Camilla_H
Trådstartare
Hej!
Måste bara skriva av mig och var är bättre plats än här där det kan finnas störst förståelse för min historia.
Jag har hållit på med hästar i snart 24 år. Det är lååång tid. Jag har haft min nuvarande häst i 9 år och har ridit in honom och utbildat och tävlat i flera discipliner.
Dessutom är jag NH:are och hjälper även andra med det och just den biten har gjort att jag inte ser hästar som enbart mitt fritidsintresse - hästar och hästhanteringsfilosofi har blivit en stor del av den jag är. Jag kan dra paralleller mellan det och andra bitar i mitt liv.
Det jag tycker är absolut roligast med hästarna är att lösa häst-hästägarproblem samt att rida och utbilda min egen häst.
Nu kommer vi till det jobbiga. Jag föddes en gång i tiden med höften ur led, sk höftledsluxation. De senaste 10 åren har höften börjat krångla mer och mer och de senaste 2 åren har det börjat smärta mer och mer att rida, speciellt när jag sitter upp och första kvarten därefter.
För drygt 15 år sedan fick jag också problem med ett knä (på andra benet från höften sett) och det har varit riktigt dåligt bitvis de senaste åren och framförallt senaste månaderna (jag har tömt det på sammanlagt 1,3 dl ledvätska vid två tillfällen senaste veckorna).
Jag fick en son för drygt två månader sedan och förlossningen påverkade säkert min fysik negativt också för det känns som om både höft och knä löper amok just nu.
Detta är jättejobbigt men eftersom jag anade att jag skulle ha lite krafter över den här tiden så hade jag ordnat med en jätteduktig tjej som skulle ha hand om min häst mesta delen av tiden.
Men när jag för två veckor sedan red (har ridit två gånger efter förlossnigen) så gjorde det så f-bannat ont i höften att om jag inte haft sällskap så skulle jag ha suttit av och gått in med hästen igen. Nu red jag en normal uteritt och hade massiv värk efteråt.
Så när jag för drygt en vecka sedan fick tömma knät igen och det gjorde så vansinnigt ont att jag hamnade i chock (frös så tänderna skallrade och tårarna bara sprutade förutom att jag dessutom skrek som en stucken gris under hela tömningen...) så kände jag att jag gav upp. Usch, nu kommer tårarna...
Så nu har jag tagit time-out helt och hållet från min häst och hästar överhuvudtaget och tjejen som har hand om honom har honom helt och hållet nu. Det innebär att jag inte längre behöver åka och mocka eller ha stalltjänst men det innebär också att jag inte längre rider eller hanterar hästar.
Allt detta känns enormt jobbigt och deprimerande. Jag hatar att ha så här ont och på det sättet känns det skönt att slippa utsätta kroppen för smärtor men jag älskar verkligen hästar och allt runtomkring och plötsligt har en stor del av min identitet bara försvunnit... För att inte tala om att relationen till en av mina bästa vänner, dvs min häst, har ändrats markant och gått från att vi uträttat stordåd tillsammans till att jag då och då åker och klappar på honom, vilket bara känns ännu mer deprimerande.
Jag har haft tankar på att sälja min häst länge nu, typ varje gång jag sitter upp i sadeln och smärtorna lämnar mig på ett mycket mörkt ställe i min hjärna. Men samtidigt vill jag inte göra det IFALL att ortopederna nu kommer att kunna ge mig glädjebesked eller iaf ge mig möjlighet att bli lite bättre. Skulle kännas enormt hemskt att plötsligt kunna rida igen och då ha sålt min vän...
Det som gäller för min kropp nu är att jag har röntgats och MR:ats samt att jag ska tillbaka till min ordinarie ortoped om drygt en vecka för att diskutera hur det ser ut och hur vi går vidare. Jag har nu också kortison i mitt onda knä vilket gör att det iaf inte ser ut som en melon utan bara gör ont.
Men det här är pest... Att det bästa man vet inte fungerar längre för att det gör för ont... Det känns orättvist och ibland känns det som att livet är slut.
Jag vet - många säger till mig att "nu är du ju mamma så då får du fokusera på det!" som ett käckt litet heja-rop, men att "bara" vara mamma mår varken jag eller min son bra av, är min fasta övertygelse. Jag måste ha något som är mitt, som är en del i min personliga utveckling och hittills har hästarna varit det. Jag har även andra intressen men nästan allihop handlar om att utsätta kroppen för påfrestningar (jag är inte direkt frimärkssamlare utan gör saker som att tävla i armbrytning, köra isracing på hoj och kör snöskoter förstås).
Jag har tänkt tanken att fortsätta med hästarna genom att engagera mig i ridklubben och hjälpa andra framåt men det skulle inte fungera i längden - om jag inte kan rida själv blir jag bara sjuk av att se andra göra det. Just nu stöttar jag tjejen som har hand om min häst så att hon kommer framåt och kommer ut och tävlar, men det är en annan sak - det är ju ändå min häst fortfarande.
Om ingen läser det här så känns det iaf bra att ha fått printa ner allt detta skit.
/Camilla
Måste bara skriva av mig och var är bättre plats än här där det kan finnas störst förståelse för min historia.
