore det kanske en sak om vården "bestämt"/trodde att det var en sak och inte undersökt mer, utan bara gett dig ett matschema - men nu ligger du ju på sjukhus med hjärtövervakning - dvs. kollar de upp din fysiska status. De skulle förstöra för dig om de inte ordinerade vila och att övervaka. för det skulle kunna få livsfarliga konsekvenser för dig annars.

 

[LiviaFilippa]

Det kanske inte medvetet är anorexin som bestämmer just nu. Men om du ser till fakta, att du har gått ner i vikt, och sen första gången du svimmade och hamnade på sjukhus så har du gått ner ännu mer. Så är det klart att läkarna drar slutsatsen att det är så.

Ju mer du samarbetar i din behandling nu, desto snabbare kommer det gå att vara tillbaka i sadeln. Lägg din energi på att följa läkarnas råd, äta ordentliga måltider, och visa att du vill bli frisk, från vad det nu än är som drabbat dig.

Försök se det ur perspektivet som en hästägare. Om det var din ponny C som var sjuk, som trillade ihop och gick ner i vikt.. visst hade du inte ridit på henne då förrän veterinären sa till dig att hon är helt frisk och klarar belastningen från ridningen?

Man får bara en kropp, var rädd om den, den ska bära dig genom hela livet!

Nej såklart att jag inte skulle rida om nån av ponnysarna var så. Men jag skulle inte säga typ nu får C bara stå inne i sin box ensam hela dagarna och ska äta massa hö och jag ska stå och titta på henne hela tiden när hon äter. Utan att hon skulle kanske få vara i hagen iallafall och kanske vara med O för dom är typ bästisar Så skulle liksom ändå försöka göra henne glad och att hon fick göra sånt hon tycker om! Och kanske fråga veterinären ifall hon fick promenera eller nånting så hon fick göra NÅNTING och inte bara stå där och ruttna bort. Och om hon kanske brukade äta 6 kg hö så skulle jag inte ge henne typ 15 kg och flera kg kraftfoder och säga att hon MÅSTE äta upp allt det annars får hon inte gå ut till hagen ens. Liksom jag skulle ju få massa hat om jag gjorde så för det skulle vara typ djurplågeri! Men mot barn så får man tydligen det! För liksom det är inte att jag vägrar exakt allt dom säger och jag vill hjälpa kroppen att bli frisk snabbt! Men tycker dom har väldigt överdrivna krav.

 

[Eloise]

Nej såklart att jag inte skulle rida om nån av ponnysarna var så. Men jag skulle inte säga typ nu får C bara stå inne i sin box ensam hela dagarna och ska äta massa hö och jag ska stå och titta på henne hela tiden när hon äter. Utan att hon skulle kanske få vara i hagen iallafall och kanske vara med O för dom är typ bästisar Så skulle liksom ändå försöka göra henne glad och att hon fick göra sånt hon tycker om! Och kanske fråga veterinären ifall hon fick promenera eller nånting så hon fick göra NÅNTING och inte bara stå där och ruttna bort. Och om hon kanske brukade äta 6 kg hö så skulle jag inte ge henne typ 15 kg och flera kg kraftfoder och säga att hon MÅSTE äta upp allt det annars får hon inte gå ut till hagen ens. Liksom jag skulle ju få massa hat om jag gjorde så för det skulle vara typ djurplågeri! Men mot barn så får man tydligen det! För liksom det är inte att jag vägrar exakt allt dom säger och jag vill hjälpa kroppen att bli frisk snabbt! Men tycker dom har väldigt överdrivna krav.

Jag förstår att det känns som överdrivna krav, men försök tänka på att både läkarna och dina föräldrar vill ditt absolut allra, allra bästa

Precis som en veterinär kan ordinera boxvila och specialfoder vid vissa sjukdomar, så är det vad läkaren gör för dig just nu.

