inaa
Trådstartare
Jag var med om en ”incident” igår. Jag har egentligen analyserat händelsen och har själv svaret på ev. frågor men vill ändå skriva av mig lite..
Jag tar lektioner i ett stall där hästarna går i hagar en liten bit ifrån stallet. Det är tjock lera på vägen dit och ingen belysning. Det är ute på landet så det finns inga andra ljus som lyser upp så det är becksvart. När hästarna tas in på kvällen är de hungriga och ivriga att komma in, och igår hände detta: den häst jag blivit tilldelad att ta in (som jag inte känner alls) var väldigt taggad. Jag kunde inte hålla honom och blev omkulldragen i leran och mörkret. När jag låg på marken såg jag ingenting, jag hade ingen aning om var hästen och hans hovar var. Jag försökte bara så snabbt som möjligt rulla iväg åt det håll jag trodde att han inte var… Det gick bra, jag hade tur. Han hade stannat någon meter bort och jag kunde byta häst med mitt sällskap, som tog över honom. Jag hade fått instruktionen innan att man var tvungen att vara ”bestämd” med honom och ryta och rycka i grimma och grimskaft för att hålla honom. Den sortens hantering ligger inte för mig. Det känns som en bestraffning för något brott som hästen inte har en aning om att den begått, men jag vet i ärlighetens namn inte vad alternativet är när det handlar om att hantera en krånglig häst bara då och då, när man inte har tid att bygga upp en relation med den och jobba bort oönskat beteende. Då återstår liksom bara rytande och ryckande.
Jag hade en liten pannlampa på mig och mitt sällskap trodde att han kanske blev rädd för den. En annan förklaring var att jag skulle ha hållit grimskaftet för kort. Eller så var det inte mitt fel.
Jag tänker på hur jag ska hantera det här i fortsättningen.
Jag ska 1, ha hjälm på mig. 2, inte ha pannlampa (ingen aning om hur jag ska se då). 3, insistera på att bara ta in de hästar som (åtminstone brukar) går lugnt.
Jag inser att det här är en hästägares vardag: att ta in ivriga hästar från leriga hagar i beckmörker.
Men det känns inte som att omständigheterna är säkra och jag håller på att vrida huvudet ur led för att få bukt med min ångest inför kommande inhämtningar.
Jag tar lektioner i ett stall där hästarna går i hagar en liten bit ifrån stallet. Det är tjock lera på vägen dit och ingen belysning. Det är ute på landet så det finns inga andra ljus som lyser upp så det är becksvart. När hästarna tas in på kvällen är de hungriga och ivriga att komma in, och igår hände detta: den häst jag blivit tilldelad att ta in (som jag inte känner alls) var väldigt taggad. Jag kunde inte hålla honom och blev omkulldragen i leran och mörkret. När jag låg på marken såg jag ingenting, jag hade ingen aning om var hästen och hans hovar var. Jag försökte bara så snabbt som möjligt rulla iväg åt det håll jag trodde att han inte var… Det gick bra, jag hade tur. Han hade stannat någon meter bort och jag kunde byta häst med mitt sällskap, som tog över honom. Jag hade fått instruktionen innan att man var tvungen att vara ”bestämd” med honom och ryta och rycka i grimma och grimskaft för att hålla honom. Den sortens hantering ligger inte för mig. Det känns som en bestraffning för något brott som hästen inte har en aning om att den begått, men jag vet i ärlighetens namn inte vad alternativet är när det handlar om att hantera en krånglig häst bara då och då, när man inte har tid att bygga upp en relation med den och jobba bort oönskat beteende. Då återstår liksom bara rytande och ryckande.
Jag hade en liten pannlampa på mig och mitt sällskap trodde att han kanske blev rädd för den. En annan förklaring var att jag skulle ha hållit grimskaftet för kort. Eller så var det inte mitt fel.
Jag tänker på hur jag ska hantera det här i fortsättningen.
Jag ska 1, ha hjälm på mig. 2, inte ha pannlampa (ingen aning om hur jag ska se då). 3, insistera på att bara ta in de hästar som (åtminstone brukar) går lugnt.
Jag inser att det här är en hästägares vardag: att ta in ivriga hästar från leriga hagar i beckmörker.
Men det känns inte som att omständigheterna är säkra och jag håller på att vrida huvudet ur led för att få bukt med min ångest inför kommande inhämtningar.