Jag har hållit på med hästar i snart 24 år. Det är lååång tid. Jag har haft min nuvarande häst i 9 år och har ridit in honom och utbildat och tävlat i flera discipliner.
Dessutom är jag NH:are och hjälper även andra med det och just den biten har gjort att jag inte ser hästar som enbart mitt fritidsintresse - hästar och hästhanteringsfilosofi har blivit en stor del av den jag är. Jag kan dra paralleller mellan det och andra bitar i mitt liv.
Det jag tycker är absolut roligast med hästarna är att lösa häst-hästägarproblem samt att rida och utbilda min egen häst.
Nu kommer vi till det jobbiga. Jag föddes en gång i tiden med höften ur led, sk höftledsluxation. De senaste 10 åren har höften börjat krångla mer och mer och de senaste 2 åren har det börjat smärta mer och mer att rida, speciellt när jag sitter upp och första kvarten därefter.
För drygt 15 år sedan fick jag också problem med ett knä (på andra benet från höften sett) och det har varit riktigt dåligt bitvis de senaste åren och framförallt senaste månaderna (jag har tömt det på sammanlagt 1,3 dl ledvätska vid två tillfällen senaste veckorna).
Jag fick en son för drygt två månader sedan och förlossningen påverkade säkert min fysik negativt också för det känns som om både höft och knä löper amok just nu.
Detta är jättejobbigt men eftersom jag anade att jag skulle ha lite krafter över den här tiden så hade jag ordnat med en jätteduktig tjej som skulle ha hand om min häst mesta delen av tiden.
Men när jag för två veckor sedan red (har ridit två gånger efter förlossnigen) så gjorde det så f-bannat ont i höften att om jag inte haft sällskap så skulle jag ha suttit av och gått in med hästen igen. Nu red jag en normal uteritt och hade massiv värk efteråt.
Så när jag för drygt en vecka sedan fick tömma knät igen och det gjorde så vansinnigt ont att jag hamnade i chock (frös så tänderna skallrade och tårarna bara sprutade förutom att jag dessutom skrek som en stucken gris under hela tömningen...) så kände jag att jag gav upp. Usch, nu kommer tårarna...
Så nu har jag tagit time-out helt och hållet från min häst och hästar överhuvudtaget och tjejen som har hand om honom har honom helt och hållet nu. Det innebär att jag inte längre behöver åka och mocka eller ha stalltjänst men det innebär också att jag inte längre rider eller hanterar hästar.
Allt detta känns enormt jobbigt och deprimerande. Jag hatar att ha så här ont och på det sättet känns det skönt att slippa utsätta kroppen för smärtor men jag älskar verkligen hästar och allt runtomkring och plötsligt har en stor del av min identitet bara försvunnit... För att inte tala om att relationen till en av mina bästa vänner, dvs min häst, har ändrats markant och gått från att vi uträttat stordåd tillsammans till att jag då och då åker och klappar på honom, vilket bara känns ännu mer deprimerande.
Jag har haft tankar på att sälja min häst länge nu, typ varje gång jag sitter upp i sadeln och smärtorna lämnar mig på ett mycket mörkt ställe i min hjärna. Men samtidigt vill jag inte göra det IFALL att ortopederna nu kommer att kunna ge mig glädjebesked eller iaf ge mig möjlighet att bli lite bättre. Skulle kännas enormt hemskt att plötsligt kunna rida igen och då ha sålt min vän...
Det som gäller för min kropp nu är att jag har röntgats och MR:ats samt att jag ska tillbaka till min ordinarie ortoped om drygt en vecka för att diskutera hur det ser ut och hur vi går vidare. Jag har nu också kortison i mitt onda knä vilket gör att det iaf inte ser ut som en melon utan bara gör ont.
Men det här är pest... Att det bästa man vet inte fungerar längre för att det gör för ont... Det känns orättvist och ibland känns det som att livet är slut.
Jag vet - många säger till mig att "nu är du ju mamma så då får du fokusera på det!" som ett käckt litet heja-rop, men att "bara" vara mamma mår varken jag eller min son bra av, är min fasta övertygelse. Jag måste ha något som är mitt, som är en del i min personliga utveckling och hittills har hästarna varit det. Jag har även andra intressen men nästan allihop handlar om att utsätta kroppen för påfrestningar (jag är inte direkt frimärkssamlare utan gör saker som att tävla i armbrytning, köra isracing på hoj och kör snöskoter förstås).
Jag har tänkt tanken att fortsätta med hästarna genom att engagera mig i ridklubben och hjälpa andra framåt men det skulle inte fungera i längden - om jag inte kan rida själv blir jag bara sjuk av att se andra göra det. Just nu stöttar jag tjejen som har hand om min häst så att hon kommer framåt och kommer ut och tävlar, men det är en annan sak - det är ju ändå min häst fortfarande.
Om ingen läser det här så känns det iaf bra att ha fått printa ner allt detta skit.
/Camilla
Sedan vill jag beklaga att delar av din kropp inte vill vara med på samma sätt längre. Jag förstår att det måste vara jättejobbigt och omvälvande. 