 

[tuaphua]

Nej såklart att jag inte skulle rida om nån av ponnysarna var så. Men jag skulle inte säga typ nu får C bara stå inne i sin box ensam hela dagarna och ska äta massa hö och jag ska stå och titta på henne hela tiden när hon äter. Utan att hon skulle kanske få vara i hagen iallafall och kanske vara med O för dom är typ bästisar Så skulle liksom ändå försöka göra henne glad och att hon fick göra sånt hon tycker om! Och kanske fråga veterinären ifall hon fick promenera eller nånting så hon fick göra NÅNTING och inte bara stå där och ruttna bort. Och om hon kanske brukade äta 6 kg hö så skulle jag inte ge henne typ 15 kg och flera kg kraftfoder och säga att hon MÅSTE äta upp allt det annars får hon inte gå ut till hagen ens. Liksom jag skulle ju få massa hat om jag gjorde så för det skulle vara typ djurplågeri! Men mot barn så får man tydligen det! För liksom det är inte att jag vägrar exakt allt dom säger och jag vill hjälpa kroppen att bli frisk snabbt! Men tycker dom har väldigt överdrivna krav.

Men hur mycket mat vill de att du ska äta per dygn?
Hur mkt har du ätit ny innan sedan du blev fri från anorexin?

 

[LiviaFilippa]

Vet du, jag bantade aldrig och gick aldrig på någon diet när jag hade anorexia. Ändå var jag mycket mycket sjuk. Orsaken till att jag inte åt var kanske flera men en var att det var något jag kunde kontrollera i en värld av fullkomligt kaos. Det var inte så att jag tänkte då, "jag ska minsann inte äta för det kan jag kontrollera, eller, jag kan kontrollera om jag äter eller inte" utan det var något jag insåg väldigt många år senare.

Det här att man inte har kontroll är svinjobbigt och kanske har du inte alls anorexia nu utan det beror på något helt annat men oavsett det så har du bara en enda kropp och du ska förvalta den och sköta den som den fantastiska oerhört värdefulla tillgång den är. Om du hade tio miljoner kronor och du visste att de här pengarna ska du leva på resten av ditt liv så inte hade du struntat i dem och kastat dem omkring dig lite hur som helst även om det ibland kanske hade varit frestande utan du är så klok (baserat på det jag har läst av dig här på buke) att du hade förvaltat dem och bett om hjälp med att förvalta dem när din egen kunskap om hur du gör det bäst inte var tillräcklig. Din kropp är värd så enormt mycket mer än tio miljoner och samma sak gäller här, du har bara en kropp. Ta hjälp med att förvalta den så att din kropp kan växa både fysiskt och psykiskt och må bra och kan hänga med på allt du vill göra i livet.

Just nu har din kropp oavsett vad orsaken är dragit i nödbromsen. Då måste du lyssna på din kropp för att din kropp ska kunna få det den behöver just nu. Ju längre tid du nonchalerar att din kropp vrålar desto jobbigare kommer resan till det som är bra, fint och fungerande vara.

Det är precis som med hästarna. Om vi inte lyssnar på dem när de försöker berätta att något är fel så trappar de upp och trappar upp tills de står och vrålar åt oss och lyssnar vi inte då heller, ja då är vägen tillbaka mycket mycket lång. Vi behöver lyssna både på oss själva och på andra. Vi måste inte svälja allt andra säger, gör eller tycker med hull och hår utan vi har rätt att bilda oss en egen uppfattning men att lyssna och faktiskt höra vad någon annan säger, begrunda det, kanske läsa på mer om vissa saker och sedan bilda sig en egen uppfattning kan göra att man hittar sin egen väg.

