- Svar: 4
- Visningar: 765
Humöret fortsätter att pendla. Hela gårdagen var sunkig vilket jag märkte så fort jag slagit upp mina blå på morgonen, så jag blev kvar i bingen fram till lunchtid. Framåt kvällen snackade jag med en kompis. Hon verkade tro (i alla fall till en början) att det hela egentligen bara handlade om attityd. Hon frågade bl.a. om hur jag ville att mitt liv skulle se ut, vad jag önskade mig och om det fanns något jag tyckte var kul. Svaret på de två första frågorna var "vet inte" och på den sista frågan blev svaret "nej". Någonstans där insåg hon att det var på riktigt och att depressionen skulle tas på allvar och att det var viktigt att jag fick vård. Tja, det har jag ju redan insett själv.
I morse vaknade jag till ett annat humör. Jag kände mig lite stressad för att de skulle ringa från VC med en tid till mig. De ringde vid 8 och tiden jag skulle vara där var 9. Så jag fick raskt hoppa upp, springa ut i morgonrocken och sätta i motorvärmaren för att sedan hoppa in i duschen. Frukosten fick bli enkel. Jag hann dit i tid trots att bilens rutor behövde skrapas.
Det var en ny läkare igen, en som egentligen redan hade gått i pension. Han kändes sympatisk. Men jag tycker det är jobbigt med en ny läkare varje gång. Ingen av dem hinner ju lära känna mig. Idag fick jag frågor om jag hade haft maniska perioder. Nej, det kan jag inte påstå. Sen var det frågor om sjukdomar i släkten och om jag tidigare haft kontakt med vården. Jag vaknade f.ö. av en ljudhallucination i morse och tog upp det med honom men det var tydligen ingen fara på taket.
Vi kom aldrig fram till om jag borde höja medicinen eller inte. Hur vi skulle göra med sjukskrivningen hann vi heller aldrig komma till beslut om. Han skulle ringa mig senare under dagen. Nu är klockan snart halv fem och jag har fortfarande inte hört något.
Men jag är som sagt på ett annat humör idag. Det är nog lite... kaxigt?
I morse vaknade jag till ett annat humör. Jag kände mig lite stressad för att de skulle ringa från VC med en tid till mig. De ringde vid 8 och tiden jag skulle vara där var 9. Så jag fick raskt hoppa upp, springa ut i morgonrocken och sätta i motorvärmaren för att sedan hoppa in i duschen. Frukosten fick bli enkel. Jag hann dit i tid trots att bilens rutor behövde skrapas.
Det var en ny läkare igen, en som egentligen redan hade gått i pension. Han kändes sympatisk. Men jag tycker det är jobbigt med en ny läkare varje gång. Ingen av dem hinner ju lära känna mig. Idag fick jag frågor om jag hade haft maniska perioder. Nej, det kan jag inte påstå. Sen var det frågor om sjukdomar i släkten och om jag tidigare haft kontakt med vården. Jag vaknade f.ö. av en ljudhallucination i morse och tog upp det med honom men det var tydligen ingen fara på taket.
Vi kom aldrig fram till om jag borde höja medicinen eller inte. Hur vi skulle göra med sjukskrivningen hann vi heller aldrig komma till beslut om. Han skulle ringa mig senare under dagen. Nu är klockan snart halv fem och jag har fortfarande inte hört något.
Men jag är som sagt på ett annat humör idag. Det är nog lite... kaxigt?
