Bison
Trådstartare
av min älska Kaka. Efter bara ett halvår tillsammans tog vår saga slut och det hat har verkligen varit som en saga.
I januari sålde jag min förra häst eftersom vi inte passade ihop, jag hade pressat mig själv så hårt, jag kände mig helt tom och trodde att jag aldrig mer skulle vilja ha en ny häst.
Men suget och längtan kom tillbaka, inte efter att träna och tävla som innan utan en längtan efter en häst att bara ha roligt med, en bästa vän.
I flera år har jag drömt om en liten tuff irländare som modigt galopperar genom livet med spetsade öron.
Hamnade på ett större jaktstalls hemsida och där fanns han, Sky Walker.
En blyg skimmelskäck som fångade mitt hjärta direkt. Såg bara två små bilder och en kort liten filmsnutt men jag visst, det där är min häst.
16 april åkte vi ner till Malmö för att möta upp och köra hem honom. Allt gick ofattbart bra, han klev på släpet som ingenting och stod som ett ljus de fyra timmarna hem.
Efter det har allt bara rullat på, han var väldigt grön men har utvecklats väldigt snabbt. Vi har tränat dressyr, terräng, hoppning, ridit ut långa turer, varit på stranden och galopperat, gått promenader, ridit barbacka och bara haft det helt perfekt.
Han har varit min drömhäst på all sätt, helt fantastisk liten häst med världens största hjärta.
För sex veckor sedan ändrades allt, han blev rädd för en av mina hundar och jag föll av. Hade oturen att slå upp en gammal fraktur och fick operera om foten = ingen ridning på ett bra tag.
Då funderade jag inte så mycket över det som hände, han har aldrig reagerat på något innan, men samtidigt är det en häst och det finns inga garantier.
Men han fortsatt bete sig annorlunda med de som red honom.
För ett par veckor sedan eskalerade det ordentligt och han ballade ur totalt.
Jag blev helt chockad över det som hände, hela dagen efter låg jag i sängen med en hemsk känsla av att det var något allvarligt fel på min älskade häst.
Det gick inte att känna igen honom.
Mina värsta farhågor besannades, det fanns inget att göra för honom och idag fick han avsluta sitt liv endast fem år gammal.
Jag har inte varit i stallet så mycket senaste veckan, jag har inte orkat.
Idag när jag gick ut och ropade på honom kom han och mötte mig med spetsade öron, sitt vanliga glada obekymrade jag, det som jag älskat så mycket.
Han fick sitt favoritgodis, bananer, jag kramde honom och tog farväl.
Min underbara stallägare hade tagit ledigt från jobbet för att vara med och stötta och trösta, hon tog över och ledde bort honom och jag åkte hem, grät hela vägen hem.
Jag vet att jag tog rätt beslut men det gör så ont, så fruktansvärt ont.
Första gången jag rider honom
på terrängbanan
Vid vättern
Barbacka hemma
Världens snällaste
I januari sålde jag min förra häst eftersom vi inte passade ihop, jag hade pressat mig själv så hårt, jag kände mig helt tom och trodde att jag aldrig mer skulle vilja ha en ny häst.
Men suget och längtan kom tillbaka, inte efter att träna och tävla som innan utan en längtan efter en häst att bara ha roligt med, en bästa vän.
I flera år har jag drömt om en liten tuff irländare som modigt galopperar genom livet med spetsade öron.
Hamnade på ett större jaktstalls hemsida och där fanns han, Sky Walker.
En blyg skimmelskäck som fångade mitt hjärta direkt. Såg bara två små bilder och en kort liten filmsnutt men jag visst, det där är min häst.
16 april åkte vi ner till Malmö för att möta upp och köra hem honom. Allt gick ofattbart bra, han klev på släpet som ingenting och stod som ett ljus de fyra timmarna hem.
Efter det har allt bara rullat på, han var väldigt grön men har utvecklats väldigt snabbt. Vi har tränat dressyr, terräng, hoppning, ridit ut långa turer, varit på stranden och galopperat, gått promenader, ridit barbacka och bara haft det helt perfekt.
Han har varit min drömhäst på all sätt, helt fantastisk liten häst med världens största hjärta.
För sex veckor sedan ändrades allt, han blev rädd för en av mina hundar och jag föll av. Hade oturen att slå upp en gammal fraktur och fick operera om foten = ingen ridning på ett bra tag.
Då funderade jag inte så mycket över det som hände, han har aldrig reagerat på något innan, men samtidigt är det en häst och det finns inga garantier.
Men han fortsatt bete sig annorlunda med de som red honom.
För ett par veckor sedan eskalerade det ordentligt och han ballade ur totalt.
Jag blev helt chockad över det som hände, hela dagen efter låg jag i sängen med en hemsk känsla av att det var något allvarligt fel på min älskade häst.
Det gick inte att känna igen honom.
Mina värsta farhågor besannades, det fanns inget att göra för honom och idag fick han avsluta sitt liv endast fem år gammal.
Jag har inte varit i stallet så mycket senaste veckan, jag har inte orkat.
Idag när jag gick ut och ropade på honom kom han och mötte mig med spetsade öron, sitt vanliga glada obekymrade jag, det som jag älskat så mycket.
Han fick sitt favoritgodis, bananer, jag kramde honom och tog farväl.
Min underbara stallägare hade tagit ledigt från jobbet för att vara med och stötta och trösta, hon tog över och ledde bort honom och jag åkte hem, grät hela vägen hem.
Jag vet att jag tog rätt beslut men det gör så ont, så fruktansvärt ont.
Första gången jag rider honom
på terrängbanan
Vid vättern
Barbacka hemma
Världens snällaste
Så tråkigt! Jag har följt din andra tråd i tysthet över dig och din vackra häst. En stor kram till dig!