Just nu får jag känslan av att både du och din omgivning står och vrålar allihop och ingen lyssnar på någon. Så kan man omöjligt komma framåt. Dina föräldrar är med stor sannolikhet rädda nu och det blockerar deras förmåga att ta in det du säger för det du säger, att du också behöver ha roligt är superduperjätteviktigt! Man kan omöjligt komma framåt om man som du skriver bara ska göra tråkiga saker, man måste göra roliga saker med men, i det här läget tror jag att du är den som får börja lyssna på dem för att de ska kunna börja lyssna på dig. Det är dig det gäller och du borde inte behöva vara den starka i det här men jag tror att det kan vara en väg till att de börjar lyssna på dig.

Ta hand om dig. Det finns bara en du

Fast det är bara att jag inte ens FÅR lyssna på vad kroppen känner. För liksom jag är van att cykla till stallet och vara där och fixa till båda ponnysarna och gå med C och rida O och även göra saker hemma och vara ute med hundarna och simma i poolen och massa saker. Så kanske brukar röra på mig nästan hela dagen. För det mår jag bra av! Och mår bra av att vara med mina djur! Men nu så FÅR jag inte lyssna på kroppen utan nu ska jag bara vara stilla som jag INTE mår bra av och sen om jag är proppmätt så får jag inte säga det utan måste äta ändå fast jag typ nyss åt och inte har gjort nånting. Så det skulle vara en HELT annan sak ifall dom lyssnade på mig också. Men känns typ orättvist att jag MÅSTE göra allt som dom bestämmer fast dom inte ens lyssnar på mig. Och även att dom ljuger för först sa dom att jag skulle vara inlagd över helgen men nu så säger dom att dom inte vet när jag får åka hem men inte idag iallafall. Så känner inte direkt för att bara lyssna och lyda då liksom. Kanske barnsligt men känner ändå så.

 

[LiviaFilippa]

Det är klart att det inte är ditt fel om du är sjuk. Sedan vore det kanske en sak om vården "bestämt"/trodde att det var en sak och inte undersökt mer, utan bara gett dig ett matschema - men nu ligger du ju på sjukhus med hjärtövervakning - dvs. kollar de upp din fysiska status. De skulle förstöra för dig om de inte ordinerade vila och att övervaka. för det skulle kunna få livsfarliga konsekvenser för dig annars.

Fast bara om dom lyssnade på vad jag säger också och kanske fick välja vissa saker skulle ju inte vara livsfarligt. Och jag skulle ju inte dö av att kanske få åka till stallet iallafall och bara typ mysa med ponnysarna och skritta en liten sväng med O tillexempel. Men behöver väl inte stoppa exakt ALLT annat och förstöra ALLA mina drömmar liksom!

 

[EmmaBovary]

Fast bara om dom lyssnade på vad jag säger också och kanske fick välja vissa saker skulle ju inte vara livsfarligt. Och jag skulle ju inte dö av att kanske få åka till stallet iallafall och bara typ mysa med ponnysarna och skritta en liten sväng med O tillexempel. Men behöver väl inte stoppa exakt ALLT annat och förstöra ALLA mina drömmar liksom!

Fast jag tror inte att det brukar fungera så, oavsett om det är vård för anorexi eller "bara" annan vård där hjärtat behöver kollas på det sättet. Visst, åka till stallet och mysa med ponnysarna kanske du skulle kunna, men du är väl inlagd, eller har jag missuppfattat?

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår att det känns som överdrivna krav, men försök tänka på att både läkarna och dina föräldrar vill ditt absolut allra, allra bästa

Precis som en veterinär kan ordinera boxvila och specialfoder vid vissa sjukdomar, så är det vad läkaren gör för dig just nu.

Ja jag vet. Men bara att det är som att jag inte räknas vad jag känner och så. Som att INGEN bryr sig om det. Och jag tror faktiskt inte man kan säga att kroppen ska må bra fast så struntar man totalt i hur man mår på insidan. Och som veterinären sa om C förra gången vi var där att om hon är lugn och inte springer i hagen så kan hon få gå i en liten hage med O så hon mår bra i huvudet också. Borde ju vara samma för människor.